Vigdis Hjorth – Fryd og fare. Essay om diktning og eksistens

Av TOMAS FORSER

Det händer att man kan bli lika glad i en bok som i en människa. Oftast är det bara bra att det stannar vid det, att författaren förblir en obekant och man själv får nöja sig med att det är liv i en som läsare. Och det är ju själva meningen med att vara en läsare. Att man kan mötas över århundraden och bli varm på 4000 mils avstånd.

Så starkt kan en text drabba. Vigdis Hjorths Fryd og fare. Essay om diktning og eksistens träffar väl inte rakt igenom med helt omtumlande kraft men att hon talar om litteratur och sina läsningar på det sätt som hon gör är befriande. Fri tycks det från taktiska garderingar och obekymrad över litteraturpolitiska positioner. Och det på en vital prosa som har härliga och stimulerande humörsvängningar. Jag läser hennes bok med stor tacksamhet. ”Fröjd och fara.” En sån bra titel. Vi har få kritiker som förmår satsa så oförblommerat utan att deras röst spricker.

Vigdis Hjorth är kan man lugnt påstå en norsk författare som låtit tala om sig. Hennes produktion är stor och hennes privatliv ett samtalsämne i Kulturnorge. Det har blivit ett 30-tal titlar sedan hon 1983 vann debutantpriset. Två gånger har hon fått kritikerpriset och 2012 mottog hon Gyldendalpriset för hela författarskapet som främst består av romaner, barn- och ungdomsböcker. I Fryd och fare möter man henne som passionerad läsare. Men där finns inget av impressionistiskt tyckeri. Ärendet är allvarligare än så.

Hjorth börjar med Bertolt Brecht och slutar med Virginia Woolf. När hon skriver om Brecht gör hon det genom att lyfta fram nöden som samhällsproblem, synligt och tydligt i både Tolvskillingsoperan och Den goda människan från Sezuan. På osökt vis lägger Hjort till: ”det som det inte talades om hemma.” När hon ser en av pjäserna talar hon också om att det teaterbesöket är början till slutet på ett äktenskap. Han på platsen bredvid förstod inte vad stycket egentligen handlade om och det ges ingen pardon. Hjorth skriver som om det ändå finns en möjlighet att konst betyder något, litteratur förändrar perspektiven och hut går hem.

Texterna är både synpunktsrika och avväpnande, såväl ansträngningslöst analytiska om verken och generöst öppna mot läsarna. Det är inte en gymnasist som ropar att världen behöver förändras. Det är Brecht och Vigdis Hjorth som gör det ihop. Av Brecht har hon lärt att teatern skall vara underhållande. Också när den vill förändra världen. Själv vet hon att inte undanhålla.

I Tove Ditlevsens författarskap ser hon att också de mest förbjudna känslorna hör till en författarens arsenal; svartsjuka, hämndlystnad, alkoholberoende, småaktighet. Och att det autentiska i ett självutlämnade inte är detsamma som det som kan protokollföras. Ditlevsens öppenhet kände inga gränser och det pris hon fick betala i dansk offentlighet och medievärld var dödligt högt. Vigdis Hjorth kan delar av det böjningsmönstret. Därför är hon kapabel att dra in Ditlevsen i sitt eget liv utan att där finns något av koketteri i det. ”/J/eg kastet meg over Tove Ditlevsen for tredje gang for å lese om hva jeg kunne gjøre for å vinne over kjærsten og unngå å bli innlagt på psykiatrisk.” De norska läsarna känner referenserna och jag kan inte tro annat än att Hjorts öppenhet är uppfordrande och möts med respekt. Hon ser sig själv i det hon läser och låter i sin tur läsarna titta på sig själva i den spegeln. Där finns varken narcissim eller sadism i detta.

Mina läromästare, skriver Hjorth, står bakom min axel och kommenterar, uppmuntrar och kritiserar det jag skriver. Hennes position är den aldrig fullärda eleven. Lärarna heter Ditlevsen, Duras, Ekelöf, Brecht, W. G. Sebald. Hon är idel öra och skarp blick och tar emot värld och intryck på sätt som känns närmast övermäktigt och outhärdligt. Hon läser, skriver, möter upp, utsätter sig, går på fylla, blir skandaliserad och fortsätter. Som ett barn inför intryck och en Kierkegaard av erfarenheter. Det är starkt att stå så utsatt och där är mycket hjälp att få av den som förmår gestalta den om än i rollen som ombudets och i valfrändskapernas genre.

Hon läser Virgina Woolf på lystet tankfullt vis och skriver om underordningens infama konsekvenser, de som invalidiserar de förtryckta och gör dem mindre kapabla att frigöra sig själva. Ja, just frigjord, tänker jag när jag läser Vigdis Hjorth och hennes texter. Hon tycks vara helt orädd och alldeles självklar när hon handskas med förtryck. Det är en essäkonst full av svart kunskap och rik på litteraturens kraft. Men så avslutar hon med bokens längsta text, den om Virgina Woolf och då låter hon bilden krackelera. För här ifrågasätter hon som en genuspolis försonande och harmoniserande läsningar. Manliga kritiker har problem med kvinnliga texter, påstår hon och man får veta att ”man” med nödvändighet är en ambivalent läsare. Det begär texterna skapar blir både hotfullt och diffust för den manliga litteraten. Han utmanas av kvinnors starka texter. Den manlige kritikern har problem med att ge sig oreserverat för en kvinnas text. ”Han vil ikke till sengs med noe som har dimensjoner. /…/ han kan ikke samtidig beundre og betrakte som stort det han begjærer og vil legge under seg.”
Fan tro´t.

Hon gör starkt intryck och hon lämnar påtagliga avtryck Vigdis Hjorth när hon bär bud om att det postmoderna ryktet om författarens död är betydligt överdrivet. Tvärtom kan författaren få kritikern att leva. Här i dessa essäer gör Hjorth jobbet själv och visar att ”författarkritikern” kan vara både litteraturpedagog och indiskret avslöjare. Det är en flott och stimulerande läsning.

 

– Se en intervju med Vigdis Hjorth om en tidigare roman här: