Villa Livia, articolo 18 och operan i Rom

Av ÅKE MALM

Visst kan man förstå henne, kejsarinnan Livia, så småningom med äretiteln Augusta, älskad hustru till kejsar Octavianus, senare kejsaren Augustus. Han som författade ett påbud om ”att hela världen skulle skattskriva sig”. Nu kan man stå i den nyplanterade lunden med lagerbärsträd i hennes trädgård. Bakom sig har man då resterna av Livias villa. Här promenerade hon med kejsar Augustus och skådade ut över Tibern som glänser i solskenet därnere.

Sist jag var här ute – ja, det är bara en kvarts resa eller så längs Via Flaminia – höll arkeologer från Svenska institutet, med Allan Klynne i spetsen, på med utgrävningar. De flesta väggfreskerna hade redan tagits bort från murarna och finns nu att se i Palazzo Massimo, ett stenkast från Stazione Termini. Här upptäckte man en omfattande badanläggning. Än idag kan man se hur väggarna var konstruerade med rader av håltegel som förde upp varmluften från de vedeldade ugnarna. Det här är en utmärkt början om man vill koncentrera sig på litet arkeologi som inte bara är guideböckernas Forum Romanum. Enklast är faktiskt att ta tåget/tunnelbanan från Piazzale Flaminio mot Viterbo och stiga av vid Prima Porta. Sedan är det bara några hundratal meters promenad till Villa di Livia.

Detalj från väggmålning Villa di Livia
Detalj från väggmålning Villa di Livia
Efter besöket vid utgrävningarna är det nästan nödvändigt att besöka Palazzo Massimo. Gå dit vid nästa Rombesök. Jag lovar att det är värt besväret. Palazzo Massimo är modernt och turistvänligt med en lysande samling drygt tvåtusenåriga frescomålningar. Otroligt väl bevarade och med en känsla för en naturalistisk beskrivning av omgivningarna. Det är tur att man får besök av vänner i Rom och själv får vara turist emellanåt.

PS Medan jag letar efter en kontaktpunkt till Allan Klynne får jag veta att det har skurit sig mellan de italienska myndigheterna och svenska institutet. När villan skulle återinvigas kom det ingen inbjudan till Institutet – vilket noterades med förvåning. Sedan har det framkommit att minnestavlorna över de svenska arkeologer som medverkade har täckts över eller försvunnit. Jag väntar på italienska kommentarer till detta.

*.*

Men nu över till den aktuella politiska krisen, eller dramat som många vill kalla det, som kan sammanfattas i följande två uttalanden från två av dramats huvudpersoner. Först Susanna Camusso, mäktig ledare för Italiens största LO, CGIL. (En gång i världen med direktkontakt till kommunistpartiet, till en liten del också socialistpartiet).

– Regeringen väljer en högerlinje när deflationen, den ekonomiska krisen, hotar att förgöra oss. Vi krossas mellan stabilitetspakten och investeringsstoppet. I det läget gör regeringen istället frågan om hur det skall bli lättare att avskeda folk till sin huvudfråga. Jag ser mycket allvarligt på att regeringen försöker genomdriva detta genom att använda regeringsdekret.

Tillsammans säger Italiens tre olika LO:

– Det här är en politik som påminner om Margareth Thatchers.

På detta svarar Matteo Renzi i ett inlägg på Facebook. I skjortärmarna framför det öppna fönstret ut mot Piazza Colonna med den 42 meter höga Marcus Aureliuskolonnen bakom sig. På bildsvepet längs kolonnen hyllas kejsaren för segrarna över germaner och sarmati (framhåller Wikipedia). Bredvid Renzi finns Eu-flaggan. Det har nog aldrig hänt tidigare att en regeringschef, i skjortärmarna, går i direkt polemik via Facebook med facket och den inre oppositionen i det egna partiet.

– Idag har facket gått till angrepp mot regeringen. Susanna Camusso har sagt att vi följer Margareth Thatchers linje när det gäller arbetslagstiftningen. Men vi är faktiskt inte alls intresserade av ett gräl om det förflutna och om ideologier. Vi bryr oss inte om Marghareth Thatcher, vi är bekymrade om 28-åriga Marta som inte kan få mödrabidrag. Hon väntar ett barn men till skillnad från hennes vänninor som är statsanställda har hon inga garantier. Därför att det under de senaste åren har skapats medborgare i serie A och serie B. Och vi är bekymrade för Giuseppe som inte få något bidrag från arbetslöshetskassan. Han var hantverkare och stod utanför alla former av stöd. När sedan bankerna ströp krediterna hamnade han direkt på gatan. Och vi tänker på alla dem som tills nu ingen annan har tänkt på. I varje fall inte facket som mest bekymrade sig för dem som redan hade ett jobb. Facket brydde sig inte om alla dem som aldrig lyckats komma in på arbetsmarknaden.
Vi tänker på alla som har olika korttidskontrakt (Co.co.co eller Co.co.pro). De är dömda till att leva i en osäker verklighet – och det är facket som bidragit till deras situation eftersom man kämpat för sina medlemmars rättigheter, inte för allas. Vi vill ha en arbetsmarknad där alla har samma rättigheter och skyldigheter. Jag vill inte gräla med facket. Men kanske de kunde ha läst våra förslag, innan de började attackera regeringen. Jag ställer frågan: var var ni när den stora orättvisan skapades i Italien, mellan dem som har jobb och dem som inte har ett jobb?

