Av MARGARETA FLYGT
Walter Jens dog den nionde juni. Hans åsikter präglade den tyska efterkrigsdebatten ända in på 90-talet.
Född i Hamburg 1923 räddade hans astma honom från att bli skickad till fronten. Istället kunde han studera hos Martin Heidegger i Freiburg. Den akademiska karriären blev spikrak, han doktorerade 1944 och habiliterade som tjugosexåring. Dessutom skrev han skönlitterärt och ingick i den litterära Gruppe 47, med Günter Grass, Ingeborg Bachmann och Heinrich Böll. Han arbetade som kritiker, litteraturhistoriker, författare, översättare och undervisade i retorik på universitetet i Tübingen, valdes till Tysklands PEN-ordförande och ordförande för Berliner Akademie der Künste. Tillsammans med sin fru Inge Jens skrev han flera viktiga verk om familjen Mann.
Men trots all denna framgång är det framför allt som debattör de flesta kommer att minnas honom.
Och minnas honom kommer vi att göra, mer än han mindes världen omkring sig själv. Sina sista år led han av svår demens. I en intervju i Stern sa han en gång: ”Att inte kunna skriva längre är för mig att inte kunna andas längre. Då är det dags att dö. Då vill jag vara död.”
Hans son Tilman Jens har skrivit två böcker om fadern och hans sjukdom: Demenz: Abschied von meinem Vater (Demens: avsked från min far) och Vatermord: Wider einen Generalverdacht (Fadersmord: Mot en huvudmisstanke)
Detta är ytterst hårda konfrontationer med en far som inte längre kan svara och en öppen anklagelse mot fadern som enligt Tilman Jens flydde in i demensen för att slippa minnas sitt engagemang för nazismen och slippa förklara varför han förnekat sitt medlemskap i partiet. Walter Jens hade nämligen varit medlem i både Hitlerjugend och i NSDAP. Det senare lyckades han bli trots att partiet inte tog in fler medlemmar år 1942. Astman räddade honom från att strida vid fronten, demensen från att verkligen ställas till svars.
Men efter kriget tog han tydlig ställning för andra värden, var mycket aktiv i 80-talets fredsrörelse, vilken eskalerade då USA ville placera Pershing II raketer i Tyskland. Han gömde också amerikanska desertörer som flydde Gulfkriget.
Walter Jens var helt och fullt med i det han gjorde och hans moraliserande störde många. Han tog ställning – och det är något han borde bli ihågkommen för allra mest – och för att han vågade ändra åsikt.