Världsutställningar i Chicago och London, New York och Paris …

Från världsutställningen i New York

Från världsutställningen i New York 1964

Av IVO HOLMQVIST

Lars Hertzbergs rader om Chicago häromdagen fick mig att ta fram Eric Larsons ”The Devil in the White City”, en bok försedd med en lockande undertitel: ”Murder, Magic and Madness at the Fair that Changed America”.

Köp boken här

Köp boken här

Det är historien om två män vars vägar korsas i världsutställningens vita stad i Chicago 1893. Den ene är arkitekten Daniel H. Burnham, den andre massmördaren Dr. H. H. Holmes som passade på att använda utställningen som lockbete för sina offer. Det är en spännande och väldokumenterad historia. Han har följt upp den med ”Thunderstruck” (2006), om en mera känd massmördare, Dr. Crippen (som Jolo skrivit om, fast jag just nu inte hittar var), och om hur man till slut fick fast honom ombord på en Atlantångare, tack vare ultramodern teknik: Marconis nya uppfinning telegrafen.

Eric Larson är inte den ende författare som dragit fiktiv nytta av modern teknik eller av världsutställningar som det vimlat av – Elias Cornell skrev intressant om dem 1952, i ”De stora utställningarna” – redan långt före The Great Exhibition i London 1851 då Fredrika Bremer och Charlotte Brontë bland många andra var på plats och rapporterade om Paxtons Crystal Palace och andra märkvärdigheter. Sexton år senare drog den reslystne H. C. Andersen till exposén i Paris, varom mera nedan.

1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm där Ferdinand Boberg ritade en hel del av husen (det gjorde han också på Baltiska utställningen i Malmö 1909) har det skrivits deckare om, och Gunnar Asplunds och Gregor Paulssons Stockholmsutställning 1930 har Ivar Lo-Johansson återupplevt i sina memoarer, flera gånger om.

World Fair i New York 1939 figurerar i E. L. Doctorows roman som lånat titel därifrån. Redan på omslaget möter man symbolen för den utställningen, den sylvassa obelisken och klotet – en rolig film därifrån som smyger in reklam för Westinghouse finns på nätet.

Vatikanens paviljong, New York 1964

Vatikanens paviljong, New York 1964

När det var dags igen i samma stad tjugofem år senare var jag en av tusentals besökare. Mest minns jag hur man i Vatikanstatens paviljong forslades förbi Michelangelos Pièta på rullband, amerikanskt effektivt. De tekniska nyvinningarna hör till det som gör störst intryck på utställningarna. Många med mig förundrades vid första mötet med Åkerlund och Rausings tetraed-förpacking på H55, Helsingborgsutställningen 1955. Och Atomium från Bryssel-utställningen 1958 kan man fortfarande fara upp i.

En som gärna föll i trans inför ny teknik var H.C. Andersen som bevarade sin barnslighet livet ut. 1867 besökte han den stora Exposition universelle på Marsfältet i Paris, exercisplatsen som 1889 gav plats åt Gustave Eiffels torn av stålbalkar.

I ett av sina sena Eventyr, ”Dryaden”, berättar han historien om den lantliga trädnymfen som längtar till storstadens ljus: ”I al den vexlende Tid saae Dryaden hen mod den Kant hvor hver Aften og Nat, fjernt i Synkredsen, Paris lyste som en straalende Taage…” Hon längtar sig fri från sin trädhamn: ”Jeg kommer derhen till Byernes By!” jublar hon. Men det går henne illa. Liksom Askungen har hon kort tid på sig, och väl upprotad kippar hon efter frisk luft och saknar solens strålar: ”Dryaden følte en Angest, som Qvinden, der i Badet har overskaaret Pulsaaren, og forbløder, men i sin Forbløden ønsker at leve.”

Trots denna bistra moral om att man bör bli vid sin läst blir slutorden en bejakelse av den moderna tidens fart och fläkt, ”Eventyrets store vidunderlige Tid.” Det handlar om nutidsmänniskan, ”som en ört ryckt ur sin groningsgrund” – men lotusen, blomman utan rot, är en positiv symbol hos den rastlöse och vittbereste H.C. Andersen som också i berättelsen om ”Den store søslange” (anonymt försvenskad av den unge Strindberg) prisar en av den nya tidens stora tekniska uppfinningar, telegrafkabeln på Atlantens botten som förband Europa med Amerika.

I ”Dryaden” lovordas dessutom de nya kloakerna under Paris, ”det egentlige Nutids Underværk, blevet til ved en eneste Mands Kløgt og Vilie” (mannen var ingenjören Eugène Belegrand). Tack vare den uppfinningen ”groer nu Sundhed og Leveaar op til Tusinder og Tusinder der oppe! Vor tid er Fremskridtets Tid med al dens Velsignelse”. Fast i djupet bor också råttorna som längtar tillbaka till talgljusens romantiska tid, bortom gas och fotogen…

Ivo Holmqvist

1 kommentar

  1. Margareta Dubois says:

    Roligt grepp att med de ofta överväldigande stora världsutställningarna som bakgrund konstruera en historia där tid och rum är givna och dra nytta av dem som fondkulisser. Den i Seattle 1970(?) eller den i Bryssel 1958 som jag personligen bäst känner kan dock inte mäta sig med dem som hölls i Paris 1877 och 1889 som jag känner genom den tidens litteratur och genom personliga brev verkar vara en mycket mer tacksam miljö för spännande historier. H C Andersens sagor i parismiljö, underbart!

Kommentera: