Who’s afraid of Virginia Wolf?

Virginia_Woolf_160

Virginia Woolf

Av JAN HENRIK SWAHN

Dramatikern Edward Albee skrev 1962 pjäsen ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, sedermera i oförglömlig filmversion med Richard Burton och Elisabeth Taylor i huvudrollerna. Men varför heter pjäsen just så? Kanske är titeln klippt direkt ur det trätande parets sluggerliknande attacker mot varandra, men trots att jag sett filmen flera gånger minns jag ingen sådan replik.

Om någon vet så berätta gärna. Titeln stör mig. Jag tror nämligen det finns många i dag som skulle ha all anledning att frukta en person av Wirginia Woolfs kaliber.

Efter att tidigare ha gått bet två gånger på att komma in i hennes bok Ett eget rum (kanske var det för att jag inte insåg att jag behövde glasögon, för att stilen var så liten och papperet så grått. Kanske var det för att jag hade så mycket annat för mig eller inte var mogen uppgiften) lyckades jag med besked på det tredje försöket.

Jag satt på min grekiska ö och skulle egentligen ha skrivit intensivt på en roman – men den hade jag av misstag råkat bli klar med strax före avresan. I panik hade jag då i sista stund rafsat ner några böcker jag länge – i tjugo år eller mer – tänkt läsa, och så Tintin på arabiska. Något måste man ju ha att fördriva tiden med.

Återigen fick jag nu ta del av Virginia Woolfs alter ego där hon sitter på en bänk nere vid floden en vacker oktoberdag och funderar över ett föredrag om ”women and fiction” som hon ska hålla. Det var som att möta någon man en gång avgett ett löfte till och plötsligt inse att man aldrig har hållit det.

British Museum Reading Room 2006

British Museum Reading Room 2006

Tjugo år eller mer hade gått sedan jag mötte henne där första gången. Det kändes nästan en smula genant att nu slå mig ner bredvid henne igen, med tanke på att jag vid de två tidigare tillfällena helt sonika lämnat kvar henne där på bänken, smugit iväg utan att hon märkt något, utan att ens säga adjö. Nu var det verkligen på tiden att jag lyssnade och tog reda på varför det där föredraget fyllde henne med en sådan vånda.

En av huvudscenerna i boken utspelar sig i biblioteket på British Museum i London. Där finns ett till synes oändligt antal hyllmetrar böcker om kvinnor och de är så gott som samtliga skrivna av män. Men inte en enda tycks handla om kvinnor och litteratur eller förutsättningarna för kvinnor att skriva litteratur. Virginia Woolfs alter ego vill veta mer om kvinnors villkor och har som rubrik i sin anteckningsbok skrivit: KVINNOR OCH FATTIGDOM.

Men inte en enda bok hittar hon som tycks kunna upplysa henne om detta ämne. De flesta böckerna handlar istället om kvinnors förmenta underlägsenhet, berömda manliga tänkares tankar om kvinnor, kvinnors mindre hjärnor, klenare hårväxt, kortare livslängd, svagare karaktärsdrag och så vidare.

I stället för att bli arg behåller hon sitt lugn. Hon far inte ut i smädelser. I stället citerar hon med ett roat leende friskt ur de böcker, av män skrivna, som hon handplockat från hyllorna. Orden säger sanningen och de författare som hängs ut i Virginia Woolfs bok och som fortfarande var i livet när den kom ut måste ha känt sig en aning olustiga. Det var ju inte sådana som hon som de hade skrivit boken för. Det var ju inte så de menade! Det var ju inte så man skulle läsa dem!

Men hon citerade ju bara! Långa och sammanhängande meningar. Boktitlar. Borde hon kanske ha citerat något annat i stället? Något mera lösryckt?

Ett eget rum

Ett eget rum

Virginias slutsats är att utan en egen utkomst och ett eget rum står man sig slätt som kvinna med författardrömmar. (Detta skrevs för jätte, jättelängesedan när allt var annorlunda, när mormor var ung.) Antingen tvingas man som en Jane Austen eller framför allt en Charlotte Brontë att göra en dygd av nödvändigheten och skriva om den starkt begränsade värld man har tillgång till – fadershuset och de grönskande kullarna runt omkring. Eller så får man försöka bli musa åt en man och glädas åt hans litterära framgångar som man innerst inne vet att man själv varit en bidragande orsak till, nästan som om man skrivit det själv, i det stora, i det lilla, i det tysta. Om så bara genom att hålla sängen och maten varma.

