Dixikon

Köp boken här

The North Shore, stadsdelarna och kuststräckan längs olika Bays i de norra delarna av Auckland, har varit tillhåll för en stor mängd författare under årens lopp, också innan den stora Harbour Bridge (nästan lika imposant som den i Sydney) byggdes för femtio år sedan.

Där håller man reda på sina lokala skriftställare. Dels har man ett nyinrättat författarcentrum som fungerar som stipendiebostad, i en vacker gammal snickarglad villa högt uppe på Mount Victoria i Devonport, uppkallat efter Michael King som förutom sina historiker om hemlandet hann skriva ett par utmärkta biografier om Frank Sargeson och Janet Frame innan han avled i förtid. Och dels ordnar man årliga seminarier, tidigare kring poeten Rex Fairburn och novellisten Sargeson. I söndags var det Robin Hydes tur.

Trots att hon bara blev 33 hann hon med mycket: en rad romaner, flera reseskildringar, en handfull diktsamlingar, och en mycket stor mängd journalistik. Hon var född som Iris Wilkinson i Kapstaden 1906 men kom till Nya Zeeland bara några månader gammal, och avled några veckor innan tyskarna marscherade in i Polen och andra världskriget bröt ut. Det gjorde hon för egen hand genom att ta för mycket sömnmedel i en trist lägenhet i London.

Kontrafaktiska spekulationer nyttjar föga. Det är inte mycket mening med att tänka på hur livet och litteraturen skulle sett ut om någon stängt av bilen i Stig Dagermans garage den 5 november för femtiofem år sedan, eller en granne gjort samma sak med gasspisen i Sylvia Plaths londonlägenhet den 11 februari nio år senare.

Hur som helst kunde man önskat att Robin Hyde väntat bara några timmar med sina piller – då knackade en god vän på dörren med beskedet att han ordnat pengar åt henne att fara tillbaka till hemlandet. Ett par veckor senare gav ett förlag ut hennes sista bok, där hade hon både fått uppmärksamhet, och behövliga pund. Men så blev inte slutet för denna självständiga och mycket modiga kvinna vars liv var en lång rad av besvikelser och motgångar, som man kan läsa i den mycket detaljerade och mycket läsvärda biografi som hennes son Derek Challis skrivit, bland annat baserat på insamlade uppgifter från Robin Hydes goda vän Gloria Rawlinson: ”The Book of Iris. A Life of Robin Hyde”, Auckland University Press 2002. Han var på plats på seminariet, 79 år gammal och still going strong: vänlig, verserad och klok.

Han berättade minnen av sin mamma och läste upp ur brev från henne. Han var alltså bara nio då hon dog, och hade genast satts i fosterhem av en ogift och strängt yrkesarbetande mor. En svensk åhörare kom förstås att tänka på Iris´ ett år yngre kollega Astrid Lindgrens dilemma vid samma tid, också hon ung journalist som oplanerat blev med barn och länge hemlighöll det. Iris Wilkinson hade dessutom varit med om det en gång tidigare och då tagit sig över till Sydney och där fött en son som dog vid födelsen. Han fick namnet Christopher Robin (vid den tiden var A.A. Milnes nyskrivna ”Winnie-the-Pooh” något alla läste). Sitt författarnamn tog hon till minne av sin förstfödde. Hennes vidare liv var en snårig härva av arbete, flytt mellan olika tidningar med högt uppdriven arbetstakt, och maniskt skrivande.

Det kan påminna om Bang (Barbro Alving), och den illa skötta knäskada som vållade Iris Wilkinson livslång lamhet i ena benet var säkert mycket mera besvärande än Selma Lagerlöfs hälta. Liksom Martha Gellhorn, Janet Flanner och andra oförväget skrivande kvinnor kom Iris Wilkinson att uppsöka och uppleva krigsskådeplatser, för hennes del i Kina under Japans anfall 1938, hennes pass var för övrigt undertecknat av Chiang Kai Shek.

Där träffade hon kinakännare som Edgar Snow (”Red Star over China”) och nyazeeländaren Rewi Allen, dessutom Isherwood och Auden (”Journey to a War”). På ett foto ses hon samman med William Empson, då engelsklektor i Kina och säkert redan bottenlöst lärd, senare skulle han komma att skriva sin analytiskt skarpsynta ”Seven Types of Ambiguity”. Fast vid mötet med Iris var han mest intresserad av att leka med en modelljärnväg.

Orakei

Året före kinaresan hade Iris Wilkinson ivrigt engagerat sig för de Maoris som fördrevs från sitt område i Orakei, en alltför attraktiv tomtmark i centrala Auckland för att spekulanter och lokalpolitiker skulle hålla sina fingrar borta.

Hon var en skarp feminist också när hon var satt att redigera kvinnospalterna i olika dagstidningar, och hennes utopiska roman ”Wednesday´s Children” som utspelar sig i trettiotalets Auckland. har en kvinnlig hjälte som går sina egna vägar, i trots mot hårdnackat manligt motstånd – säkert självupplevt. En annan roman, ”The Godwits Fly”, är självbiografisk, medan ”Passport to Hell” återberättar en nyazeeländsk soldats vidriga europeiska upplevelser av första världskriget. Sin journalistiska bana hade hon inlett redan som sextonåring och kom bland annat att bli en kritisk riksdagsrapportör.

Liksom i fallet Anna Kavan vars skriverier från The North Shore nyligen getts ut (som jag rapporterat om i en tidigare blogg) kom Iris Wilkinson tidvis att bli drogberoende, för hennes del för att dämpa smärtan i benet. Och liksom Kavan och senare Janet Frame var hon under skakiga perioder intagen på mentalsjukhus, mestadels frivilligt. Liksom för Erik Hermelin, adelsfamiljens svarta får som blev vår främste översättare från persiskan, var sjukhuset för henne en asyl med lugn och arbetsro.

Det påminde en annan i författardagens panel om, Alison Hunt som skrivit en avhandling om den aspekten. Hon bidrar med ett intressant kapitel i ”Lighted Windows, Critical essays on Robin Hyde”, Otago University Press 2008, på sidor som samsas med ytterligare dussinet artiklar. Och fortfarande ligger manuskripten till både en roman och många noveller av Robin Hyde i Wellingtons Turnbull Library i väntan på att ges ut, påpekade Derek Challis i förbigående…

Ivo Holmqvist

_____________