Först var det Romain Gary och sen för ett par år sen Le Clézio och nu är det Véronique Olmi som gjort det. Placerat ett personligt familje- och generationsdrama i staden Nice på den franska rivieran.
I två av fallen gällde det emigranter från Östeuropa. Om Gary i La promesse de l´aube skrev hjärtslitande om sin fattiga och stolta mor så har Olmi i år valt att granska en mormorsfigur som minst sagt kan kallas excentrisk. Olmi har ryska rötter och känner till de ryska matvanorna, den ryska kyrkan, den ryska själen och det som kallas Promenade des Anglais men som ryssättlingarna ändå ser som en promenade des Russes. Nog var de först här med Tjechov och Dostojevskij m. fl. i släptåg. Pendlande mellan kasinon i Monte Carlo och promenaden i Nice. Också Simone Signorets ryska pälssömmerskor och skinnhandlare var här då de inte var i tjugonde arrondissementet. i Paris. Engelsmän – eftersläntare, turister…
Olmis babusjka är en halvtokig kvinna som håller sin dotterdotter instängd och övervakad, övertygad om att tjekan, KGB eller fransk polis annars kan kidnappa, förhöra och tortera henne. Fram tonar en flykting som lidit för mycket, längtat för mycket och inte förmått omplantera sig i den franska sandjorden vid Medelhavet.
Olmis roman är skriven i något mellan realism, surrealism och romantik. Hennes alter ego är den tonåriga instängda flickan som i likhet med Garys pojke hyser vilda storhets- och revanschdrömmar. En gammaldags roman med konventionell intrig och komposition men envist och hallucinatoriskt framförd. Och slutet är synnerligen oväntat.
Véronique Olmi är en känd romanförfattare och dramatiker. Hennes senaste pjäs Je nous aime beaucoup spelas just nu i ett flertal europeiska länder.
Véronique Olmi – La promenade des Russes