Från 2017 års biennalaffisch

Vilka bilder fångar vår tid bäst?
Venedigbiennalen 2017

Det är inte på festivalområdet som dagens brännande frågor tas upp – miljön, flyktingarna, klimatet, migranterna och populismen – utan på de enskilda ländernas paviljonger. Kenneth Hermele ser utställningar som tar upp flykt och flyktingar, men som trots att de tar ställning för de mest utsatta tenderar att inte ställa någon till svars, vare sig för lägren och taggtråden här eller för de vidrigheter som drivit dem på flykt.

_______

Konst för konstens egen skull – det är det förvånande mottot för årets Venedigbiennal, den 57:e i ordningen, enligt utställningschefen Cristine Machel; om det är en provokation fungerar den fint på mig i alla fall.

Klicka på bilden för att komma till programmet

Var är dagens brännande frågor, var är alla kriserna: miljön, flyktingarna, klimatet, migranterna? Var är högerpopulismens flodvåg som invaderat snart sagt varje europeiskt land? Vi får leta utanför biennalens två huvudlokaler, som Machel bestämt över, det stora palatset i Giardini, och den långsträckta utställningen i Arsenale. Men så fort vi går till individuella länders paviljonger eller ut på stan bränner det till. Konst som bara är konst finns förstås också överallt, det har den alltid gjort, men det som intresserar mig nu är de bilder som konstnärer väljer för att säga något om ”läget”. Det visar sig att ett ganska litet antal figurer utkristalliserats ur det flöde av bilder som sköljer över oss alla, vatten, överfulla farkoster, flottar och småbåtar, snurrande blåljus, allt möjligt skräp som spolas upp på öar och stränder, flytvästar, plastflaskor.

Men även om tecknen är gemensamma används de olika, ibland väl, ibland mindre väl. I Jana Zelibskás utställning Swan Song Now (Svanesång Nu) i Tjeckiens och Slovakiens paviljong ser vi flera typiska föremål samtidigt: ett hav som häver sig, en kvinna som håller två blinkande blåljus i sina händer – som höll hon fram ett mirakel för oss att beskåda, snarare än det hot blåljus signalerar för flyktingar och migranter – och en mängd svanar som alla simmar åt samma håll, mot blåljusen. Det är alldeles för gulligt för att fånga min känsla för människors utsatthet, eller för de villkor de tvingats uthärda på sin flykt: svanarna glittrar, de är upplysta inifrån som om de var trädgårdstomtar avsedda för vintermörka förortsträdgårdar. Det funkar inte alls, men det visar hur starka symbolerna för flykt blivit. Utanför paviljongen är det bättre, ett sammelsurium av tampar och plastdetaljer i en genomskinlig glasfiberkub, den för tankarna till flykt och övergivna båtar, uppspolat vrakgods, samtidigt som vi försöker skaka av oss känslan att det hela är taget med en klackspark.

Mycket allvarligare blir det i Australiens paviljong där Tracey Moffatt visar filmen Vigil (Vakt), en loop om blott två minuter som använder berömda skådespelares ansikten för att säga: vi tittar medan de drunknar. Elizabeth Taylor och andra spanar bakom gardiner eller genom kikare mot överfulla flottar och båtar, nyhetsbilder som inför våra ögon ”fryses” och upplöses. Flottens last förvandlas från människor med individuella uttryck till svartvita bilder av Flyktingar.

Det är oerhört effektivt, vi som tittar blir dubbelt indragna, först som de vita kvinnorna i filmklippen, som vi kan identifierar oss med eller åtminstone känner igen; sedan som de betraktare, voyeurer, vi är av för oss okända människor på flykt. Återigen samma beståndsdelar: flotte, kikare, vatten.

I staden, utanför biennalens utställningsområde, fortsätter bilderna av flykt och migration. På samlingsutställning Diaspora möts vi av en armada av båtar som stävar mot oss. Hew Lockes On the Tethys Sea (efter det förhistoriska Tethyshavet, vi går nu flera hundra miljoner år tillbaka i tiden) visar farkoster från olika (mer närliggande) perioder, som för att påminna oss om att flykt och seglats över haven inte är någon ny företeelse, det är bara vi som glömt att detta är människans naturliga tillstånd, rörelse.

Havet, och flykt som slutar illa, återkommer i Shezad Dawoods Leviathan, ännu en utställning utanför huvudstråket, där tidens frågor står i centrum. Vi ser föremål från kapsejsade och sjunkna flyktingfarkoster, tillhörigheter som flutit i land: en tröja, en koran, ett cigarettpaket, en flytväst, allt överfört till tygtryck från den berömda venetianska textilfabriken Fortuny. Bilderna är närmast upplösta, ibland svårtolkade, havet har tagit sin tribut, de som en gång ägde och brukade dessa ting är … döda, borta, tankar på en överfärd som slutar i dödsriket är nära.

Åter ute i solskenet kommer vi längs Canal Grande till en liten kiosk där vi uppmanas skaffa oss ett Freesa – inte visa – som gör det möjligt för oss att resa överallt utan papper eller andra identitetshandlingar, för att inte tala om tillstånd. Det enda som behövs är vårt tumavtryck för att världen ska ligga öppen, så enkelt, så jämlikt. En dröm förstås, men det intressanta här är inte bara tankeleken – visa och pass har inte alltid varit lika viktiga som idag, det har funnits perioder då vi klarat oss utan – utan också att det är Tunisiens officiella bidrag till biennalen, ett tecken på att allt inte kan ha gått fel i det land som såg den arabiska våren födas. Ändå känns det lite lättvindigt att bara leka så här, utställningen heter The Absence of Paths (Frånvaro av stigar), som om vi behövde påminnas om att människor på flykt befinner sig i stiglöst land. Jag saknar vreden, att någon ställs till svars. Här blir det återigen mest en grimas.

Bild: Kenneth Hermele

Jag funderar över varför konstnärer griper efter just dessa bilder för att tala om flyktingskap och de faror som hotar. De riktar uppmärksamheten mot själva överfärden, de mest foto-vänliga momenten: de överfulla flottarna, de sjöovärdiga båtarna, de drunknade, mängderna av vattenflaskor, flytvästar och plastprylar som sköljer in över stränderna i Grekland och södra Italien.

Men vi ser inte några bilder av de faror som hotar flyktingar och migranter på ömse sidor om den livsfarliga överfarten: inga överfulla lastbilar, inga människor instängda i containrar, inga kvinnor och barn på marsch i sol eller snö, inga människor instängda i läger, ingen taggtråd, ingen hopplöshet när de väl lyckats komma genom nålsögat och befinner sig i läger, inne i Europa. Och inga bilder på, inga gestaltningar av det som driver människor på flykt, bombningar av civilbefolkning i Syrien, terrorn i Afghanistan och Irak, hopplösheten i Somalia, inga bilder av förtryck och diktatur.

Jag tror inte det är någon tillfällighet. För trots att tilltalet och uttrycket i dessa starka bilder har utsatta, sårbara och drabbade människor för ögonen, trots att de tar ställning för de mest utsatta, har de samtidigt en tendens att inte ställa någon till svars för det vi dagligen ser på ena sidan Medelhavet. Ingen begår här brott mot rätten att söka asyl, mot alla människors lika värde. Konstigt nog gäller det också det förtryck och de brott mot mänskliga rättigheter som vi ser på andra sidan Medelhavet, de förbrytelser som tvingar människor fatta beslut om att ge sig iväg, de vidrigheter som driver människor på flykt.

_____________

  • Klicka här för att se en film från Das Erste om Tracey Moffatt på Biennalen

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Kenneth Hermele

    Kenneth Hermele

    Ekonom och humanekolog, verksam vid Institutionen för Globala studier, Göteborgs universitet

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: