När jag var bara några tvärhänder hög var gymnasiet i vars närhet vår villa låg fortfarande ett högre allmänt läroverk, befolkat av ambitiösa elever. De kunniga lärarna tog sitt kall på allvar och de flesta lektorer var disputerade.
Bland dem fanns ett par originella zoologer, specialister på var sitt fält. Den ene kunde allt om fladdermöss som han brukade låta sova i innerfickan på sin kavaj. När han släppte loss dem i klassrummet uppstod ett sus av skräckblandad förtjusning. Den andre lektorn var nästan lika tjock som lång och en framstående auktoritet på daggmaskar. Med viss möda brukade han böja sig ner mot mig och i välvilliga stunder lova att han skulle uppkalla en av sina nyupptäckta arter efter mig.
Jag har inte kollat om det verkligen blev så, men jag minns löftet när jag nu läser de första raderna på en dikt, ”On Discovering a Butterfly”, skriven av Vladimir Nabokov 1943:
I found it and I named it, being versed
in taxonomic Latin; thus became
godfather to an insect and its first
describer – and I want no other fame.
Hans berömmelse grundade sig dock på mycket annat också, men fjärilssamlandet låg honom nära hjärtat alltsedan han som åttaåring tagit med sig en till sin far i den fängelsecell dit de ryska myndigheterna förpassat honom, som misshaglig dissident.
Om ryska revolutionen inte ägt rum hade Nabokov kanske blivit kvar i sitt hemland och jagat fjärilar resten av sitt liv. Det gjorde han dock också under sina exilår, både i Europa och i Amerika. Inkomsterna från den andra roman han skrev bekostade hans och hustrun Veras expedition till Pyrenéerna där de håvade in mer än hundra olika arter fjärilar.
Och i nya världen blev han så småningom fjärilsexpert på museet för jämförande zoologi på Harvards universitet. En av hans spekulativa teorier hävdade att arten Polyommatus invandrat till amerikanska kontinenten från Asien, via Sibirien, över Berings Sund till Nord- och Sydamerika. Visserligen tog det sin tid, ett tiotal miljoner år, men så hade det gått till.
Entomologerna avfärdade det hela, men vad han påstod om denna fladdrande migration i en vetenskaplig uppsats vid mitten av 1940-talet har nu fått en äreräddning. Genom att jämföra DNA från exemplar på olika håll, några av dem infångade i Anderna, och genom omfattande beräkningar i dator har man nu kunnat konstatera att han hade rätt.
Fjärilsforskare i Harvard och på University College London har verifierat hans teori, som The Proceedings of the Royal Society of London rapporterade häromveckan och som vetenskapsbilagan i The New York Times informerade om häromdagen:
”But many New World species were more closely related to Old World butterflies than to their neighbours. Dr. Pierce (sedan tjugo år tillbaka professor vid Harvard och Nabokovs sentida efterträdare som föreståndare för dess fjärilsavdelning) and her colleagues concluded that five waves of butterflies came from Asia to the New World, just as Nabokov had speculated.”
Om Nabokov och hans välkända intresse för olika slags lepidoptera har det redan skrivits en hel del: Kurt Johnsons och Steve Coates ”Nabokov´s Blues” kom för tjugo år sedan, och aucklandsprofessorn Brian Boyd redigerade och kommenterade Nabokovs dittills opublicerade skriverier om fjärilar i en vacker bok för tio år sedan, ”Nabokov´s Butterflies”.
Lika tilltalande är Anna Pavords utredning häromåret om taxonomins historia,”The Naming of Names” (Bloomsbury) där hon dock håller sig till det botaniska, som framgår av undertiteln: ”The Search for Order in the World of Plants” (hon har tidigare skrivit en intressant bok om tulpanens historia).
När motsvarande utredning kommer om historien bakom daggmaskars och fjärilars latinska namn hoppas jag hitta både den tjocke lektorn och Vladimir Nabokov i registret.