Av PETER JOHNSSON
Den polske journalisten och reportern Wojciech Jagielski har av inhemska recensenter sedan flera år tillbaka jämförts med hans store föregångare Ryszard Kapuściński. Själv hyllade Kapuściński i förordet till en av Jagielskis böcker sin yngre kollega som sin mest värdige efterträdare bland Polens reportrar, ingen lätt börda att bära för en ung polsk reporter.
Idag står det allt mer klart att Jagielski lyckats hitta sin egen värld och sitt eget sätt att skriva. Wojciech Jagielski, idag 50 år gammal och en erfaren reporter från flera av världens brännpunkter, började sin reporterbana strax efter kommunismens fall. Han arbetade först för den polska nyhetsbyrån PAP och sedan för Polens största dagstidning Gazeta Wyborcza för vilken det föll det på hans lott att följa det sammanfallande sovjetiska imperiet i Sovjetunionens östra delar; i krigets Afghanistan, i Kaukasus, Transkaukasus och i Tjetjenien.
Från alla dessa områden har Wojciech Jagielski skrivit utmärkta reportageböcker: från Afghanistan “Modlitwa o descz” (En bön om regn), från Tjetjenien “Wieże z kamiena” (Torn av sten), från Kaukasus och bortre Kaukasus “Dobre miejsce do umeriania” (Ett bra ställe att dö på).
Boken från Kaukasus liksom hans senaste bok “Nocne wędrowcy” (Nattliga vandrare) där barnkrigarna i Uganda står i centrum har båda varit nominerade till det prestigefyllda polska Nike-priset.
Wojciech Jagielski tillhör de utrikesreportrar som inte skyr fältet. Hans tre första böcker hämtar samtliga material från hans otaliga resor i respektive område där han rört sig ute på de mest minbelagda markerna. Få västliga korrespondenter torde ha vandrat i Tjetjeniens bergsområde såsom Wojciech Jagielski och satt sina liv på spel för att illegalt ta sig in och ut ur detta krigshärjade område. I boken från Tjetjenien som är den enda av hans böcker som än så länge också finns på engelska (Towers of stone), möter vi inte bara de kända och ökända politiska profilerna från Tjetjeniens krig, däribland Sjamil Basejev, utan också soldaterna i bergen och folket inne i byarna och städerna.
Wojciech Jagielski är en reporter som aldrig bara “dimper ned” i okänd terräng för att snabbt “rafsa ihop” några reportage till sin tidning. Han tar sig tid, ett ovanligt privilegium i dagens medievärld, något han så klart har att tacka sina förstående redaktörer för, däribland chefredaktören själv, Adam Michnik.
Wojciech Jagielski är också reportern som lyssnar, lyssnar och sedan kommer tillbaka en gång till, till samma person, för att än en gång lyssna, och kanske försöka förstå. Han observerar och lägger på minnet – detaljerna, klädseln, vädret, gesterna, minerna, missförstånden och som dessutom reflekterar över sin egna känslor, det jobb han utför och den relation han själv försätter sig i förhållande till sina samtalspartner.
Sist men inte minst besitter han något som också är en omistlig grund för att kunna skriva ett meningsfullt reportage för en oftast okunnig omvärld, nämligen kunskap om det han tagit sig an att beskriva. Ju längre Wojciech Jagielski kommit i sitt skrivande – och jag menar då i sitt författarskap – ju mer framträdande har den egna reflektionen över den utsände reporterns kall blivit.
I den senaste boken finns till och med bitvis en resignerad ton när han beskriver motsättningen mellan det från redaktörerna förväntade – redaktörer som i sin tur bygger sin förväntningar på det som susat runt på webben och antas vara det som läsarna vill ha – och den egna, ibland till synes meningslösa upplevelsen ute på fältet:
“Man ville att jag skulle skriva om huruvida presidentvalet i Uganda utgjorde en vändpunkt, en milsten i utvecklingen eller enbart en vägkorsning vid vilken Afrika bekymrat stannat upp starkt tvivlande på vart man var på väg?
-Detta måste du absolut skriva om och glöm inte att åtminstone med några ord nämna Amin – hade föregående kväll den jourhavande redaktören förklarat för mig. Honom kommer folk ihåg och vill gärna läsa om.
