Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Om någon frågade mig vad som är allra mest typiskt för Berlin skulle jag utan tvekan svara: koloniträdgårdarna. Aldrig har jag någon annanstans sett så många inhägnade koloniområden breda ut sig, kvarter efter kvarter, hypervälskötta småträdgårdar med fruktträd, bärbuskar, blomrabatter och grönsaksland, omväxlande med totalt igenväxta tomter med trästugor som, likt små förfallna törnrosaslott, verkar ha stått övergivna åtminstone sedan kriget.
Och det bästa av allt: grindarna är inte låsta. Man kan promenera rakt igenom dessa koloniområden, på smala stenbelagda gångar som heter sådant som Tulpanvägen, Nejliksvägen, Körsbärsvägen, Plommonvägen etc. Inte in på varje enskild tomt, naturligtvis, men mellan de olika kolonitomterna. Fantastiska promenader, speciellt nu på hösten när sommarens sista rosor och dahlior böjer sig mot marken och löven bildar prasslande mattor under fötterna.
Att jag fastnat just för Berlins koloniträdgårdar sammanhänger delvis med att jag, under mina vistelser i staden, aldrig bott i de centrala delarna utan alltid i lite mer perifera områden. Oftast i stadsdelen Wilmersdorf i sydvästra Berlin, men också någon gång i de östra ytterområdena, typ Adlershof.
Samtidigt är det ett obestridligt faktum att dessa koloniträdgårdar inte är någon liten pittoresk och betydelselös företeelse. Nej, de har under 1900-talet spelat en viktig roll i stadens historia. Under krig, nödår och avspärrning har de gett möjlighet både till extra livsmedelstillskott (potatis, frukt och grönsaker) och skydd undan politisk förföljelse. Att gömma sig i kolonistugor var, speciellt under naziregimen, ett ofta beprövat sätt att, åtminstone för en tid, hålla sig undan bödlarnas polisögon. Men vintertid var det förstås ganska så knepigt, eftersom dessa småstugor saknade elektricitet och värme.
Skådespelaren Michael Degen berättar i sin självbiografiska och verklighetsbaserade bok Nicht alle waren Mörder (på svenska Alla var inte mördare, 2008) om hur han och hans judiska mamma, helt mirakulöst, överlevde Förintelsen genom att — med goda vänners och okända välgörares hjälp — hålla sig gömda i huvudstaden Berlin, i olika lägenheter och villor men också en period i en kolonistuga.
Jag tänker ofta på sådana människoöden när jag denna höst promenerar omkring i koloniområdena i stadsdelen Wilmersdorf. Och jag inser också att dessa gröna lungor måste ha spelat en viktig roll efter kriget, i det delade Berlin, där den västra stadshalvan låg där som en liten avspärrad ö mitt i DDR-land.
Rätt vad det är brister jag också ut i skratt. Det finns nämligen en kolonistuga som skiljer sig från alla de övriga. Där huserar personer som uppenbart gillar trädgårdstomtar — men i form av djur. Och där finns, bland alla de andra miniatyrdjuren (harar, rådjur, storkar, kossor, höns m.m.), ett alldeles obetalbart vildsvin som grymtar dovt var gång man går förbi. Men bara i fullt dagsljus, inte när det börjat skymma. Det måste vara något slags solstyrd sensor som känner av förbipasserande. Men effekten är likadan varje gång, en grymtande hälsning som enklast besvaras med ett ”Guten Tag, schönes Wildschwein!”.
Litteraturkritikern Jens Christian Brandt skrev i Sydsvenskan för ett tiotal år sedan om hur
Berlins olika stadsdelar under mellankrigstiden skildrats av olika författare. Det var, skrev han, ”som kapplöpningen till Sydpolen”, där ”varje lyktstolpe, varje spårvagnshållplats i staden” mutades in. Den enda stadsdel som aldrig fick någon litterär upphöjelse var Wilmersdorf, ”den sista outforskade zonen: en grå kvadrat i Berlins sydvästra hörn”. De tyska författarna fann helt enkelt, enligt Brandt, inte någonting där som tycktes värt att gestalta, bara ”gator utan gatuliv” och ”några parker vars gräsmattor inte får beträdas”.
Kanske har Brandt rätt. Här fanns då (liksom nu) inget upphetsande nattliv. Heller inga utpräglade arbetarkvarter med politiskt medveten arbetarklass och proletär kultur. Ändå bodde här tidvis många stora andar i tyskt kulturliv, däribland Georg Grosz, Egon Erwin Kisch, Heinrich Mann och Anna Seghers. Men de hade troligen, som tiderna var, annat att tänka på än att skildra denna välartade, ja närmast idylliska, stadsdel.
Wilmersdorf var nämligen, alltifrån 1900-talets början, en stadsdel för bättre bemedlade borgare, ”övre medelklass” som det brukar heta, eller rentav ”Grossbürger”. Här fanns också en stor judisk befolkning som, vid Hitlers Machtübernahme, utgjorde cirka tretton procent av invånarna. I gymnasieskolorna lär nästan en tredjedel av eleverna ha varit judiska ungdomar, och här fanns också fem judiska privatskolor. Samt en synagoga, på Prinzregentenstrasse, byggd 1929 men vandaliserad och förstörd i november 1938, under Kristallnatten.
I dag vittnar små metallklädda, kvadratiska stenar i gatubeläggningen, s.k. Stolpersteine, utanför vissa hus om att här bodde (”Hier wohnte”) den och den namngivna personen, född det och det året, fängslad, deporterad och mördad, exempelvis i Auschwitz. Stenarnas sidor är bara tio centimer, och det har diskuterats — inte minst i judiska kretsar — om det är rätt att de placeras så att förbipasserande inte kan låta bli att trampa på dem. Men dessa Stolpersteine, vars upphovsman är den tyske konstnären Gunter Demnig, har hur som helst vunnit genklang och det finns nu sådana i många städer, inte bara i Tyskland.
Fem minuters promenad från min (tillfälliga) bostad i Wilmersdorf ligger den kyrkogård där Marlene Dietrich är begravd. Eftersom denna kyrkogård ligger öster om Laubacher Strasse, som utgör gräns mot stadsdelen Schöneberg, kan jag alltså inte räkna in den bland Wilmersdorfs egna ”sevärdheter”. Men även om nu graven, strikt formellt, ligger i Schöneberg, den stadsdel för övrigt där Dietrich för hundratio år sedan såg dagens ljus, vill jag ändå nämna den bland mina promenadmål.
På gravstenen kan man läsa Theodor Körners ord i dikten Abschied vom Leben, Avsked från livet: Hier stehe ich an den Marken meiner Tage. Översatt till svenska någonting i stil med: Här står jag vid gränsen av mitt liv. Och praktiskt taget varje dag lägger människor nya färska blommor på denna Ehrengrab (hedersgrav), företrädesvis långskaftade röda eller gula rosor, ibland hela buketter.
Ja, Marlene är inte bortglömd. Och jag förmodar att en del av hennes popularitet beror på att hon faktiskt vägrade tjäna naziregimen, att hon sade nej till Goebbels’ frestande anbud och i stället avsade sig sitt tyska medborgarskap och blev en amerikansk medborgare som aktivt, med sin sång, understödde de allierades kamp mot Hitlertyskland.
Vem minns inte Lili Marleene? Eller den förföriska sången ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, som jag och mina tonåriga tjejkompisar brukade sjunga medan vi kråmade oss framför spegeln och försökte se ut som La Dietrich i filmen Blå ängeln.
Vilken skriftställare med självaktning vill ödsla sin talang på Wilmersdorf, frågade Jens Christian Brandt retoriskt i sin artikel i Sydsvenskan. Tja, svarar jag, men koloniträdgårdarna är likafullt väl värda ett besök. Och det är en mycket populär stadsdel att bo i, både i dag och när den planerades för hundra år sedan, en stadsdel för välbärgade medelklassyuppies som har råd att köpa sig de jättestora paradvåningar som finns här i de vackert jugendsmyckade stenhusen runt Rhüdesheimer Platz. Enda felet är att alla berlinare inte har samma möjlighet, att här liksom annorstädes råder djupa ekonomiska klyftor och sociala orättvisor.
I Wilmersdorf är påfallande många småbarnsfamiljer i rörelse på morgnarna och eftermiddagarna, på väg till och från dagis (Kita, som det heter på tyska, en förkortning för Kindertagesstätte). Ofta cyklandes, med hjälmar både på barnens och föräldrarnas huvuden. Här finns också misstänkt många italienska restauranger och ost- och pastabutiker, liksom bagerier och mataffärer med begrepp som ”biologisch”, ”natürlich”, ”Gesundheit” och ”Wohlbefinden” som lockande signalord. BioBackHaus är ett sådant typiskt affärsnamn, och jag kan svära på att i detta bageri finns extra dyrt och nyttigt surdegsbröd att köpa för de välbeställda och hälsomedvetna medelklassmänniskor som bor här.
Ja, vackert är det sannerligen i Wilmersdorf. Och stadsdelen har ingen som helst likhet med de officiella och storvulna kvarteren inne i centrum, alltså runt Museuminsel, Unter den Linden och Brandenburger Tor. För här är det koloniträdgårdarna som dominerar. Med eller utan grymtande vildsvin.
MARGARETA ZETTERSTRÖM