Vieni via con me

Av ÅKE MALM

Roberto Saviano och Fabio Fazio gjorde det igen!

Ett nytt rekord för Rai3 – över 9 miljoner tittare och 30,21 i share. Inget program under de tre decennier som kanalen existerat har kommit i närheten av dessa siffror. Och detta för ett program som sannerligen inte friar till det enkla eller flärdfulla.

Mediaexperter lägger pannorna i tunga veck och försöker finna en förklaring. Kanske har folket/tittarna tröttnat på det glättiga, ytliga och strängt taget, väldigt gamla? Kanske kräver man litet mera nu, program som berättar den komplicerade verkligheten utanför dörren. Bara förmodanden, förstås. Ingen vet om den här tendensen håller i sig även efter de två återstående programmen i serien.

Hursomhelst – program nummer två var minst sagt välmatat. Och reaktionerna är våldsamma. För att ta de senare först: inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, gick i taket när han hörde Saviano tala om den organiserade brottslighetens, i synnerhet ’ndranghetans, spridning till norra Italien. Ja, hur större delen av Norditaliens ekonomi nu fungerar i samklang med ’ndranghetan, ”som öppnar kanalerna (interloquisce) med Lega Nord”.

Maroni kräver att få lika mycket tid som Saviano i nästa program för att få genmäla, gärna i ett fritt åsiktsutbyte öga mot öga. Från programmakarna kommer tummen ned. Formatet medger inte att man sätter in en politisk debatt, hävdas det. Varpå ministern svarar att detta är den nya inkvisitionen.

Saviano tar ministerns attacker med upphöjt lugn. Dock konstaterar han att ordvalet påminner litet väl mycket om det camorrabossen Sandokan Schiavone använde: ”Undrar om Saviano skulle ha mod att upprepa sina anklagelser om vi möttes öga mot öga”. I munnen på en inrikesminister är detta oroväckande ord, konstaterar Saviano.

Uppgifterna, som Savianos anklagelser bygger på, härrör från åklagarna Ilda Boccasini i Milano och Giuseppe Pignataone i Reggio Calabria (Pignatone var den som ledde jakten på bossarnas boss, Bernardo Provenzano). ”Jag har endast citerat dessa åklagares utredning och konstaterat att den medlem av Lega Nord som sammanträffade med bossen Pino Neri aldrig arresterades.

Saviano började sitt berättelse om Italiens tre maffior redan på 1400-talet, då tre legendariska riddare slog sig ned på ön Favignana utanför Sicilien och där skapade det första edsvurna broderskapet. En legend som inte alla historiker skriver under på. Men det gav anledning att för första gången (med hjälp av skådespelare) spela upp ritualen som föreskrivs när en ny medlem skall tas upp i ”l’onorata società”.

Duetten som följde mellan högerns Gianfranco Fini och vänsterns Pierluigi Bersani var mera uppseendeväckande i debatten innan de, i enlighet med programidén, båda läst sina listor om vad som idag döljer sig bakom begreppen höger/vänster. Knappast några formler som kommer att citeras om fjorton dagar.

Piergiorgio Welby

I det nästan 3 timmar långa programmet måste jag till slut nämna ännu ett inslag – det som handlade om dödshjälp och som var skickligt uppbyggt kring Piergiorgio Welby. Han drabbades av muskeldystrofi och begärde till slut att få dö på ett anständigt vis. Istället för att i tysthet få hjälp att stänga av maskinerna, gjorde han det hela till en politisk fråga. Högerpartierna, katolikerna i allmänhet och domstolarna sa nej till att avbryta de livsuppehållande ingreppen. Till slut kom en läkare till hjälp och gav honom en injektion för att minska plågorna under de sista minuterna.

En brännande fråga för några år sedan som ännu inte ebbat ut. För det finns en bild som etsat sig fast hos många. Bilden av Piergiorgios kista utanför kyrkan som stängt sina portar för begravningen. Kvarterets kyrkoherde följde ordern från Vatikanen som alltid hävdat att den aldrig kan acceptera någon form av eutanasi. Piergiorgio Welby, en fromt troende krisen, nekades rätten till en kyrklig begravning.

Denna historia berättade Roberto Saviano igen på ett enkelt men genialt vis. Han fick hjälp av Piergiorgios änka, Mina. Ett inslag som fascinerade och som höll åtta och en halv miljon tittare klistrade vid rutan. Det finns ögonblick när man kan se en framtid även för TV.

Några ord till sist om det rent politiska.

Precis som aviserats drog Gianfranco Fini tillbaka sina ministrar från Futuro e Libertà från regeringen. Några nya har inte nominerats.

Under ett möte i Quirinalen igår eftermiddag kom Gianfranco Fini och senatens talman Renato Schifani överens med president Giorgio Napolitano om hur krisen skall rulla vidare. 14 december har avsatts till Det Stora Avgörandet. På morgonen med start kl 9 skall Silvio Berlusconi framträda i senaten och därefter blir det debatt och förtroendeomröstning 11,30. I deputeradekammaren startar man kl 10 med omröstningen kl 12.30. Resultatet från senaten skall förkunnas någon minut före kammarens voteringsresultat.

Denna kompromiss har lugnat statschefen som krävde att först och främst måste budget och stabiliseringsplan godkännas. Sedan kan krisen starta.

B. och Santanché

Det anses fortfarande troligt att Berlusconi får en majoritet i senaten men i kammaren kan det bli förlust. Men detta är bara gissningar. Deputerade som tidigare meddelat att de lämnar PdL har åter ändrat sig. Det ryktas om väldiga transfersummor. Berlusconis just nu mest aktiva stöd, den utmanande skönheten Daniela Santanché, smålog igår med hela sina uppblåsta läppar och lovade: ”det kommer fler”.

Om Daniela Santanché skulle mycket kunna sägas. Det kan räcka just nu med att erinra om att hon till valet 2008 var kandidat för de verkliga fascisterna i La Destra – enligt henne var PdL alldeles för mycket till vänster. Idag är hon statssekreterare och Berlusconis just nu mest aktiva stöd.

Slutligen. Den 14 december är också dagen då Författningsdomstolen skall komma med sin dom i målet om lagen om ”legittimo impedimento”, ungefärligen ”giltig frånvaro”. Alltså den för Berlusconi direkt skrivna lagen som ger honom rätt att inte ställa upp när åklagarna kallar till rättegång. Han kan då hänvisa till att han har ”giltig frånvaro”. Det har hävdats att denna lag ad personam i grunden är författningsvidrig. Den 14 december vet vi om Corte Costituzionale tycker samma sak.

Il giorno di Giudizio” , Yttersta domen, kallar idag många tidningar detta datum: den 14 december.

Ytterligare några brännande nyheter.

Som jag nämnde i förra bloggen var det primärval i Milano i söndags om vem som skall utmana borgmästaren Letizia Moratti. Silvio Berusconi har just bekräftat att hon blir PdL:s kandidat i valet nästa vår. Segrare bland de fyra vänsterkandidaterna blev Giuiliano Pisapia. Naturligtvis den som inte hade den lokala PD-ledningens stöd. Varpå hela denna partiledning i Milano avgår! Nytt kaos och alla undrar vad PD egentligen sysslar med.

Piazza della Loggia, Brescia

Nästa nyhet är domen i Brescia mot de anklagade för terroristattacken på Piazza della Loggia. Det är 36 år sedan denna massaker inträffade. Den 28 maj 1974, kl 10:12, exploderade en sprängladdning under ett fackligt möte på torget. 8 personer dödades och över 100 skadades.

Det har skett en lång rad utredningar, flera rättegångar har hållits. Ofta har de anklagade fällts i första omgången och friats efter överklagande.

Igår föll den troligen sista domen. Alla utpekades friades. De överlevande, släkt och vänner tog beslutet med tårar och uppgivenhet. Benedetta Tobagi har skrivit en bra artikel i La Repubblica idag. Hon konstaterar inledningsvis att ”detta är en labyrint bestående av 5 utredningsfaser och 8 rättegångar. Ingen har ännu fällts men undan för undan har en stor mängd fakta sedimenterats i det allmänna medvetandet.”

Piazza della Loggia är en del i vad som i fyra decennier kallats ”La strategia della tensione” – Spänningens strategi. Enligt detta teorem arrangerades från extremhögern och med hjälp av ”avvikande” grenar ur kontraspionaget en lång rad attentat i Italien. Starten var den 12 december 1969 på Jordbrukarbanken i Milano då 16 dödades och ett 80-tal sårades Efter sju rättegångar vet man fortfarande inte vilka som juridiskt sett är de ansvariga.

31 maj 1972 slog fällan till vid Peteano, norr om Venedig. En bilbomb exploderade och tre karabinjärer dödades och två skadades. Två nyfascister dömdes för dådet medan fyra dömdes för att ha försökt vilseleda polisens spanare.

17 maj 1973 sprängdes en bomb vid Polishögkvarteret (La Questura) i Milano. Fyra dödades och 52 sårades. Gianfranco Bertoli, som kallade sig själv anarkist, dömdes till livstid och dog i Livorno för tio år sedan. Men stora delar av historien består av motstridiga uppgifter och stora frågetecken.

4 augusti 1974 sprängdes en bomb på expresståget Italicus mellan Rom och München när tåget befann sig vid San Benedetto Val di Sambro, strax före Bologna. 12 döda och 48 sårade. Alla anklagade har frikänts i två rättegångar.

2 augusti 1980 – en oerhört stark sprängladdning detonerade i väntsalen i järnvägsstationen i Bologna. 85 döda och 200 sårade. Två nyfascister har dömts till livstid – men även här kvarstår en lång rad frågetecken och obesvarade frågor.

23 december 1984 – en sprängladdning detonerade ombord på snälltåget 904 också denna gång vid San Benedetto Val di Sambro. 17 dödades och 255 sårades. Flera ansvariga greps och dömdes. Attentatet betecknas som det första i Cosa Nostras utmaning mot staten.

Så ser bakgrunden ut mot vilken utredningarna kring Brescia-attentatet genomfördes. Tidningarna och många radiokanaler diskuterade domen intensivt idag. Många hävdar att de ansvariga är kända men att det är omöjligt att få fram bevisning eftersom viktiga handlingar har hemligstämplats.

Många av de journalister, åklagare, domare och historiker som ägnat decennier av sina liv för att följa utredningarna kommer nu med ett förslag: Låt oss följa Sydafrikas exempel och instifta en sanningsdomstol. Lova de inblandade fri lejd och straffrihet mot att de berättar allt de vet. Offren och deras anhöriga har rätt att få veta alla detaljer i dessa attentat.

Problemet är att så många politiska intressen är inblandade och ganska säkert även flera länders kontraspionage. Det är föga troligt att den fulla sanningen någonsin kommer fram.

Slutligen: just nu rapporteras att polisen gripit bossarnas boss i Casal de Principe, Antonio Iovine, även kallad O’ Ninno. Han har varit efterspanad i 16 år.

Kommentera: