I 1984 skriver George Orwell: “Oceanien var i krig med Ostasien: alltså hade Oceanien alltid varit i krig med Ostasien.” Det är, vet läsaren, inte sant, för i Oceanien skrivs historien kreativt om för att skapa en världsuppfattning som passar för dagen. Det är klart att vi är i krig med Ostasien, ska medborgarna tänka, det har vi ju alltid varit. Så etableras en egentligen tillfällig situation som något tidlöst, naturligt.
Citatet från 1984 använder historikern Peter Harrison i sin bok The Territories of Science and Religion som en analogi för den historia han skriver om vetenskap och religion. En vanlig föreställning är att vetenskap och religion är två motsatta domäner som genom historien konstant fört ett mer eller mindre intensivt krig, där den förnuftiga vetenskapen varit tvungen att kämpa mot den vidskepliga religionen. Att tolka historien så är dock inte utan problem. Framför allt är det en ganska modern föreställning, som uppträder först i samband med att vetenskapen professionaliseras under 1800-talet och de moderna vetenskapsmännen framträder (den engelska termen ”scientist” skapas kring seklets mitt).
För att legitimera sig drar de tydliga gränser. Mot amatörer, förstås, men också mot allting som andas metafysik och moral, områden som under tidigare århundraden alls inte varit främmande för naturfilosofer, vetenskapsmännens föregångare. De etablerar sig också genom att skapa myter om sin egen historia. Och precis som Oceanien alltid varit i krig med Ostasien, hade vetenskapen nu alltid varit i krig med religionen. Under sent 1800-tal skrevs ett par böcker som tolkade historien på det här sättet av de amerikanska forskarna John William Draper och Andrew Dickson White, böcker som blev väldigt spridda och inflytelserika och som har fortsatt påverka historiesynen in i våra dagar.
Givetvis finns det situationer där vetenskap och religion står emot varandra. Tänk bara på hur vissa skapelsetroende kristna med näbbar och klor slåss mot evolutionsteorin. Men, menar Harrison, oftast har den här konflikten inte funnits, inte minst som det vi idag menar med religion och vetenskap inte ens existerade under tidigare perioder i historien. Mer än att skriva historien om vetenskap och religion syftar Harrison därför till att berätta om hur vi började beskriva världen i de termerna.
Thomas av Aquino, död 1274 och en av medeltidens främsta tänkare, är en nyckelfigur i det vi idag kallar världsreligionen kristendom. Men för Thomas hade påståendet att han tillhörde religionen kristendom, eller att kristendomen ens var ”en religion”, varit främmande. För honom betydde religion, religio på latin, snarast en dygd av inre fromhet. Det var först senare, kring 1600-talet, som man över huvud taget började tala om ”den kristna religionen”, ”en religion” eller för den delen ”flera religioner”, och då mena något i stil med en kollektiv uppsättning trosföreställningar och praktiker, vilket kommer nära hur de flesta förstår begreppet idag.
Och precis som religio gick från att vara en inre dygd till att bli en yttre entitet, ett objekt, så förändrades också latinets scientia (grunden till dagens science) i samma riktning. Thomas av Aquino är illustrativ även här. Scientia beskriver han främst som en inre kvalitet eller ett förhållningssätt hos individen, och inte som en systematisk kunskapsproduktion, vilket väl är vad vetenskap senare kommit att bli. Visst har man genom kanske hela mänsklighetens historia både tillbett gudar och studerat naturen. Men det är inte förrän i modern tid som man uppfattar det som att det är inom ”religion” man gör det ena och inom ”vetenskap” det andra.