Det går en zombie genom västerlandet. Ja, i själva verket går det inte bara en zombie utan en hel hord. Den samtida populärkulturen har formligen invaderats av zombies den senaste tiden. TV-serier som Walking Dead (2010), romaner som Seth Grahame-Smiths omdiktning av Jane Austen i Pride and Prejudice and Zombies (2009), spelserien och filmerna Resident Evil (1996-) – för att bara nämna några exempel.
Och det är inte bara populärkulturen som har invaderats av zombies utan även facklitteraturen, som till exempel i den amerikanske professorn i internationell politik Daniel W. Drezners Theories of International Politics and Zombies (2011) till vilken jag strax skall återvända. Man kan med andra ord undra huruvida zombierna snart går om de till synes allestädes närvarande vampyrerna i popularitet.
För att komma zombiefenomenet in på livet (om uttrycket tillåts apropå de odöda) är det emellertid synnerligen viktigt att inte förväxla dem med just vampyrer, vilket dessvärre alltför ofta varit fallet. Till att börja med går zombies inte i high-school, som vampyrerna i Stephenie Meyers Twilight-serie.
Saken är den att de aldrig skulle kunna göra det, eftersom de inte kan kommunicera annat än genom ett eller annat stönande, vilket fortfarande verkar vara ett kriterium för att kunna gå någon som helst utbildning. Inte heller inleder de amorösa eller erotiska relationer med människor, likt vampyrerna i Charlaine Harris The Southern Vampire Mysteries, också kända genom TV-serien True Blood. Till skillnad från vampyrer är zombies inga varelser med begär i vanlig mening utan snarast driftsvarelser vars längtan efter människokött verkar ligga bortom all medveten längtan.
Till sist finns det också en klasskillnad gentemot vampyrerna, som ofta framställs som kulturellt, ekonomiskt, intellektuellt och ibland även ärftligt aristokratiska. Zombies verkar mer vara en del av proletariatet i Marx mening, vilket också antyds av känsligheten för dominerande maktrelationer i de klassiska zombiefilmerna.
Om vi skall hitta en användbar definition av zombies vill jag hävda att en sådan kan finnas i George A. Romeros klassiska zombiefilmer, särskilt den första Night of the Living Dead (1968), som av forskningen brukar framhållas som kanoniska för en modern förståelse av zombien. Zombie Research Society har formaliserat den förståelse av zombien som uttrycks av dessa filmer på föjande sätt: ”en biologisk definierbar, intentionell varelse som bebor ett mänskligt lik”.
Filmerna presenterar givetvis en mer fyllig förståelse av zombien. Det som är skräckinjagande med Romeros filmer är, vid sidan av att de döda vaknar till liv igen som zombies, är deras monomana framhärdande att jaga och äta mänskligt kött, och därmed infektera den levande människan som strax förvandlas till ännu en zombie. Denna jakt på människokött verkar emellertid inte vara på grund av något behov av näring, eftersom zombies verkar kunna jaga utan att förtröttas även om de inte lyckas äta. Hur som helst, att äta de levande verkar vara de odödas enda avsikt, och det är en avsikt som de följer helt själlöst, utan att bry sig det minsta om någon självbevarelsedrift.
Som jag nämnde ovan har zombies alltmer gjort sig gällande även inom det akademiska samtalet. Mitt exempel var Daniel Z. Drezners Theories of International Politics and Zombies, en bok som författaren lyckats övertyga fyllde ut en lucka i förlagskatalogen hos Princeton University Press.
I boken provkör Drezner olika teorier om internationella relationer med hjälp av zombies. Vad skulle till exempel en realpolitiker, till skillnad från en liberal politiker, mena bli fallet om mänskligheten utsattes för en zombieattack? Man skulle till exempel vara skeptisk mot möjligheten av en global mänsklig allians mot zombierna. Mänsklighetens överlevnad skulle snarast vara beroende av enskilda, starka stater. Med andra ord skulle en zombieattack inte göra så stor skillnad för själva teorin om internationella relationer jämfört med andra epidemier och inte heller för den faktiska politiken. En sådan mörk syn på mänsklighetens förmåga att organisera sig mot yttre hot rimmar väl med pessimismen i Romeros filmer.
En liberal syn är mer optimistisk vad gäller möjligheten till internationellt samarbete. Visserligen skulle dess förespråkande av öppna gränser till att börja med verka kontraproduktivt, eftersom detta snarast skulle underlätta spridandet av zombier över hela världen. Men så småningom skulle det visa sig, med tanke på zombiehotets allvarliga natur, att enskilda stater på längre sikt tjänar på att samarbeta. Själva allvaret i hotet skulle förmodligen pressa fram internationella lösningar på hotet.
Till skillnad från det apokalyptiska draget hos de flesta zombiefilmer, menar Drezner att det finns anledning till hopp inför ett potentiellt zombiehot om man tittar på dessa olika förslag till en rimlig försvarspolitik. Med andra ord är det en intressant och belysande bok för alla som är intresserade av zombies såväl som internationella relationer. Det finns bara ett, litet problem med boken, nämligen att den utgår från en okritisk syn på zombies.
Man kan uttrycka det så här: zombies finns redan bland oss, men inte som ett slags själlösa, odöda varelser utan som ett fiktivt förkroppsligande av det som Sigmund Freud i Bortom lustprincipen kallade ”dödsdriften” – en bortträngd dimension av oss själva. Dödsdriften – mycket kort – är vad som orsakar de av våra handlingar som går stick i stäv med varje form av rationell eller instinktmässig självbevarelsedrift. Likt en zombie som själlöst men oförtröttligt strävar efter ett mål som ständigt saboterar alla mänskliga planer och förhoppningar, hemsöks vi av en drift som är bortom våra medvetna begär och som konfronterar oss som något okänt i oss själva.
Samtida psykoanalytiska teoretiker som Jonathan Lear, Eric Santner och Slavoj Žižek har påpekat att dödsdriften inte med nödvändighet måste ha med död att göra, snarast handlar det om ett inre tryck från själva det faktum att vi är levande, som verkar gå utöver varje form av rent biologiskt liv. För Drezner däremot – och det är detta som slutligen gör hans intressanta bok otillfredsställande – framställs zombier som ett yttre hot, som en kontrast till mänskligt liv, och därmed undviker han den odöda dimensionen av oss själva, en dimension som gissningsvis också har konsekvenser för synen på internationella relationer.
I en fotnot konstaterar Drezner att hans eget projekt har tagit ställning ”för människan”, till skillnad från marxism och feminism, som kan tänkas ha större förståelse för zombierna. Vad han därmed, indirekt, erkänner är att han utgår från en syn på människan där zombien aldrig kan utgöra annat än ett yttre hot.
Detta är ett märkligt ställningstagande, inte bara utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv som Freuds, men också för den som, likt Drezner själv, ägnat en del tid åt att titta på Romeros zombiefilmer. Här är det inte bara zombierna som hotar mänskligheten, utan snarare det zombieliknande draget hos mänskligheten själv. Romeros zombiefilmer är ett slags psykologiska thrillers, inte bara ännu en form av filmvåld.
Zombies är gränsvarelser, varelser som lever på gränsen mellan det mänskliga och det omänskliga, och det samtida intresset för dem, misstänker jag, har att göra med behovet av att identifiera det mänskligas gränser, inklusive hur dess gränser ständigt undermineras inifrån. Det finns alltså all anledning att ta zombies på allvar.
Ola Sigurdson