”Vergogna, vergogna”

Gianfranco Fini

Av ÅKE MALM

Kammaren godkänner, förkunnar med en trött röst talmannen Gianfranco Fini i deputeradekammaren. En lång paus – och så lägger han till

– Med 12 rösters majoritet.

En bild från det italienska parlamentet igår. En tämligen kort debatt. Många hårda ord både från den verkliga oppositionen och från många som man aldrig riktigt vet var man har. Som Giorgio La Malfa t ex. son till republikanska partiets grundare, antifascisten Ugo La Malfa, partiledare i ett 2-procentsparti som genomgår ständiga splittringar. Ekonom och för inte så länge sedan del i Berlusconis koalition.

Igår stod han upp och ropade med skälvande röst:

– Vilken skam, vilken skam.

Och visst är det en skam. Regeringen kammar in en ny seger i motionen om ”conflitto di attribuzione”. 314 jaröster- ändå långt från de 331 som Berlusconi utlovat skall ha flyttat över sina sympatier till regeringssidan.

En flytt som oppositionen hävdar enbart beror på löften om välavlönade platser i något statligt verk eller rena penningbidrag. Men de 12 rösternas övervikt beror också på att regeringen mangrant sitter ut debatterna timme efter timme. Se på utrikesministern Franco Frattini eller försvarsministern Ignazio La Russa. Det pågår ett krig utanför dörren, en komplicerad kris utspelar sig i den internationella politiken. Men dessa båda till 100 procent Berlusconitrogna nöter regeringsstolarna i deputeradekammaren – timme efter timme.

Vad innebär nu den här voteringen? Jo, säger oppositionen, den innebär att mot allt förnuft och bättre vetande anser en majoritet i parlamentet att Silvio Berlusconi själv var övertygad, när han ringde upp polischefen i Milano och beordrade att Karima el Marough, alias Ruby Rubacuori, skulle överlämnas till ”en av hans assistenter”, att den 17-åriga marockanskan, som gripits misstänkt för en stöld av drygt 3.000 Euro, verkligen var en nära släkting till Egyptens president Hosni Mubarak. Hans ingrepp var, enligt regeringen, ingenting annat än ett framsynt initiativ för att förhindra en hotande internationell kris.

Vad sägs om den konstruktionen? Att en fantasifull försvarsadvokat kommer med ett sådant svepskäl i en upprörd framställan i en rättegång, skulle man kunna förstå. Men att 314 ansvarstyngda parlamentariker tror på denna konstruktion är en utmaning mot det sunda förnuftet.

Hur bräcklig den här majoriteten i själva verket är, kan man förstå när man ser på vad som hände i kammaren bara någon timme efter den här omröstningen. Regeringssidan förlorade en omröstning kring ett förslag från PD om stöd till de små kommunerna. Det är sjuttonde gången regeringen förlorar en omröstning i parlamentet, noteras. Vilket innebär att när det inte handlar om Berlusconi är regeringssidan skör.

Överlöparna hör ofta hemma i en liten ny gruppering, LibDem, som består av avhoppare från mittenpartier som UCD eller API. Men där finns också folk som tröttnat på det sicilianska utbrytarpartiet MPA. Alla dessa röster är förhandlingsbara – tydligtvis. Efter ett besök hos Berlusconi i Palazzo Grazioli, och en röst lagd på rätt sida, är en plats i Postverkets styrelse garanterad.

Till exempel.

Under tiden stor uppställning på gator och torg. Pierluigi Bersani förklarar inför en smockfull piazza del Panteon:

– Det majoriteten idag har beslutat är att Ruby är Mubaraks nipote. Berlusconi gör oss på detta sätt till åtlöje och skam inför hela världen.

Och hela piazzan sjunger med: Vergogna, vergogna. (Skam, skam)

Men problemet är inte bara att parlamentet används för att rädda Berlusconi från hans rättegångar. De facto har parlamentet blivit ett instrument för regeringschefens försvarsadvokater. Problemet är heller inte att det pågår en ständig shopping bland villiga ledamöter. Utan att regeringen undviker att göra någonting åt de verkliga problemen i landet. Bänkarna i kammaren var fullsatta som om det gällde valet av ett statsöverhuvud. Men vad var det vi diskuterade? Hur man skulle hjälpa offren för jordbävningen i l’Aquila? Katastrofen på Lampedusa? – Nej, vi diskuterade regeringschefens processer.

Om Ruby-rättegången återkommer jag i en blogg litet senare idag.

Under tiden bara en förvånansvärd nyhet:

Fem senatorer från PdL – Berlusconis eget parti – har lagt fram en motion med förslaget att stryka det tillägg till författningen som förbjuder ”återbildandet (la ricostituzione) av det upplösta fascistiska partiet under vilken form det vara månde”.

Naturligtvis möts motionen med en ström av protester. Även talmannen i senaten, Renato Schifani, en trogen Berlusconianhängare förklarar:

– Jag är förvånad och uppbragt.

Paragrafen kallas för den XII övergångsnormen i sluttexterna till Konstitutionen. En naturlig åtgärd av en konstituerande församling efter kriget när det nya Italien skulle manifestera sig.

Kommentar från oppositionen:

– De kan byta partifärg hur många gånger som helst. Men en gång fascist, alltid fascist.

1 kommentar

  1. Svante Svensson says:

    Om Åke Malms bloggar inte fanns så skulle vi inte förstå det som händer i Italien.

    Tack för de senaste veckornas korrektiv till en rätt fördummande svensk bevakning. Det vore intressant att veta varför ledande svensk press fegar ut så tydligt?

    Stämningshot?

Kommentera: