Klang min vackra bjällra, i den sena kväll!
Spring min raska fåle, över mo och fjäll!
Det där lärde jag mig sjunga – kanske av min mormor, i en grå forntid – redan innan jag lärde mig läsa. Varifrån raderna kom har jag inte vetat förrän nu. De dyker upp på sidan 130 (även om man inte har normaliserat stavningen, utan behållit både bjellra, qväll och öfver) i första bandet av Zacharias Topelius Skrifter som är en imponerande innehållsrik volym på 564 sidor.
Där samlas de tre diktsamlingar som gavs ut 1845, 1850 och 1854 under samma titel, ”Ljungblommor”, samt de extra poem som ingick när en samlad utgåva kom 1860, som ”Sånger”. Man kan undra om Topelius tänkte på Almqvists ”Törnrosens bok” när han valde sin boktitel – samma kargt fattiga nordiska skönhet, fjärran all exotiskt prunkande blomsterprakt.
Av Carola Herberts detaljerade och genomlärda kommentarer till alla ljungblommorna lär man sig mycket, i fråga om ”Respolska” att den i manuskriptet hette ”Studentpolska” (fast jag upptäcker ingen student i den), och att musiken är skriven av Berwald, dock inte Franz utan den nästan jämnårige Johan Fredrik. De hade samma farfar, deras fäder var halvbröder, vad det nu gör dem till? Halvkusiner? Hans tonsättning av den här visan (slutraden om den hurtiga slädfärden är ”Om vi stjälpa, det kan ingen hjälpa”) är en livlig och vacker melodislinga, och bevis för att Sohlmans musiklexikon som alltid har rätt: ”hans egna tonsättningar äger stor formskönhet och klarhet och ansluter ofta till en folklig nationell ton.”
Tidens tand har visserligen gnagt en del på de topelianska verserna, det är mycket himmel, hav och stjärnor, änglar, kyssar och småfåglar. Men det är så mycket annat också, inte bara romantisk efterklang, sådant som skrevs av signaturskalderna, Topelius rikssvenska kolleger väster om Bottenhavet.
Och utgåvan ligger kanske rätt i tiden: Atlantis förlag, som är en av många medintressenter bakom detta väldiga projekt, har just samman med Svenska Akademien skickat ut ett nytryck av Per Hallströms biografi om Carl Snoilsky. Kanske räknar man rätt när man tror att det finns ett förnyat intresse för senromantiska poeter (och även Snoilsky var mycket mer än så, erkännes).
Ljungblommorna fyller bara knappt hälften av detta digra band. Clas Zilliacus intressanta inledning är på sjuttio sidor, Carola Herberts realkommentar är nästan fyra gånger längre: det här är en vetenskaplig utgåva som infriar alla förväntningar, även om det kanske ibland känns som om man skjutit mygg med älgstudsare när den kompakta lärdomen ägnas vad som mest bara är trivsamma trivialiteter.
Det ska bli roligt att se hur det hela framskrider, projektet har planerats under flera år. Jag ser fram emot att läsa ”Fältskärns berättelser” på nytt, helst med Carl Larssons alla xylografier. Förra (och enda) gången var när jag som tioåring hade scharlakansfeber, länge nog för att hinna läsa allt om den enörade jesuiten Hieronymus och den brave greve Bertelsköld.
Man har mycket högt ställda ambitioner med utgåvan som kommer att bli omfattande, Topelius höll igång som författare under sju årtionden. I stort sett allt ska läggas ut på Svenska Litteratursällskapets särskilda Topelius-hemsida där man redan kan läsa hela detta första band (och mycket fast inte allt kommer dessutom i tryck).
”Zacharias Topelius Skrifter är en historisk-kritisk utgåva, där texten etableras utgående från analys av bevarade manuskript och av de utgåvor som Topelius själv auktoriserade. Den textkritiska apparaten redovisar författarens ändringar i manuskript och senare tryck. Inledningarna belyser verkens bakgrund och betydelse.
I kommentarerna till enskilda textställen förklaras ord och sakförhållanden, och olika register ökar användbarheten. Den digitala utgåvan blir mer omfattande än den tryckta och förses bl.a. med fullständiga variantförteckningar. Dessutom visas många av manuskripten och originalupplagorna som faksimil.”
Bland de organisationer som drar strån till denna väldiga stack finns också Svenska Folkskolans vänner (i Finland) vilket kanske är rätt och billigt eftersom den gröna omslagspärmen på Folkskolans Läsebok (i Sverige) alltid bar den stolta devisen ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”, myntad av just Zacharias Topelius.
En ekologisk utläggning av den är populär, ser jag på nätet, fast vilken var innebörden egentligen? Att man borde hålla sig hemmavid? För övrigt påminner jag om Merete Mazzarellas ”Ingen saknad, ingen sorg, en dag i Zacharias Topelius liv” från 2009, med en titel som är lika bra som den P O Sundman använde när han lät publicera en del av dokumenten kring den misslyckade André-expeditionen till Nordpolen: ”Ingen fruktan, intet hopp”.