Jag tog itu med mitt skrivande omedelbart efter frukosten. Jag körde dock snabbt fast, hopplöst orörligt insnärjad i uttryck och meningar som för varje sekund föreföll mig allt mindre sannolika, banala och rent av dumma: “I de första sedan ett halvt sekel fria valen…”, I det land som frambragte den blodtörstige tyrannen Idi Amin….”
Vilken betydelse hade valen i Uganda? De utgjorde inget genombrott, de medförde inga dramatiska eller ens sensationella följder. De utgjorde vare sig ett steg bakåt eller något hopp framåt….De medförde vare sig att Uganda stod inför ett sammanbrot eller att landet styrdes in på en väg mot en lysande framtid. Amin hade dessutom överhuvudtaget inget gemensamt med det som nu skedde.
Jag tänkte att jag måste fråga Emmy eller Pike om journalister från Uganda som skickas till Tyskland för att skriva om valet till Bundestag också blir påminda av jourhavande redaktörn att de inte skall gömma att skriva några ord om Adolf Hitler….
Så försöker vi lista ut våra läsares och tittares önskningar för att därefter kunna anpassa vår information. Från att vara ögonvittnen till det som hänt och från att vara utsända som förväntas förmedla nyheter förvandlas vi så till ett nytt slag av handelsresanden och skojare. På eftermiddagen erkände jag mig besegrad”.
Det blev ingen artikel om valet i Uganda i Gazeta Wyborcza, åtminstone inte nästa dag. Självfallet inte för att den ytterst erfarne reportern inte skulle kunna ha skrivit något, utan därför att han i sitt inre gjorde uppror mot eller resignerade inför de uppställda regler han så starkt upplevde inte överensstämde med den verklighet han befann sig i.
Han hade ju själv före valet och sin resa ned till huvudstaden Kampala tillbringat vecka efter vecka i staden Gulu i Guludistriktet i norra delen av Uganda, nära gränsen till Sudan, och där talat med de barn som undkommit från Joseph Konys Herrens Motståndsarmé , en i hela världen omskriven s.k. gerillaarmé som nästan enbart består av bortrövade barn som ofta redan första natten efter det att de bortrövats från sin hemby tvingas genomföra det första brutala mordet, kanske på något av de andra barn som rövats bort samma natt från samma by.
Historien om Joseph Konys fruktansvärda armé , till vilken hundratusenals barn tvångsrekryterats och under brutalt våld förvandlats till mördare , är omskriven i världen och Jospeh Kony, besatt av en helig ande, finns med på amerikanska listan över de tio mest eftersökta förbrytarna i världen.
I sin bok “Nattens vandrare” berättar Wojciech Jagielski i en lågmäld , gripande ton, hur han saktar stiftar bekantskap med de barn som flytt gerillan; hur han ytterst varsamt vinner deras förtroende och hör deras berättelser som i boken framförs av en ung grabb , Samuel – samlingsnamnet för flera av de berättelser Jagielski fick ta del av – som blev bortövad till gerillan vid nio års ålder. Samuel kände den pojke vid namn Wilson som var den första person han tvingades mörda genom att slå ihjäl honom med en grov påke. Jagielski har mött Nora som jobbar i lägret med att söka rehabilitera de “räddade” barnen. På landsbygden möter han de föräldrar som bor där ute i enorma läger, ständigt rädda för nya attacker från Joseph Konys fruktade gerilla.
I reportaget framträder de barn som inte kidnappats och som varje kväll söker undgå Jospeh Konys nattliga räder genom att söka sig in till den av armén bevakade staden. Som ofattbara skuggor väller de in vid skymningen och försvinner sedan i gryningen, tillbaka till sina föräldrar i byarna.
Jagielski möter också några av dem personer som flytt från hans gerilla, bl.a. hans tidigare närmaste vuxna medarbetare, som nu överlämnat sig till Ugandas armé som bevakar dem och inkvarterat dem på samma hotell som reportern bor i staden Gulu. Där finns slutligen folket i regionen, Aczoli; deras ledare i en av byarna, journalisten Jackson på den lokala radiostationen.
Alla dessa samtal och möten vävs i boken samman med försiktiga trådar och utan hårda knutar, förutom de som läsaren självt sätter fast i sin hals. Boken om de nattliga vandrarna är en lågmäld bok med tysta skrik, skriven av en reporter som ställer frågorna istället för att ge svaren. Det är Wojciech Jagielskis hitintills bästa bok.
Peter Johnsson