Det var första ronden i en kamp som äger rum på många fronter. I centrum finns den vid det här laget urgamla kampen om ”articolo 18”. En paragraf som hör hemma i en lag från 1970 (”Norme sulla tutela della libertà e dignità dei lavoratori, della libertà sindacale e dell’attività sindacale nei luoghi di lavoro e norme sul collocamento”), alltså ungefär Regler för att värna om arbetarnas frihet och värdighet, den fackliga friheten och den fackliga aktiviteten på arbetsplatserna samt regler för arbetsförmedlingen. Som synes en omfattande regelbok som på sin tid var ett viktigt steg mot att reglera arbetsmarknaden. Dess paragraf 18 säger i korthet att en anställd som blivit avskedad kan kräva att få tillbaka jobbet om åtgärden grundar sig på diskriminering eller liknande. Det har funnits en länge närd önskan från särskilt arbetsgivarna att komma undan med ett skadestånd. Att få order från arbetsdomstolarna att den avskedade skall få sitt jobb tillbaka har inte varit populärt.

Kring detta har nu startat ett verkligt krig. Inte mellan höger och vänsterpartier som man kunde tänka sig. Nej, oppositionen mot Renzis planer kommer framför allt från den egna partivänstern. Och särskilt från gamla partiprofiler som de tidigare partisekreterarna Luigi Bersani, Massimo d’Alema och förre CGIL-ledaren Guglielmo Epifani. Understödda förstås av dagens tre LO-ledare. Stämningen är hård och omdömena om Matteo Renzi förefaller oförsonliga. I avvaktan på att saken tas upp i partisekretariatet talas det om att utlysa en folkomröstning bland partimedlemmarna i frågan. Renzi säger sig vara lugn – den oppositionella falangen i partiet lär inte samla fler än 25 procent av medlemmarna. Han vann sin plats bland annat genom att tala om ”skrotning” av de gamla partibossarna.

.*.

Påve Franciskus, eller Papa Jorge Bergoglio, visar nu att han menar allvar. Igår kväll kom den lilla men ambitiösa TV-kanalen La7 med nyheten att Vatikanens gendarmeri arresterat den polske ärkebiskopen Jozef Wesolowski, 66, anklagaa för pedofilibrott.

Wesolowski prästvigdes av förre påven Johannes Paulus II och började omedelbart en karriär som en av Den Heliga Stolens diplomater. Han arbetade som nuntie i många länder, senast i Santo Domingo. Grava anklagelser framfördes mot honom av hans sekreterare, som berättade att han tvingats skaffa fram småpojkar till ärkebiskopen, som då tvingades återvända till Rom. Där ställdes han inför Vatikanens Troskongretation (Congregazione per la Dottrina della Fede – förr mera känt som Sant’Uffizio), som tog ifrån honom hans prästvärdighet (riduzione allo stato laicale), något han överklagat.

Under tiden hade polska åklagare, som fått information om anklagelserna, begärt att få honom utvisad från Vatikanen till Polen eftersom den polska lagen ger dem behörighet att åtala för sexbrott begångna också utanför de polska gränserna. Detta nekade dock Vatikanen till, då det saknas en överenskommelse om utvisning mellan länderna.

Ännu vet vi inte vad lett fram till att påve Franciskus undertecknade häktningsordern. Detta är första gången i katolska kyrkans historia som en ärkebiskop arresteras av gendarmeriet. Han slipper dock sitta i påvedömets fängelse. Av ålderskäl nöjer man sig med husarrest.

.*.

Minns ni Federico Fellinis allegori över det italienska facket: Prova d’orchestra? Ännu en gång får vi nu ett exempel på hur konstnären, poeten, i det här fallet filmregissören, ser längre än politiker och fackföreningsledare.

Den här gången är det världsdirigenten Riccardo Muti som slänger in handduken. Efter Claudio Abbados död är Muti odiskutabelt ett av de främsta namnen bland världens dirigenter.

Efter ett år av strider med facket på Roms Teatro dell’Opera, orkar han inte längre. ”Stämningen är inte tillräckligt avspänd för att tillåta konstnärligt skapande”, skriver Muti i ett brev till Roms borgmästare. Ignazio Marino är också ordförande i operans styrelse.

Nu skall man veta att på Romoperan finns det 27 fackförbund. Deras vanligaste stridsåtgärd är att utlysa blixtstrejk dagen innan säsongspremiären eller på dagen för en nypremiär. Strejker för att tvinga fram nya privilegier. Det har sagts att operans musiker är världens högst betalda. Men det har jag inte lyckats kontrollera. Liknande utpressningsaktioner kan också teknikerna göra, de som ansvarar för belysning, flyttning av scenerier och mycket annat.

I år skulle säsongen ha inletts den 27 november med en nyuppsättning av Aida. Det blir ingenting av med detta. Teaterledningen med Carlo Fuortes (tidigare konstnärlig ledare för Auditoriet/Parco della Musica) funderar på att stänga teatern under obestämd tid, rapporterar Roms tidningar.

– Här behövs ett tecken på att en epok är slut. Den som kännetecknades av strejker och utpressningsåtgärder, säger Fuortes. Efter Muti skulle varje försök med en ersättare vara löjlig. Varje jämförelse med Muti och vilket annat namn som helst är omöjlig. Vem som helst bleknar vid jämförelse. Att föreslå något sådant vore vansinne – eller naivt. Sett ur Mutis synvinkel förstår jag honom fullständigt. Han har reagerat på en ohållbar situation av ständiga konflikter och omöjliga utpressningar, konstaterar Fuortes.

Och Teatro dell’Opera i Rom har skulder på 280 miljoner kronor….

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).