Världens historia som vattnets historia

Terje Tvedts Verdens historie  bygger på en populär föreläsningsserie som Tvedt höll 2019 på Nationalbiblioteket i Oslo. I sin bok har Tvedt valt ut ett antal kulturer, eller civilisationer som har haft betydelse för vår nutida värld och frilägger hos dem samspelet mellan sociala och ekonomiska system samt geografiska förutsättningar i vid bemärkelse. Inte minst hur stora kollektiv av människor genom alla tider försökt bemästra vattenförekomster i olika former.

  

Det går inte för en enda person att skriva en hela världens historia. För detta skulle krävas ett helt företag, med många akademiska discipliner och områden involverade. Det har inte heller varit norrmannen Terje Tvedts avsikt i Verdens historie. Han har valt ut ett antal kulturer – eller civilisationer – som har haft betydelse för vår nutida värld, men utan att lägga ett ”samtidsimperialistiskt” raster över dem. Betydelsen är att en del frågor som vi ställer oss idag, om natur och miljö, om klimat och härskarformer, kan vi ställa också till det förflutna, men utan att vara bundna av det som har varit. Våra synsätt och värderingar ska heller inte bestämma tolkningen av det som författaren kallar ett avslutat förslutet.

Omslag Verdens historie. Källa: J.M.Stenersens forlag

Det är mycket bra förståelsemässiga ingångsvärden. Urvalet påverkas uppenbarligen av Tvedts egna forskningsmässiga specialiteter, närmare bestämt samspelet mellan sociala och ekonomiska system och geografiska förutsättningar i vid bemärkelse. Särskilt gäller det hur stora kollektiv av människor har försökt – ibland lyckats, ibland misslyckats med – att bemästra vattenförekomster i olika former: hav, sjöar, floder; och hur olika tekniker har både förutsatt och skapat system för att säkra odlingar och näringstillförsel och därmed gett upphov till arbetsdelning, det vill säga att det uppstår ett ekonomiskt överskott som gör att inte alla människor för sin överlevnad måste bruka jorden eller jaga och samla.

Civilisation, om jag har tolkat Tvedt rätt, är för honom just den – partiella – frigörelse från naturens och naturkrafternas fjättrar, som ligger i att människor specialiserar sig och därmed kan förbättra sina levnadsomständigheter genom ökad produktion. Samtidigt värjer han sig mot tanken, att historien går att likställa med en utvecklingsprocess. Den leder ofta in på irrvägar, kaos och katastrofer hotar och de flesta civilisationer har därför såväl en början som ett slut eller upplever åtminstone en tillbakagång. Framsteg och modernisering är ord som författaren sällan tar i sin mun. Han intresserar sig mer för vilka system som är stabila och mindre stabila och hur människor inom dessa samhällssystem har agerat för att lösa uppkomna problem.

Det här kan låta teoretiskt, men framställningen är på intet sätt teoristyrd. Den tacklar frågor om hur civilisationers uppgång, överlevnad och eventuella fall har tolkats av historiker och andra samhällsforskare. Tvedt ställer engagerande motfrågor; han försvär sig inte åt någon historiefilosofi. I ett efterord förklarar han att texten till stor del har formats av föreläsningar han hållit för både fackmän och lekmän men – måste man tillägga – utan att denna kommunikationsform har färgat skrivsättet, som är både stringent och pedagogiskt – några gånger märker man av upprepningar, som är naturliga i muntliga framställning.

Strukturerande är de inledandet kapitlen om de första kända flodkulturerna: sumerernas kring Eufrat och Tigris samt Nilen- och Indusflodernas. Här handlar det om att skapa förutsättningar för vattentillförsel, exempelvis genom kanalisering och konstbevattning, så att de odlingsbara arealerna kan optimeras. Men en livsviktig uppgift var också att förhindra översvämningar och att komma till rätta med vädrets makter. Två andra vattencivilisationer, som upprättade långvariga imperier, var de kejsardynastierna i Kina – här är det främst Mingdystanin (1368–1644) som fokuseras – och det osmanska riket som upprättades på ruinerna av Östrom i mitten av 1400-talet. Också för dessa var sjö- och vattenförbindelser, interna och externa, centrala ”politikområden”.

Överhuvudtaget är Tvedt inriktad på imperiebildningar, om det sedan rör sig om enhetsstater (som i Kina) eller konglomeratstater (som i fallet med det muslimska väldet med centrum i Konstantinopel). Småstater, som inte har mäktat med att bilda stora riken, faller under radarn (ett undantag är Angkor Vat-civilisationen i Kambodja), men det gör också besynnerligt nog romarriket och det tsarryska väldet, som båda var genomkorsade av floder och delvis inneslutna av hav och innanhav. De västeuropeiska kolonialmakterna, främst Storbritannien, ”the first industrial nation”, blir så att säga sentida arvtagare till de första civilisationerna, eftersom det är just där – i Västasien, Afrika och Indien – som de gör sina väsentliga erövringar. I många av Europas först industrialiserade länder kom vattenkraften att bli en viktig energikälla, och stora industrianläggningar etablerades därför på landsbygden, nära vattendrag, rentav bäckar, snarare än i städerna; det gäller i hög grad Storbritannien och den tidigt mekaniserade textiltillverkningen där. Tvedt värderar den koloniala epoken på ett balanserat sätt och markerar rätt tydligt sin ståndpunkt, att västerländsk kolonialism inte huvudsakligen var till de koloniserades nackdel utan innebar förbättringar i infrastruktur – och överhuvudtaget av produktivkrafterna – som kom många till del.

Det skulle föra för långt att gå in på det myller av iakttagelser och uppslag, som denna bok är så rik på. Inka, maya- och aztekkulturerna får representera tidiga civilisationer i den västliga hemisfären. USA, ett imperium av nytt slag, behandlas ingående fram till dags dato och sätts i relief till den plötsligt återuppståndna kinesiska världsmakten. Här förekommer också framtidsspekulationer om det hållbara i deras respektive maktutveckling, inte minst mot bakgrund av pågående diskussioner om naturresurser och mänsklig klimatpåverkan. Man noterar att sådana händelser som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, kalla kriget inte får någon framträdande plats i boken, och det är nog rätt naturligt med tanke på det perspektiv som författaren valt annat inta.

År 2019 utkom en bok av Terje Tvedt på svenska, Det internationella genombrottet. Norge från nationalstat till multikulturellt land (Karneval), som väckte stor uppmärksamhet i hemlandet. Där beskriver han hur Norge under slutet av 1900-talet övergår från en rättfärdighets- till en rättighetsregim utan någon nämnvärd offentlig debatt och på kuppen stiger fram som världens främsta givare av utländskt utvecklingsbistånd mätt mot bruttonationalprodukten. Och då ska man veta att den norska staten själv under flera hundra år var en tämligen hårt hållen dansk koloni.

Se en föreläsning med Terje Tvedt från Bergens universitet, december 2020 här.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).