Vem äger framtiden?
Tysk bokhandels fredspris till Jaron Lanier

Big Data

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av TOMMY ANDERSSON
Sedan 1950 delar Tysk bokhandel varje höst ut sitt prestigefyllda fredspris till en person som ”genom sin verksamhet på litteraturens, vetenskapens eller konstens område i hög grad bidragit till att förverkliga fredstanken”. Priset instiftades i ett försök att bryta Tysklands kulturella isolering efter andra världskriget och för att inspirera samhället med humanistiskt tankegods. Man ville låta sig vägledas av Kants tankar om den eviga freden, stötta den fria människan och verka för de mänskliga rättigheterna. Som alla ansedda utmärkelser har även Tysk bokhandels fredspris varit beroende av sina pristagare för sin höga status, men dess nuvarande särställning – också internationellt – hade inte varit lika självklar utan de uppmärksammade tal som under årens lopp hållits i samband med utdelningsceremonin. Traditionellt äger den rum i Paulskyrkan i Frankfurt samma helg som den stora bokmässan där, vilket är naturligt eftersom priset oftast tillfaller en författare.

I år väckte dock nomineringen uppmärksamhet av ett lite annorlunda slag, då mottagren visade sig bli en person som inte i första hand är skönlitterär författare. Pristagaren är nämligen den amerikanske informatikern och internetkritikern Jeron Lanier, som hos en bredare allmänhet blivit känd för debattböckerna You Are Not a Gadget och Who Owns the Future. Att just han får en utmärkelse från Tyskland, med dess livliga debatt om informationssamhällets för- och nackdelar, får nog ses som ett tidens tecken.

Lanier, som är född 1960 i New York, och anses ha gjort begreppet virtual reality allmänt känt, är en av pionjärerna i utvecklingen av internt. Numera leder han ett omfattande forskningsprojekt inriktat på internet 2, som bedrivs parallellt vid flera amerikanska universitet, samtidigt som han har forskningsuppdrag för Microsoft och dessutom är verksam som musiker. Med andra ord rör det sig inte om någon naiv cyberfantast, även om han kanske en gång i tiden var en sådan. När nätet ännu låg i sin linda sveptes också Lanier med av idealistiska föreställningar om dess många frihetliga möjligheter, men när mycket av detta nu kommit på skam har Lanier börjat rannsaka sin tidigare inställning. Han medger att han själv och många med honom var alltför naiva, och tack vare denna ärliga självkritik i kombination med djup sakkunskap kan han nu på ett trovärdigt sätt seriöst kritisera den digitala världen.

Laniers kritik levereras alltid med människovärdet som utgångspunkt och aldrig utan förslag till lösningar på svåra problem, vilket också juryn tagit fasta på i sin motivering: ”I detalj pekar Jaron Lanier på de faror som hotar vårt öppna samhälle, när det berövas makten att självt styra sin egen utformning och när människor, trots ökad mångfald och frihet, reduceras till digitala kategorier.”

I sin egenskap av ˮnätintellektuellˮ eftersträvar Lanier numera en ˮdigital humanismˮ, för att överbrygga den växande klyftan mellan människa och maskin, det verkliga och det virtuella. Detta diskuterar han som mest utförligt i sin infallsrika men yviga debattbok Who Owns the Future, som tack vare sin kunskaps- och idérikedom måste beröras här. Bokens centrala tanke är att vi försatt en unik chans när vi fick för oss att allt på internet skulle vara gratis. Därför befinner vi oss nu i en situation där enskilda individer skänker bort informationsbitar som, i stället för att bidra till skapandet av miljontals kreativa arbetstillfällen, blir till guld i några få stora – och alltmer förmögna – aktörers fickor. Om det delade materialet i stället hade kunnat beläggas med mycket små avgifter, hade informationsekonomin börjat växa och medeklassen, som ju är central för det demokratiska samhällets fortlevnad, blivit starkare i stället för att som nu riskera att förlora allt. Med Google translate som paradexempel visar Lanier att mycket av det som presenteras som smarta internetlösningar i själva verket bygger på mönsterigenkänning i arbete som utförts av människor. Det som är gratis i dag, utarmar oss med andra ord i morgon.

Resonemangen leder till frågor som Lanier inte alltid själv kan besvara, men väl bena ut så mycket att vi själva kan tänka vidare om vårt nuvarande och framtida informationssamhälle. Det låter kanske abstrakt och tekniskt, men även så konkreta saker som den tryckta boken och dess möjligheter i informationsåldern tas upp. Många ser den som hotad, och förläggarna tycks i sin anpassningsiver riskera att kasta ut barnet med badvattnet. Lanier menar dock, att vill man överleva måste man kunna erbjuda något unikt, och han kan därför inte förstå att bokbranschen inte ser sin egen produkt och till exempel låter papperets unika emotionella kvalitet och potential bli vägledande för utvecklingen. Den som vill ha uppslag i den riktningen rekommenderas läsning av kapitlet Eighth Interlude. The Fate of Books.

__________

  Årets pris delades ut den 12 oktober, då Lanier höll sitt tacktal. Klicka här för att se honom på Youtube i ett klipp i dålig kvalitet

  En intervju i bättre kvalitet med Lanier inför prisutdelningen finns här:

Dela artikeln:

3 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Det låter både angeläget och intressant! För ett par år sen skrev jag här på Dixikon om den tänkande nörden Nicholas Carrs utmärkta bok ”The Shallows”, och Lanier tycks vara samma andas barn. Beträffande pappersboken hoppas jag innerligt att han har rätt; jag märker att jag själv sällan använder min Kindle till läsning, utan snarare för referenser. Pappersboken förblir nödvändig för mig och kanske för de flesta av dagens läsare.

    Med tidningarna är det redan värre. Nätet ger vida utblickar men man har inte råd att prenumerera på allt. Kultursidorna hotas redan av tidningsmakarnas knala ekonomi och kulturtidskrifterna av tankspridda, deckarläsande politiker. Dixikon.se finns ännu inte någon annanstans men borde kunna bli en förebild för framtida kulturtidskrifter på nätet, som kunde finansieras både av sina läsare och av förlagen som rimligen borde ha intresse av verksamheten.

  2. Tommy Andersson says:

    Det är verkligen mycket intressant, även om just ”Who Owns the Future” är en bok som hade mått bra av en strängare redaktör. För en koncis presentation av boken gjord av Lanier själv, vill jag hänvisa till en intervju i kanadensisk tv, se nedan
    Annars är boken också intressant av det skälet att Lanier där gör ett försök att skapa en terminologi för de många olika tekniska företeelser som bakas in i begreppet ”internet”.

    Jag tror, precis som du, att många tidskrifter måste omvärdera sin syn på finansieringen. Det har ju visat sig att det oberoende som den statliga finansieringen skulle ge är mycket opålitligt och i stället leder till ett alltför starkt beroende av politikernas välvilja. En kombination av statliga medel, gräsrotsfinansiering och vissa annonsintäkter är nog en lösning som skulle kunna stärka många tidskrifter.

    Sedan kan jag bara konstatera att också jag är helt beroende av pappersboken, även om jag nog kommer att läsa just Carrs bok på min platta, eftersom jag inte kan få tag i papperskopian före jul! Tack så mycket för tipset – av allt att döma en mycket läsvärd bok!

Kommentera: