Yttrandefrihet

Av OLA SIGURDSON
Titta på bilden. Satirteckningen publicerades i den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian fredagen den 3 oktober 2014 och är ritad av den erfarne och framstående tecknaren Zapiro. Möjligen är det enkelt att identifiera de olika personerna på bilden, men låt mig ändå förklara något om vad den föreställer. På stenblocket står Sydafrikas fyra fredspristagare: Albert Lutuli (1960), Desmond Tutu (1984), F. W. de Klerk och Nelson Mandela (1993). Inte oväntat är samtliga pris utdelade för kampen mot apartheid. Mannen som pissar på stenen – och som alltså är en ”piss laureate” snarare än en ”peace laureate” (en ordvits när den är som bäst) – är ingen mindre än Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma.

Zuma, som varit president sedan 2009, var redan dessförinnan och är alltjämt anklagad för omfattande korruption. Sedan demokratin infördes och apartheid avskaffades, och särskilt sedan Nelson Mandela frånträtt sitt presidentskap 1999, har Sydafrikas administration ständigt skakats av anklagelser för korruption, inte minst under Zumas ledarskap. Notera också att Zuma på Zapiros bild har en dusch på huvudet. Allt sedan Zuma 2005 anklagades för våldtäkt när han hade oskyddat sex med en HIV-positiv kvinna samtidigt som han var ordförande i det nationella AIDS-rådet har Zapiro ritat honom med en dusch på huvudet. Zuma ursäktade sig nämligen med att han tagit en dusch efteråt. På lyktstolpen till höger ser vi en bild på Dalai Lama; den tibetanske buddhistiske ledaren nekades visum till Sydafrika där han skulle besöka en konferens för fredspristagare i Cape Town tidigare i höstas. Den kinesiska regeringen satte press på den sydafrikanska regeringen och visumansökan avslogs. Fredskonferensen ställdes in. Dalai Lama, Desmond Tutu, och ett antal andra fredspristagare kritiserade Zumas regering i skarpa ordalag. Många fredspristagare, men bara en piss-tagare med andra ord.

Anledningen till att jag dröjt mig vid Zapiros satirteckning är egentligen inte dess innehåll, utan snarare det faktum att det är möjligt med en långt gången satir i Sydafrika, trots dess korrupta styre. Såsom det framstår för en utomstående betraktare verkar drivkraften bakom Zumas styre snarast vara att skaffa så många ekonomiska och politiska fördelar som möjligt för sig själv och sin familj innan han slutligen döms för korruption. Zuma är med andra ord inte någon särskilt framträdande vän av yttrandefrihet och har också gjort ett flertal försök att förhindra offentlig kritik. Bland annat har dessa försök tagit sig indirekta uttryck såtillvida att man startat egna TV-kanaler och tidningar som sprider andra budskap. Men trots detta är det alltså fullt möjligt för Zapiro att publicera satirbilder som driver med makten varje fredag när veckans Mail & Guardian kommer ut. Tidningen innehåller givetvis inte bara en teckning av Zapiro, utan en kritisk journalistik som skulle få de flesta svenska dagstidningar att rodna. Och den är inte ensam. Die Burger är en afrikaansspråkig tidning som tidigare stödde apartheid men nu har ändrat kurs.

Sydafrika är en demokratisk republik med ett korrupt styre. I en sådan situation är det inte självklart med yttrandefrihet. Ett ur yttrandefrihetssynpunkt dystrare exempel har Gabriel Byström beskrivit in sin diskussion av den ungerska demokratin i en bok med den talande titeln Tystnadens triumf. I Ungern har medier skrämts till tystnad av en repressiv politik med nationalistiska förtecken. En relativt nyinrättad mediemyndighet med makt att tolka medielagen, att bötfälla, dra in tillstånd och avgöra vad som är allmänintresse har drastiskt kommit att påverka Ungerns medielandskap helt enkelt genom att detta drabbats av politisk styrning. Till regeringspartiet Fidesz närstående personer har tagit makten över flera mediehus. Också i Ungern finns det mot makten oppositionella vänstertidningar, men som Byström påpekar, är det få som läser dem, de hotas av medielagarna och deras ekonomiska situation blir allt besvärligare. Med andra ord råder en stark asymmetri mellan dessa och de regimkontrollerade medierna. Konkluderande skriver Byström (s. 80):

Kontrollen över medierna gör att tolkningsföreträdet i det nationella offentliga samtalet stannar hos det regerande partiet. Denna kunskap har alla regimer som fruktar den fria journalistiken och som identifierat kraften hos oberoende medier. Där utgör Ungern inget undantag.

Tystnadens triumf med andra ord.

I den lista över världens pressfrihet som Reportrar utan gränser publicerar varje år finner vi 2014 Ungern på sextiofjärde plats och Sydafrika på fyrtioandra plats. Det finns fler aspekter av yttrandefrihet än pressfrihet, men pressfrihet måste samtidigt sägas utgöra en central och viktig del av yttrandefriheten. Min poäng med att i all korthet jämföra Sydafrika och Ungern vad beträffar den yttrandefrihet som tar sig i uttryck av pressfrihet är emellertid inte att jämföra länderna som sådana, utan att uppmärksamma skillnaderna mellan länderna. Det är givetvis inte förvånande i sig att det kan se så olika ut i Sydafrika och Ungern, men vad jag vill komma åt är att om vi är intresserade av att värna om yttrandefrihet inklusive pressfrihet – vilket jag utgår ifrån – så handlar det inte bara om en principiell motivering av dessa friheters existens utan också i minst lika stor utsträckning om att studera betingelserna för dess uppkomst.

Yttrandefrihet är nämligen inte något som uppstår av sig självt, fix och färdigt, utan snarare en historisk process med ekonomiska, kulturella, politiska, religiösa och sociala omständigheter. Yttrandefrihet är inte bara en rättighet utan också en praxis och som all praxis kräver den vissa omständigheter och färdigheter för att kunna utvecklas. Jürgen Habermas har beskrivit hur framväxten av en ”borgerlig offentlighet” eller helt enkelt det mellanområde mellan familj och stat som kallas civilsamhälle har varit en förutsättning för framväxten av yttrandefrihet i egentlig mening. Dessa historiska processer har gått hand i hand med principiella motiveringar för varför yttrandefrihet är en god sak – i korthet: sanningsargumentet, demokratiargumentet och självförverkligandeargumentet – men även dessa principiella motiveringar är beroende av sociala institutioner för att inte vara verkningslösa.

För att kunna utveckla men också säkerställa yttrandefriheten skulle vi kunna studera vilka historiska betingelser som finns för pressfriheten i Sydafrika respektive Ungern. Vilka är de omständigheter som gör att en fri press kan ha vuxit fram, hur förändras dessa omständigheter och hur värnas den fria pressen i ett förändrat medielandskap till exempel genom tekniska innovationer? I mina korta exempel blir det förhoppningsvis tydligt att två omständigheter som verkar vitala för en fri press är dels oberoendet av statsmakten och dels ekonomiska tillgångar. Det kan vara hur tillåtet som helst att starta en oppositionell dagstidning om det inte finns ekonomiska möjligheter att göra det, och det kan finnas hur mycket pengar som helst om det inte finns politiskt utrymme för en oberoende granskning. I Sverige tror jag kanske inte att den fria pressen är politiskt hotad, men däremot kan man fundera på vad de stora dagstidningarnas ekonomi innebär för yttrandefriheten. Om dagstidningar inte längre har råd med grävande journalistik, och det dessutom inte finns journalister med dessa färdigheter, vad händer då?

Men dessa omständigheter handlar inte bara om ekonomiska, politiska och sociala institutioner utan också om de människor som utgör institutionerna förvärvat de färdigheter som krävs för att upprätthålla yttrandefriheten. Yttrandefriheten är aldrig total, utan formas av ett omdöme hos den enskilde, som också kan vara mer eller mindre juridiskt reglerat, för vad som får sägas om vem och när. Att häckla en president som Zuma med stor makt brukar anses vara en annan sak än att smäda en privatperson i offentliga media. Tidigare talades det om ärekränkning men i dag handlar denna diskussion mer om hatbrott.

Här kan olika juridiska principer komma i konflikt med varandra. Ett svenskt exempel är den pingstpastor som sommaren 2003 höll en predikan mot homosexualitet i sin lilla församling på Öland. Han menade då, inför ditbjudna journalister, att ”sexuella abnormiteter” är ”en cancersvulst på samhällskroppen”. Green blev dömd i tingsrätten för hets mot folkgrupp men friades i högsta domstolen med hänvisning till att en fällande dom hade inneburit ett brott mot de grundläggande fri- och rättigheter som stipuleras av Europadomstolen (Jfr Thomas Bull, ”På yttrandefrihetens yttersta gren”, Juridisk tidskrift, nr 3, 2005, s. 514-535). Yttrandefriheten övertrumfar hets mot folkgrupp. Exemplet Åke Green visar på att frågan om yttrandefrihet i praktiken inte är någon enkel fråga. Den mer principiella slutsats jag vill dra av detta är emellertid att bruket av yttrandefriheten förutsätter ett visst omdöme; det finns en balansgång mellan att undvika kränkande omdömen, inte minst om människor som inte har någon offentlig position men även om offentliga positioner, och en legitim och nödvändig kritik. Skulle media inte av sig självt hålla sig till dessa så kan man tänka sig att yttrandefriheten kan komma att inskränkas. Det finns alltså ett intresse att för yttrandefrihetens egen skull avhålla sig från att användande den i kränkande syfte. Ett gott debattklimat kräver förmodligen en viss respekt för en meningsmotståndare, men i akut polemiska lägen måste man också säga att det slags satir som Zapiro levererar är minst sagt angelägen, även om Zuma sannolikt inte uppskattar den. Här krävs med andra ord såväl personligt som mer kollektivt omdöme, eller med andra ord en situationskänslighet som inte kan sättas på formel utan av sakens natur är tvingad att treva sig fram.

Frågan om det publicistiska omdömet ställs på sin spets av det tragiska attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris den 7 januari 2015, då tolv personer miste livet, till största del medlemmar ur redaktionen. Den anledning som framkommit när detta skrivs dagen efter attentatet är att tidskriften återkommande publicerat satirteckningar av profeten Muhammed. Är detta ett uttryck för omdömeslöshet? Det kan låta som en cynisk fråga dagen efter attentatet, och låt mig därför skynda att tillägga att brist på publicistiskt omdöme aldrig bör få som konsekvens att journalister, redaktörer eller tecknare mister livet. Yttrandefriheten gäller även för oss omdömeslösa, och detta har också påpekats av grupper som har varit måltavlor för satiren. Charlie Hebdo verkar dessutom vara generös med sin eventuella omdömeslöshet: den drabbar inte bara islam utan också kristendom, judendom, politiker, författare och intellektuella.

Det nummer som bär samma datum som attentatet karikerar på förstasidan den franske författaren Michel Houellebecq som anklagats för en islamofobisk hållning i sin nya roman Soumission. Måltavlan var här islamofobi, snarare än islam. Inte desto mindre kan vi lätt tänka oss att karikatyrer av profeten Muhammed uppfattas radikalt olika av sekulära personer som ser islam som ett uttryck för en manipulativ religion och av muslimer i Frankrike som ser dem som ännu ett exempel på en stereotyp och fördomsfull återgivning av profeten och därmed deras egen tro och liv. Huruvida Charlie Hebdo är omdömeslös eller inte är jag inte i stånd att bedöma på rak arm – om något visar mitt resonemang ovan på hur situationsbunden en sådan bedömning faktiskt är. Ett entydigt fördömande av attentatet måste gå hand i hand med ett ökat intresse för hur man ökar benägenheten till dialog och ömsesidig respekt över skilda trosuppfattningar. Attentatet har förmodligen ökat spänningarna långt mer än vad satirteckningar i Charlie Hebdo någonsin skulle kunna åstadkomma.

Tillbaka då till Zapiro. Jag är intresserad av vilka omständigheter och färdigheter som behöver odlas för att en reell yttrandefrihet skall vara möjlig. Det aktualiserar en mängd frågor som vem som har tillträde till de offentligheter där man formulerar sig om kulturella och politiska frågor. Det krävs inte bara kompetens – Zapiro måste kunna rita, vara politiskt träffsäker men också rolig – utan det fordras också något intressant att säga. Vem bestämmer vad som är kulturellt eller politiskt acceptabelt att uttrycka? Som bekant är inte stereotyper och okunnighet okänt för media, inklusive nyhetsrapporteringen, men hur skall man kunna yttra sig om något om man inte tillåts generalisera? Vilka har tillgång till mediemakten och hur kommer det sig? Detta är frågor som inte bara är aktuella i Sydafrika, Ungern eller Frankrike utan också, om vi vill trygga yttrandefriheten, i Sverige.