Ypres – Ieper

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 109 kr)

Av IVO HOLMQVIST
En av de sista artiklar Pär Rådström skrev, det var 1962 och han var redan sjuk i den leukemi som ledde till hans död året därpå, handlade om en resa till första världskrigets slagfält.

”Den korta resan”, först tryckt postumt i BLM, är full av trötthet och melankoli. Den var tänkt för en essäsamling där han ”ville studera människornas kolossala förmåga att aldrig fatta vad som händer medan det händer”, som Kurt Bergengren formulerar det i sitt efterord när den kom i bok fem år senare, samman med andra av Rådströms sena tidningstexter. Det där påminner om Jolos bekanta yttrande att en journalist är ett ögonvittne som kommer för sent till katastroferna så tidigt som möjligt.

Också Jolo vandrade runt på Frankrikes och Flanderns slagfält, lika benägen han att känna sig sorgsen och melankolisk. I en av sina lysande DN-artiklar skildrade han en gång sitt möte med en engelsk gentleman som hade till uppgift att hålla ordning och reda på alla brittiska krigskyrkogårdar runtom i världen, ett grannlaga värv.

Om de båda världskrig som så förödande drog fram över denna nordvästra del av Europa har mycket skrivits, alltifrån av dem som var med, Henri Barbusse, Jules Romain, Remarque, Ernst Jünger, Robert Graves ”Good-bye to All That”, Siegfried Sassoons trilogi om sitt alter ego George Sherston …

Och för nästa krig Antoine de Saint Exupérys ”Pilote de guerre” från 1942, på svenska samma år: ”Spaning mot Arras”, med Marc Sylwans vackra omslag av ett bombflygplan i tidig gryning. Nu har en ny bok kommit om ett så gott som okänt skede som tog sin början strax efter elfte november 1918, om de engelsmän som slog sig ner i Ypres, på flamländska Ieper, och som blev kvar där och bildade en brittisk koloni.

Det började med dem som, likt mannen Jolo träffade, skulle vårda de tusentals gravarna efter alla fallna på de flandriska fälten. De tog med sig hustrur och barn över Kanalen, fler kom till, efterhand fanns ett par hundra familjer i och kring Ypres.

Dessa utlandsbritter blev väl mottagna och rotade sig snart, men lät sin patriotism gentemot hemlandet gå i arv. Deras barn blev snart trespråkiga, förutom engelska flytande också på franska och flamländska, och när nästa krig föll över dem engagerades sig många i motståndet mot Hitler och hans ockupationsarmé.

Deras spännande historia kan läsas i ”The Children Who Fought Hitler. An Outpost in Europé” av Sue Elliott och James Fox, nyss recenserad i The Telegraph. Det är en dokumentation som låtit vänta på sig, och den sker i grevens tid: de som är i livet av de inblandade är nu i åttioårsåldern eller äldre.

För några år sedan vandrade jag omkring i de trakterna en vacker sommarsöndag, underligt nog utan behöva trängas med turister. Från Gent är det inte lång väg till Ypres (som orten är känd som internationellt, och i krigslitteraturen). Tåget till Kortrijk tar en halvtimme, och efter byte är man efter ytterligare en kvart framme i Ieper (som är vanligast på skyltarna, i denna flandriska trakt). I museet över första världskrigets fasor finns en skrämmande illusorisk rekonstruktion av ett stycke ingenmanslands förödda terräng, det skärande ljudet av granater som visslar förbi, bombkrevader och explosioner, leriga skyttegravar.

Och överallt taggtråd. Nyss träffade jag en man från Perth som reser i armerad betong och har goda försänkningar i den belgiska stålbranschen, särskilt med ett genomsolitt bolag vars rikedomar grundades knappt hundra år tillbaka i tiden när det fick ensamrätt på leveransen av taggtråd under första världskriget. En museimonter håller minnet vid liv av den kanadensiske fältläkaren John McCrae. Dagen efter att hans kamrat stupat 1915 skrev han en dikt som snart trycktes i Punch och som hängt med sedan dess. Senast hörde vi den läsas på Anzac Day i vår förstad i västra Auckland, av en späd flicka. De flesta som lyssnade var försedda med en röd pappersvallmo till minnet av de fallna, som seden är.

Man håller liv i traditionerna härnere och glömmer inte bort de många nyazeeländare som föll overseas i olika krig, allra flest – ett förfärande antal – i turkiska Gallipoli, men också på andra slagfält: i franska Verdun och Somme, och i belgiska Passchendaele och Ypres/Ieper.

På det att vi inte må glömma – ”Lest We Forget”, som det brukar stå på de många minnesmärkena över de fallna. John McCrae som överlevde gjorde sig till tolk för dem som inte gjorde det:

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

P.S. En bittrare bild av de flandriska fälten finns i en dikt av Hugo Claus skriven långt senare, här i engelsk översättning av John Irons:

IN FLANDERS FIELDS

Here the soil is most rank.
Even after all these years without dung
you would be able to raise a death leek here
to take on all markets.

The English veterans are getting scarce.
Every year they point to their yet scarcer friends:
Hill Sixty, Hill Sixty One, Poelkapelle.

In Flanders Fields the threshers
draw ever-decreasing circles round the twisting trenches
of hardened sandbags, the entrails of death.

The local butter
tastes of poppies.

Kommentera: