Performance från 2007 framför Prado i Madrid (Bild: Wiki commons)

Wencke Mühleisen
Kanskje det ennå finnes en åpen plass i verden

Om erfarenheten av litterär sanning skriver Ulf Eriksson koncentrerat och klargörande i Dixikon. Hans essä ställer sig mitt i den diskussion om fakta och fiktion som är central i upplösningen av gängse litterära former. Den som pågått sedan 1900-talet. Bl.a. har den präglat synpunkter på den s.k. vittneslitteraturen och raffinerat tidigare omisstänksamma bedömningskriterier när det gäller ”skönlitteratur” och definitioner av vad som ryms i den genren.

Den litterära gestaltningen har en dynamik som ger missvisningar om texten prövas och hanteras som protokoll och recensioner blir innehållsredovisningar. Begreppen sant eller falskt glappar när de prövas på gestaltningar av erfarenheter. Det är elementärt men det är därför man måste hävda att den litterära fiktionen förmår rymma mer sanning än vad fakta kan bära.

Ulf Eriksson skriver att litteraturen ”fluktuerar fram och över de konventionella gränserna mellan sanning och lögn”. På det sättet talar den sin sanning och kräver sina läsares omställningar.

9788205464810_Wencke_Muhleisen_Kanskje_finnes_apen_plass_verden_DIXIKON.SE-

Alldeles enkelt är förstås inte detta. Av vittnesmål i rättegångar krävs sanning och lögnare kan fällas för mened. Litteraturens rättegångar och vittnesmål tar vi del av på annat vis. Vi prövar den gentemot vår egen erfarenhet, öppnar oss för motspråk, avvisar eller sträcker vapen. Som läsare blir vi medskapare eller rentav medskyldiga utan att behöva ta ansvar. Det är denna vidgning av gränser som är litteraturens aldrig slutförda uppdrag men ett uppdrag som de flesta litterära texter aldrig ställer. Deras anspråk är mer måttfulla.

Ja, om detta kan vi tala och dividera. Få av oss behöver göra det. Läsarna letar sällan efter läsanvisningar av det slag som äldre tiders genredeklarationer lämnade utan att blinka. Men den som läser t. ex. Svetlana Aleksijevitj kommer nog inte undan utan att reflektera över textens status i förhållande till minnen och historia. De flesta lägger då undan de gängse bedömningskriterierna och känner med fasa och med tacksamhet att författaren förmedlar och formar erfarenheter med den största respekt för dem som försökt berätta för henne. Och hon gör det med tilltro till läsarens förmåga att relatera till det outsägliga. Det vore otillbörligt att be om författarens bandinspelningar och kolla innan man förklarar att detta kan vi inte komma undan och inte slippa att veta. Läsakten kräver det förtroendet när det inte är klåpare som skriver. Men ”romaner” är det inte som hon har skrivit. Inte heller essäer eller samtalsböcker. Hon har lyssnat och åter lyssnat och gett tillbaka ord till dem som berättat. Ord som varken de eller vi visste att de fanns för att förmedla det obegripliga. En kör av röster av de sista vittnena.

Inte konstigt att hennes fåtaliga böcker tagit decennier att skriva, skapa och ge tillbaka till dem som trevat bland sina minnesbilder och försökt förstå dem och ge dem den skärpa som tillkommer dem och författaren vill förmedla. På en dramatiskt hög och intensiv nivå har hon gjort det som f.n. mycket konst och litteratur försöker göra. Det är inte ”rapporter” som hon avlämnar. Och rapporter är inte heller de samtida litterära och dramatiska gestaltningar av sociologin och existensen i migrationens tid som t. ex. en dramatiker som Mattias Andersson presenterar för sin publik. Det är talakter de skapar och samtal de inleder med dem som lyssnar.

Jag har just läst en bok som har berört mig starkare än mycket annat som går under beteckningen ”roman”. Men det är en sådan som utlovas både på bokens omslag och försättsblad. Jag är inte övertygad om att det är en bra deklaration i sammanhanget även om jag förstår den. Har det karaktär av brasklapp?

Men vad jag ser är att boken skriver in sig auktoritativt i en erfarenhetslitteratur om generation -68 och gör det på sätt som borde få betydelse för var och en som tangerat, sympatiserat med eller repellerats av det som skedde då under den stora väckelsens tid bland främst intellektuell välfärdsungdom i Norden – men inte bara här. Med sin reflexionskraft, sin precisa stilkonst och sina redovisningar av unga människors extraordinära erfarenheter ger den en konturskarp bild av vad som kunde ske med dem som vantrivdes i kulturen. Framför allt med några av dem som stod för ett generationsuppror av extremt slag och med långtgående personliga konsekvenser.

