Det litterära berättandet är sedan rätt länge nu grovt sett uppdelat mellan en avancerad typ av prosa, som lockar få läsare men som ofta får beröm av kritikerna, samt en bred fåra av bestsellers som inte så ofta imponerar på litterära kännare, men som säljer i stora travar på köpcentra och filmatiseras närmast på löpande band. Det finns flera skäl till detta, dels att det raka berättandet flyttat från prosan till TV, men kanske också att det bland smala författare alltsedan modernismens genombrott har ansetts lite smått suspekt att skriva böcker som faktiskt säljer. Därmed inte sagt att alla smala författare skulle kunna skriva säljande böcker om de verkligen ville, lika lite som de breda författarna skulle kunna skriva något riktigt djupt och litterärt avancerat, om de satte sin håg till det. Ibland dyker det emellertid upp författarskap som tycks kunna överbrygga den här växande klyftan, och som lyckas vara både idéburna och säljande; med Umberto Eco som det kanske främsta exemplet.
Ett uppdaterat försök att knyta samman högt och lågt, fint och fult, elitistiskt och populärt, till en fungerande litterär helhet är den franska romanen 7 romans, som kom ut förra året. Det är en märklig roman, uppbyggd av sju stycken kortromaner, eller egentligen sex kortromaner, på mindre än 100 sidor var, och en normallång avslutande roman som knyter samman helheten. Här skildras hur människor påverkas av en ny drog, som gör att de återgår till ett tidigare stadium i sin existens – de blir på nytt barnet, tonåringen, studenten eller den kraftfulla person de var på höjden av sin levnad, men utan att kunna minnas det när de vaknar upp ur ruset igen. I en av romanerna upptäcker en artist att alla stora hits i pophistorien i själva verket graverades in på trärullar redan i början av 1800-talet. En desillusionerad fransk vänsterextremist börjar kunna röra sig in i en parallell dimension, där Frankrike faktiskt fick sin kommunistiska revolution. Och en internationell toppmodell upptäcker att hennes skönhet är helt beroende av att en annan person är ohyggligt ful och frånstötande. Denna typ av teman: identitet, tid, vår upplevelse av jaget och vårt behov av bekräftelse och mening, varieras med stor uppslagsrikedom genom de olika kortromanerna.
Delvis är historierna på gränsen till banala. De passar väl in i den popkultur som utvecklats sedan 90-talet, som ett slags mera sofistikerade Arkiv X-historier, eller utvikningar kring tidsparadoxer och identitetsproblematik, som lika gärna skulle kunnat platsa i TV-serien Lost. Jo, referenserna är högst samtida, och det är verkligen till samtidens bredaste kultur de första associationerna går. Mest av allt kanske till den brittiska TV-serien Black Mirrors, som tog liknande filosofiska och samhällskritiska grepp, i form av separata historier som Garcia gör i sin roman. Men om man vill skulle man också kunna säga att de olika kortromanerna anknyter till 1700-talets filosofiska berättelser, contes philosophiques, av det slag som exempelvis Voltaire skrev i Candide. Frågeställningar ställs på sin spets, och filosofiska problem åskådliggörs genom att gestaltas i underhållande historier, som inte nödvändigtvis ger något entydigt svar, någon lösning på den problematik de bearbetar.
Författaren till denna moderna korsning mellan conte philosophique och TV-serier, Tristan Garcia, föddes 1981, och tillhör den franska intellektuella eliten. Utbildad vid l’École normale supérieure på rue d’Ulm, ägnar han sig förutom åt sitt skönlitterära författarskap åt filosofi, som han också undervisar i, samt sitt stora intresse för film och TV-serier, något som alltså satt spår i den här aktuella romanen. Hans debutroman, La Meilleure Part des hommes, refuserades av fem olika förlag innan den blev antagen av Gallimard och gavs ut 2008. Redan i den försökte han sig på att skriva ett slags idéroman, eller moralisk fabel, i vilken de olika personerna är bärare av olika idéer, som också gör att de ligger rätt nära existerande franska intellektuella, även om Garcia menar att det inte alls är frågan om någon nyckelroman.
Men i 7 romans har han tagit de filosofiska anspråken vidare, samtidigt som han också gått djupare in i samtidens populärkulturella troper. Det är rätt uppenbart att han försöker knyta ihop sina olika intressen, och skriva något som faktiskt kan vara underhållande för ganska många, utan att för den skull göra avkall på vare sig tankeskärpan eller den litterära kvalitén. Ironiskt nog föreställer jag mig att de som är invanda vid TV-seriernas alltmer sofistikerade berättarformer och vågade ämnesval blir mindre imponerade än de som kommer till hans verk från det andra, mera renodlat litterära och klassiskt intellektuella hållet. Själv blir jag avgjort stimulerad av 7 romans, men när jag återberättat en del av historierna för en yngre vän med större kännedom om den samtida popkulturen än jag själv, verkade den inget vidare imponerad. Men det kan ju i och för sig bero på min egen oförmåga som berättare.
Den sjunde och avslutande av romanerna – och för den som vill läsa boken först varnas här för spoilers – bär själv titeln La septième, Den sjunde, och är ett slags spegel av helheten, en sammanfattning som genom sitt förklarande sken faktiskt förändrar allt vi läst fram tills dess i boken, genom att sätta in det i ett helt oväntat sammanhang. La septième är i sin tur uppdelad i sju avsnitt, enligt samma mönster som det övergripande i boken. Den handlar om en liten pojke, bokens berättare, som har problem med näsblod. När han är sju år får han får en remiss till en expert i Paris, som tar emot honom som om han redan känner honom, och bjuder honom på en cigarett innan han förklarar för honom att han är odödlig. Att det innebär att han är utvald och att han har en stor uppgift för mänsklighetens räkning. Vilken exakt kan han inte säga, men han slår fast att det är så det är bara, och den lille pojken måste lära sig att leva med det, och inte bara en gång, utan gång på gång på gång… Hans odödlighet innebär inte ett evigt utsträckt liv nämligen, utan att världen nollställs varje gång han dör – allt återgår till det läge som rådde när han föddes första gången, men den ende som är medveten om detta är han själv. De andra har ingen aning om vad som händer utan börjar om från början i varje ny inkarnantion.
Jo, det är precis som Groundhog day, Måndag hela veckan, den gamla filmen där Bill Murray spelar en cynisk TV-journalist som mot sin vilja sänts ut för att bevaka en helt meningslös ceremoni på en liten ort, där ett murmeldjur sägs kunna förutspå vårens ankomst. Men här har Tristan Garcia på något sätt tjuvkopplat den banala historien så att den snarare blir en illustration av Nietzsches idéer om den eviga återkomsten och hans etiska uppmaning: lev ditt liv så att du skulle kunna leva om det i all oändlighet. Således: en ’conte philosophique’, som förenar den litterära lättheten och fabelns nästan banala upplägg med reflektioner som pekar långt utanför den direkta berättelsen.
Men, för att fortsätta de filosofiska associationerna, så går det precis som i Groundhog Day, och som Herakleitos påpekade, att man inte kan stiga ner två gånger i samma flod. Vilket även gäller tidens brusande flod. På något sätt går den vidare genom honom, trots att världen i övrigt återställs. Och för varje varv blir det allt svårare för honom med hans livserfarenhet från flera liv att få grepp om verkligheten och vad han ska göra av sin tillvaro egentligen. Fran blir hans vän och följeslagare genom liven, och han har också en käresta som återkommer i varje ny inkarnation, Hardy. Relationen till dem båda blir allt mer varierad och komplicerad, samtidigt som han i ena livet engagerar sig för politisk förändring av hela världen, i andra för vetenskapliga framsteg – hans ackumulerade kunnande genom flera liv renderar honom även ett Nobelpris. I ett liv går han upp i den religiösa dimensionen och ett annat ägnar han helt åt hänsynslöst sybaritisk utlevelse, med sex och droger, och begår till och med mord bara för att han känner att alla hans handlingar är helt utan konsekvenser ändå, så det spelar ingen roll vad han gör.
Det tar honom sex livscykler, skildrade i sex kapitel, att komma fram till vad han verkligen vill och bör göra, men då dyker en mystisk kvinna upp, som tycks ha nyckeln till mysteriet, och det hela planar ut i just densamma hjälplöshet som vi alla lever i under vår väg mot det oundvikliga slutet. Men för honom laddas inte tillvaron, han känner inte det ökade ansvar som en normal människa gör, för vilken även döden måste vara en del av livet, var sig den vill eller inte, utan det hela framstår, efter alla hans förspillda chanser, mest som en stor meningslöshet.
Men det finns en sak han kan göra av den, och det är att leva vidare och om sina liv i litteraturen: naturligtvis är det alltså han som skrivit bokens tidigare romaner, som olika sätt att berätta om de liv han levt, och förklara vilka lärdomar han dragit av dem, i litteraturens form. Att läsa är ju också att leva sig in i andras liv, att leva flera gånger, så om man vill skulle man kunna kalla hela 7 romans för en allegori över skönlitteraturen, och särskilt över författarens förmåga att gå in i och ur flera existenser, i bok efter bok. Och på ett sätt hela tiden bli bättre på sitt arbete, samtidigt som något av dess hotande meningslöshet också växer i takt med att texterna växer fram. För författaren kan aldrig skriva sin erfarenhet fullt ut, där fattas alltid något, och illusionen är bättre på att bära sanningen till läsarna än sanningen rakt upp och ner – något som även gäller i våra ’reality’-tider, för inga är i själva verket skickligare illusionister än de som får oss att tro att deras skildring är verklig – för att travestera Maupassants yttrande att realisterna borde kallas illusionister, men idag förhöjt då höjden av illusion i själva verket är alla de dokumentära berättelseformer som omger oss, i alla tänkbara medier och kanaler.
Tristan Garcia spelar i 7 romans genomgående på välbekanta motiv ur populärkulturens fatabur. Inget av uppslagen är i sig så enormt originellt egentligen. Men det sätt han behandlar motiven på, med största litterära och filosofiska allvar, och hans förmåga att vrida frågeställningarna genom att gestalta dem på det sätt han gör, gör dem intressantare än de i förstone kan verka. Och den samlade verkan av de sex kortare romanerna samt den sjunde, sammanfattande, går utöver summan av delarna.
Detta är utan tvivel en roman som kommer att ligga kvar i mitt bakhuvud under lång tid, och mot vilken jag kommer att ställa andra försök att skapa litteratur som samtidigt försöker vara ny och litterärt angelägen, och rakt av underhållande. Jag skulle dessutom gärna se den som TV-serie.