När andra världskriget bryter ut blir Werner Lange, konsthistoriker med doktorsgrad och museiman i Berlin, löjtnant i Wehrmacht. Och efter Frankrikes kapitulation i juni 1940 kommenderas han till Propagandastaffel i Paris. Hans uppgift där blir att främja Rikets intressen i kontakterna med konstnärer och konsthandlare och samtidigt ha kontroll över utställningsverksamheten i det parisiska artistlivet. Konsternas metropol har han tidigare besökt flera gånger. Han vördar fransk kultur, han talar och skriver franska.
Efter kriget kunde Lange återvända och återuppta kontakterna med dem som han uppfattade som nära vänner. Han levde i Paris fram till 1980-talet då han tog sitt liv, under ”mystiska omständigheter” som dock inte hade med krigsåren att göra. En vän fann ett manuskript i en byrålåda, självbiografiska anteckningar om de fyra åren som kommissarie över de sköna konsterna. Sent omsider har dessa minnesbilder nu getts ut i bokform, Les artistes en France sous l’Occupation. Langes franska är varsamt redigerad av utgivaren Victor Loupan.
Werner Lange var inte nazist. Bildad och kultiverad föraktade han säkert partifolket och Gestapo – liksom många av de högre officerarna i krigsmakten. Han hade tillstånd att utöva sitt ämbete som civil, därmed kunde han i egna och möjligen också i några andras ögon framstå mer som en förmedlare i konstens tjänst än som en detalj i ockupationsmaktens apparat.
Det färgar av sig på texten. Här finns inte en rad om arresteringar och deportationer, attentat och brutal vedergällning. Lange var naturligtvis medveten om att han arbetade för vad omgivningen betraktade som en fiende, men tyckte sig ändå tjäna en högre sak, den att Konsten förenar oss människor även i extrema situationer. Jag vinnlade mig om, noterar han i efterskott, att inte uppträda som ockupant. Med viss respekt för en sådan hållning, ekvationen gick nog inte riktigt ihop.
De konstnärer som Lange hade personliga kontakter med var framför allt Kees Van Dongen och Maurice de Vlaminck. Därtill skulptörerna Aristide Maillol och Charles Despiau samt konstgjutaren Eugène Rudier, som arbetat mycket med och för Rodin. Han beskriver dem som nära vänner och han hjälpte dem efter förmåga – som att han en gång lyckades befria Maillols modell och musa Dina Vierny ur Gestapos klor. Som helhet är Lange klädsamt ointresserad av att framställa sig som en räddande ängel bland rovdjuren.
Charles Trenet sjöng under ockupationen bla på Folies Bergère. Här Douce France (titeln hämtad från Rolandssångens ”Dulce France”)
Utgivaren Loupan säger i sitt förord att bokens värde ligger i det vardagligt anekdotiska och han kommer att tänka på Gershwins An American in Paris – en jämförelse som visar på viss känsla för nivå. Andra har skrivit mer djuplodande och heltäckande om det parisiska kulturlivet under tysk överhöghet, t ex Alan Riding i And the Show Went On. Men Lange var ändå med, just där och när det hände. Och att han förbigår ”la rafle de Vel’d’Hiv”, avrättningarna vid Mont-Valérien liksom Görings samvetslösa konstplundringar (vilket allt han givetvis kände till), det hindrar inte att hans många relaterade möten med konstnärer och gallerister, kring deras problem och tillsammans runt middagsbordet, visar en annan sida av ockupationen.
Vlaminck och Derain, Picasso och Maillol – liksom för övrigt Beauvoir och Sartre, Malraux och Camus – alla försökte de inrätta sig i en ny form av ”vardaglig” tillvaro, fram till det att krigsslutet närmade sig i form av den amerikanska armén. Collabos kanske, men bara i den allmänna meningen att de valde att inte fly landet eller gå ut i bushen (le maquis) – samtidigt som vissa, som Sartre, försökte framställa sig i en mer heroisk dager när de allierade närmade sig. De arbetade och höll sig på sin kant, undvek så gott det gick komprometterande sammanhang – vilket andra var mer lättsinniga med, som Jean Cocteau och Maurice Chevalier. Och vilka är vi att moralisera, vi som klarade oss undan fasorna genom att förse Albert Speers rustningsindustri med järn och kullager?
Lange är välinformerad och vet t ex berätta att den nyanlände ambassadören Otto Abetz omedelbart beordrade att Louvrens konstskatter skulle återföras till Paris från de slott i Loiredalen där de förvarades, för att bland annat kunna användas som trumfkort i eventuella framtida fredsförhandlingar. Men greve Metternich, som ansvarade för den militära övervakningen av de slott där konstverken var lagrade, vägrade blankt. Ytterligare ett uttryck för konflikterna mellan Wehrmacht och nazistpartiet.
Ändå finns något nästan troskyldigt över vad Lange nedtecknar. Han var ju ändå tjänstgörande. När riksskulptören Arno Breker skulle öppna sin stora utställning i Paris 1943 tyckte arrangörerna att det skulle vara på sin plats att Brekers store franske kollega Aristide Maillol också var där. Den gamle patriarken bodde i Banyuls i Midi, vid spanska gränsen, och ville alls icke flytta på sig för sådana småsaker. Det blev doktor Langes uppgift att resa ner och hämta upp honom till vernissagen. De var förvisso gamla vänner, ändå kommer Werner nu farande som representant för ockupationsmaktens särintressen. Och Maillol följde med till Paris, allt var frid och fröjd. Som så ofta. Vid läsningen erinrar man sig vad François Mauriac – definitivt ingen samarbetsman – kallade samvaron under ockupationen: ”den lilla ö av civiliserade människor långt från massakrerna, lögnerna, blodet”.
Maurice Chevalier om anklagelserna mot honom
Något påminner Langes minnesbok därmed om Ernst Jüngers berömda dagböcker. Med skillnaden att Jünger nog ansåg sig vara en fri ande som stod över allt, inte minst korpralen med den löjliga lilla mustaschen. Werner Lange däremot, han vet att han är en av många och är med också han, på ett litet hörn. Han undanhåller oss inte heller sitt möte med det tyska rikets ”rödaste skynke” i konstvärlden, Pablo Picasso. Det var på lönnkrogen Trois sœurs, Rue Dauphine, där man åt och drack i trevlig frånvaro av alla ransoneringar. Picasso kom efter ett tag, var i god form och Lange fick en känsla av att ”il jouait un peu de comédie avec moi”. Plötsligt säger så Guernicas skapare med ett försmädligt leende till den tyske gästen: ”Det är nog dags att vi går, Monsieur, snart börjar utegångsförbudet. Och vi vill väl ändå inte bli arresterade av ockupationsmakten.”