Jag vet inte vad Virginia Woolf skulle ha skrivit för böcker om hon levt i dag. Kanske skulle hon ha skrivit Ett eget rum igen men med andra exempel. Kanske skulle hon ha skrivit något helt annat. Med ett utsökt språk, med godmodig ironi och en obändig viljestyrka, utan att domdera som Myrdal eller håna som Skugge, utan att skjuta från höften eller slå vilt omkring sig. Nej, hon skulle ha läst och citerat, vänlig, rolig och bestämd. Och inte slutat förrän hon hade kommit till klarhet.

Det låter väl inte så farligt, tänker du kanske. Är det inte risk för att en kritiker av hennes slag i dag skulle ha överröstats av de mer högröstade inom gebitet? De som sätter punkt efter ”Jag”, de som går på hörsägen, följer med i ett drev, läser de böcker som man ”ska” läsa, torgför de åsikter som genererar flest träffar?

Jag tror inte det. Jag tror att en kritiker som verkligen läser böcker och förmår hålla fast vid ett djupare perspektiv och kan konsten att jämföra och dra slutsatser och pröva en tankegång kan bli en mycket fruktad skribent även i dag. Inte minst om tankegången är obekväm och förs fram av en lyhörd kritiker med samma lysande språk som Virginia Woolf.

1 kommentar

  1. admin says:

    Var fann Edward Albee titeln till Vem är rädd för Virginia Woolf och hur hänger den ihop med pjäsen, frågade Jan Henrik Swahn i samband med att han läst hennes Ett eget rum. Ett utförligt svar på frågan hittar man på Wikipedias upplysande anonyma artikel om Who´s Afraid of Virgina Woolf:

    The play’s title, which alludes to the English novelist Virginia Woolf, is a parody of the song ”Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?” from Walt Disney’s animated version of The Three Little Pigs. Because obtaining the rights to use the music would have been expensive, most stage versions, and the film, have Martha sing to the tune of ”Here We Go Round the Mulberry Bush”. This melody fits the meter fairly well and is in the public domain. In the first few moments of the play, it is revealed that someone sang the song earlier in the evening at a party, although who first sang it (Martha or some other anonymous party guest) remains unclear. Martha repeatedly needles George over whether he found it funny.

    Albee said he got the idea for the play’s title from a line of graffiti scrawled on a mirror in a bar.

    I was in there having a beer one night, and I saw ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” scrawled in soap, I suppose, on this mirror. When I started to write the play it cropped up in my mind again. And of course, who’s afraid of Virginia Woolf means who’s afraid of the big bad wolf . . . who’s afraid of living life without false illusions. And it did strike me as being a rather typical, university intellectual joke.

    — Edward Albee [1]

    In interviews, Albee has said that he asked Woolf’s widower Leonard Woolf for permission to use her name in the title of the play. In another interview, Albee acknowledged that he based the characters of Martha and George on his good friends, New York socialites Willard Maas and Marie Menken. They share the names of President George Washington and his wife Martha Custis Dandridge Washington, America’s first First Couple. Maas was a professor of literature at Wagner College (one similarity between the character George and Willard) and his wife Marie was an experimental filmmaker and painter. Maas and Menken were known for their infamous salons, where drinking would ”commence at 4pm on Friday and end in the wee hours of night on Monday” (according to Gerard Malanga, Warhol associate and friend to Maas.) The primary conflict between George and Martha in Who’s Afraid of Virginia Woolf? derived from Maas and Menken’s tempestuous and volatile relationship. Many darker veins running through the play’s dialogue suggest that the border between fiction and reality is continually challenged. The play ends with Martha answering the titular question of who is afraid to live their life free of illusions with, ”I am, George, I am.” Implicitly, exposure is something everyone fears; façade (be it social or psychological), although damaging, provides a comfort.

    ^ Flanagan, William (Fall 1966). ”The Art of Theater No. Edward Albee” (PDF). The Paris Review 4 (39).

    http://www.theparisreview.com/media/4350_ALBEE.pdf.

    —–

    Ivo Holmqvist

Kommentera: