Våren 1994 deltog jag i en konferens på folkhögskolan på Biskops Arnö och fick då förmånen att träffa den finländske filosofen Georg Henrik von Wright och hans hustru Elisabeth. Från en mycket lyckad kväll med intressanta samtalsämnen minns jag särskilt von Wrights svar på en (kanske inte så intelligent) fråga som jag ställde om den finländska nationella identiteten. Jag undrade om han ansåg att det var svårt för finlandssvenskar att bli betraktade som finländare av de finsktalande medborgarna. Von Wright svarade att efter andra världskrigets slut blev situationen helt annorlunda än vad den hade varit tidigare. Genom att de svensktalande och finsktalande finländarna kämpade på samma sida under kriget och slogs för nationens självständighet uppstod det sedan enligt von Wright aldrig något tvivel om den nationella identiteten och vem som hade den.
I den nyligen utkomna och mycket läsvärda antologin ”Tankens utåtvändhet – Georg Henrik von Wright som intellektuell” (red. Johan Strang och Thomas Wallgren) med bidrag från finländska, svenska och danska akademiker framkommer det också att von Wright verkligen hade en stark nationell identitet som bland annat tog sig uttryck i att han valde att återvända till Finland efter några år som Ludvig Wittgensteins efterträdare i Cambridge i slutet på 40- och början på 50-talet. Den prestigefyllda professuren i filosofi vägde med andra ord lättare än möjligheten att få leva i hemlandet Finland och bland annat verka för den finländska filosofins ställning och utveckling. I boken Myten om framsteget (1993) uttrycker han också sin uppskattning över nationella gemenskaper. En nationell identitet är, enligt honom, inte detsamma som en chauvinistisk självförhävelse utan är istället en värdefull gemenskap som hålls samman av långvariga kulturtraditioner och skiftande historiska öden.
Von Wright föddes 1916 och växte upp i en bildad affärsmannafamilj i Helsingfors. Han kom tidigt i kontakt med filosofiämnet och efter sin gymnasieutbildning studerade han filosofi för Eino Kaila som hade introducerat den logiska positivismen på de finländska universiteten. Von Wright tog starkt intryck av denna filosofiska strömning med dess framtidsoptimism och modernitetsideal. Under en stor del av sitt yrkesverksamma liv skrev von Wright också filosofiska traktat i dess anda. Von Wright blev internationellt känd genom sina skarpsinniga skrifter inom logik och vetenskapsteori inte minst genom skrifterna ”The Varieties of Goodness” och ”Explanation and Understanding”, och han odlade flera kontakter med kända filosofer runt om i världen.
Samtidigt som han enträget arbetade som analytisk fackfilosof skrev von Wright också populärvetenskapliga essäer och böcker som fick ett stort genomslag i kultur- och samhällsdebatterna i de nordiska länderna. Genom dessa skrifter fjärmade han sig delvis från sitt ”ursprungliga” filosoferande och uttryckte efterhand en stegrad skepsis inför den logisk-analytiska filosofins räckvidd. Han gick dock inte lika långt i sin kritik av denna naturvetenskapligt präglade filosofi som sin vän och filosofiske mentor Ludvig Wittgenstein. Han kände sig emellertid alltmer olustig inför det som han uppfattade vara den analytiska filosofins ensidighet i form av ett formeltänkande och en brist på övergripande synteser.
Bland von Wrights essäistiska skrifter är boken Vetenskapen och förnuftet (1986) särskilt känd. Den blev också mycket omdebatterad på kultursidorna i de nordiska länderna. I denna bok uttrycker han sin oro över ett ohämmat tillväxttänkande och en alltför stor tilltro till samhällets teknikutveckling. Också miljöfrågorna kommer i fokus i Vetenskapen och förnuftet, något som appellerade till vänsterradikala grupper i Norden. Hans kulturtänkande och reflektioner kring globaliseringens faror fann istället genklang bland värdekonservativa läsare.
Några meningar i denna bok uppfattades av flera läsare som speciellt provocerande. Om det vittnar inte minst debatterna i Sverige, där bland annat Carl Bildt och Bengt Westerberg var aktiva. Von Wright hävdade nämligen att
en gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas. Om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler är i det kosmiska perspektivet en pipa snus.
Den pessimism om människosläktet som många uppfattade att dessa meningar uttryckte stod alltså i bjärt kontrast mot den framstegstro som den unge von Wright föreföll vara talesman för under 1930- och 40-talet. I Thomas Wallgrens intressanta uppsats i antologin påpekas dock att von Wright på ett tidigt stadium faktiskt visade ett stort intresse och en viss böjelse för pessimistiska filosofier – inte minst i form av de tankar som återfinns i Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”.
Flera uppsatser i antologin tar upp frågan om spänningarna mellan von Wrights olika verksamheter och stilarter, exempelvis hans essäistiska skrivkonst och den analytiska filosofins språk. Dessa spänningar upplevde von Wright också själv som problematiska, och han uppfattade att han inte själv på något enkelt sätt kunde lösa ”spänningen” mellan rollen som ”public intellectual” och akademisk filosof. De blev helt enkelt två skilda roller eller identiteter. Vad som dock kommer fram i antologin är att dessa roller egentligen var starkt sammanflätade med varandra. Von Wright hade inte haft en så stor framgång som populärvetenskaplig författare eller ”public intellectual” om han inte också hade varit en så skarpsinnig analyserande filosof. Hans uppfattningar om innebörden och värdet av att bedriva en så kallad tidsdiagnostik, d.v.s,. att spåra centrala tendenser i samtiden för att försöka utröna framtida händelseförlopp var i mångt och mycket ett resultat av ett originellt filosofiskt tänkande.
von Wright avled 2003. Det hade varit intressant att veta hur han hade sett på de senaste decenniernas samhällsutveckling och tänkbara framtidsscenarier. Kanske behövs det i dag mer än någonsin en tydlig filosofisk stämma som kan förmedla besinning och en klarögd realism, något som von Wright i stor utsträckning lyckades med i sitt mångfacetterade författarskap.