Wencke MühleisenFoto: Rolf M. Aagaard

Wencke Mühleisen
Foto: Rolf M. Aagaard

Författaren Wencke Mühleisen är numera disputerad genus- och medieforskare och bosatt i Norge. Bokens titel är Kanskje det ennå finnes en åpen plass i verden (Gyldendal). Dess motor och självbiografiska driv är författarens relation till sin slovenske far som blev frivillig i tyska Wehrmacht och hade en absolut tro på nazistisk ideologi och ett grundmurat förakt för raser utanför den proklamerade folkgemenskapen. Hans ideologiska övertygelse tog sig radikala uttryck. Den ena av döttrarna gifte sig med en färgad man. Det ledde till att fadern bröt den kontakten och hånade hennes mans akademiska ekonomistudier. Vad skulle han med de kunskaperna till när han kom tillbaka till djungeln?

Skildringen är fängslande och upprörande. Författaren är upptagen av faderns historia, förundrad och förfärad, men förhåller sig analytiskt till sin familjehistoria. När hon 1976 ansluter till kollektivet AAO (Aktionsanalytisk organisation) i Wien börjar hon en tioårig resa in i en sektvärld. Dess ledare var karismatisk och lanserade en frigörelsepedagogik som lånade teori av Wilhelm Reich och hans sexuella terapiformer med delade partners och avprogrammering av allt som kunde kallas borgerlig individualism. Privat egendom var ett av dess mest påtagliga uttryck.

Det höll länge för Mühleisen. Hon fick barn i kollektivet och hon blev sektledarens favorit med makt över andrarangspersoner i gruppen. I den stora gemensamma sovsalen delade hon madrass med honom när han så fann det lämligt. Hon vande sig. Till skillnad från dåtidens tyska terrorister beväpnade sig inte detta programmatiskt halvnakna gäng. Man log, studerade, tog sina joints och stängde ute den småborgerliga världen.

Boken är effektivt komponerad. Vi får ta del av hur författaren närmar sig sin far som är åldrad men ännu fast i tron. Utförligt beskrivs 30-talets historia med dess fascistiska uppmarsch och i AAO-kollektivet får hon en ny fadersfigur. Faderns Hitler blir för dottern sektens Otto Muehl, konstnär och filosof i medelåldern med organisatoriskt och psykologiskt fast grepp om sina yngre följare.

Hans sexuella övergrepp mot barn i gruppen enligt principen prima noctis blir så småningom hans fall och han kom att dömas till ett 7-årigt fängelsestraff. Där fanns under perioden 1971–91, skriver Mühleisen, cirka 1000 kvinnor, män och barn som var mer eller mindre associerade till de AAO-kollektiv som fanns på flera ställen i Europa. Tyskland och Österrike räknade in flertalet av dem. Muehl summerade innan han låstes in och fängelset tog hans sista år: ”Jeg ville ta folk opp til Mount Everest og la ikke merke til at de hade sandaler på seg.

Det är en framställning skriven inifrån, noga övervägd och analytiskt skarp i reflektion och självreflektion. Jag känner inte dess like i nordiska sammanhang. Det är självklart en modig handling att så blotta sina erfarenheter och att korsa sina spår på det sätt som författaren gör. Men hon förmår det genom sin inkännande blick, sociologiskt och psykologiskt tränad och som det förefaller introspektivt obeslöjad.

Verket låg högt på listorna över årets böcker i Norge kan man se i Klassekampen. Det borde läsas av var och en som intresserar sig för radikala vägval och för alla som tror sig vara fria från sitt förflutna. Och kanske finns det ännu ”en åpen plass i verden”.

__________

  • Klicka här för att också läsa Jeana Jarslbo om Germaine Tillion och hennes vittneslitteratur

  • Klicka här för att läsa Ulf Eriksson om Horacio Castellanos Moyas roman Insensatez, om dokumentation av militärens illgärningar mot indianbefolkningen

  • Klicka här för att läsa Margareta Flygt om Frank Witzels Die Erfindung der Rote Armee Fraktion durch einen manisch depressiven Teenager im Sommer 1969, vinnare av 2015 års Deutscher Buchpreis och från samma sextiotal

  • Läs ett utdrag ur Mühleisens bok här:

  • Tomas Forser

    Tomas Forser

    Litteratur- och teaterkritiker. Professor emeritus i litteraturvetenskap.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: