Weekendavisen

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

Nu måste jag få skriva om mitt husorgan, danska Weekend-Avisen som jag ingalunda läser bara därför att jag är halvdansk utan framförallt därför att den helt enkelt är så utomordentligt bra. Stora, inträngande reportage får man från hela världen – inte sällan kommer jag att tänka på svenska P1s magasinprogram Konflikt – och en fyllig bevakning av kultur och vetenskap, också den internationellt mångsidig. (Fast med en särskild skräckblandad förtjusning läser jag Lars Bukdahl som skriver egensinnigt, inte helt sällan elakt, men också lärorikt – och verkligt passionerat – om ny dansk litteratur.)

Också livsstilsartiklarna som ju alla tidningar numera ska ha håller hög kvalitet. I det senaste numret jag läste – nej, det var inte pinfärskt, det var från mars, men till Weekend-Avisens kvalitet hör att man kan läsa den med behållning med veckors fördröjning – fanns till exempel en artikel om att kvinnor har sämre lön än män för att de är sämre på att löneförhandla. (Nån dag senare läste jag i svenska Metro att curlinggenerationen, åttiotalisterna, som nu kommit ut på arbetsmarknaden har föräldrarna med när de löneförhandlar. Om åttitalistkvinnorna tar med sig sina pappor kanske de klarar sig riktigt bra?)

I samma nummer – av Weekend-Avisen alltså, inte av Metro! – fanns också en stor artikel om Israels refuseniks, närmare bestämt soldater som trots att det kräver ett stort personligt mod – de har ju befolkningens majoritet emot sig – vägrar att delta i offensiver mot Hamas. För flera av dem är dödssiffrorna i Gaza ett tillräckligt argument, men de upplever också att de själva deformeras rent mänsklig.

26-åriga Yehuda Shaul som är ortodox jude säger: ”Jag är sergeant i Hebron och leder en patrull genom gamla stan. Efter en timme upptäcker vi en misstänkt väska. Det kan vara skräp, det kan vara en bomb. Vi har tre möjligheter. Den första är att vi skjuter. Om det är en bomb exploderar den. Att skjuta en bomb är inget vidare. Den andra möjligheten är att tillkalla en bomb-ingenjör. Det tar tjugo minuter. Den tredje är att hugga tag i första bästa palestinier och kräva att han plockar upp den. Vad tror du vi gjorde?”

I den lättsammare ändan finns en recension av Peter Greenbergs Don’t go there! The Travel Detective’s Essental Guide to the Must-Miss Places of the World. Här får man bland annat veta vilka städer som har flest våldtäkter eller mord eller de värsta luftföroreningarna eller nöjesparker med de farligaste åken. Uppenbarligen är de amerikanska sydstaterna svåra på våldtäkt medan man i de nordligare delstaterna ägnar sig mera åt mord. Recensionen är skriven av tidningens chefredaktör, Anne Knudsen.

Det ska genast sägas att tidningen är mycket långtifrån den politiska korrekthet som är norm i Sverige. På insändarsidorna diskuterar man friskt prostitution och det finns nästan lika många inlägg för som emot, här finns också artiklar som svenskar nog lär uppfatta som rasistiska. Men det kan inte hjälpas: jag tycker rent principiellt att det kan vara bra att också åsikter som är mig personligen förhatliga får komma till tals – om inte annat är det ju förutsättningen för att de ska kunna bli ordentligt bemötta.

Och så är jag tacksam för att tidningen bara utkommer en gång i veckan. Jag skulle inte hinna läsa den annars.

Klicka här för att prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Kommentera: