Av PETER LANDELIUS
Javier Cercas senaste roman, Las leyes de la frontera, har väckt välförtjänt uppmärksamhet i Spanien. Liksom hans senaste böcker — Soldados de Salamina (2001), La velocidad de la luz (2005) och Anatomía de un instante (2009) — har boken en samtidshistorisk ram. Det är sent 70-tal, Franco är död men det nya Spanien har inte tagit form. Personerna i boken har ingen som helst politisk anknytning: det är tonåringar som har hamnat på olika sidor av den numera flytande gränsen mellan tillåtet och förbjudet.

På ena sidan om gränsen står Ignacio Cañas “Gafitas”, nyinflyttad i Gerona och den lägre medelklassen; på den andra Zarco och Teresa, som kommit till Katalonien söderifrån och ingår i det småkriminella lumpenproletariat som blivit synligt i den sena frankismen. Gafitas kan katalanska men ”knuffas” över gränsen därför att han i skolan utsätts för det som vi idag kallar bullying och som i den tidens Spanien var ett par snäpp råare än så. Hos gänget kring smågangstern El Zarco hittar han om inte en ny identitet så i alla fall ett slags trygghet, och framför allt dras han till Teresa som (kanske) är Zarcos flicka. Det leder så småningom till hasch och kokain, väskryckningar och villainbrott, men också till att Gafitas tar sig ur sitt underläge som offer. Under tiden blir Zarco Spaniens mest beryktade brottsling och populärpressens populäraste fängelsekund, rymling och rebell.
Än en gång tar Cercas hjälp av en intervjuare som ställs mellan författaren och berättelsen för att skapa både distans och trovärdighet. Med subtila medel mejslar dialogerna fram bilder av tre huvudpersoner som ständigt förändras för varandra och för läsaren. Det kräver uppmärksamhet och påminner mig ibland om en annan Javier, Javier Marías, vars ändlösa reflexioner vänder sig till den som inte missar en detalj (men får desto mer i utbyte). Cercas gör rätt i att understryka att den här boken inte är en sociologisk betraktelse över ett skede i spansk nutidshistoria utan framför allt en meditation kring tre unga människor: trepartsförhållandet mellan Zarco, Gafitas och Teresa. Det är Gafitas som får flest frågor, men enligt författaren är det Teresa som är den egentliga huvudpersonen i den här originella romanen.
 
PS: Två av Cercas böcker har översatts till svenska av Jens Nordenhök, men den i särklass bästa, Anatomía de un instante — boken om kuppförsöket den 23 februari 1981 där den nyfödda demokratin stod på spel — ansågs tydligen för svår för svenska läsare. Det är synd, för där förenar Cercas historisk essä, dramatisk berättarkonst och en säregen poetisk prosa. (Anatomía de un instante finns på engelska här )
– Klicka här för att läsa ett utdrag ur Las leyes de la frontera
– Artikelsök – mer att läsa
Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök