”När sket det sig egentligen för Peru?” Jag kommer att tänka på en rad i början av hans roman ”Samtal i Katedralen” när Mario Vargas Llosa kommer till Santiago direkt efter presidentvalet i Peru. I romanen syftade han förstås på general Odrías diktatur, men utgången av det här valet var inte heller ägnat att göra honom glad. ”Att välja mellan Humala och Fujimori är som att välja mellan Aids och cancer”, sade han i förra veckan.
Vargas Llosa kom till Chile häromdagen för att framträda på ett par universitet och ta emot ännu ett hedersdoktorat (sitt 45:e). Han verkade trött och nedslagen, och det inte bara på grund av valutgången. Nobelpriset sliter på sin mottagare, särskilt när vederbörande är så flitig som Mario Vargas Llosa.
Hans anförande på tisdagskvällen blev en dyster betraktelse kring både demokratins och kulturens svårigheter, som han fann hänga nära samman med varandra. Politikerföraktet präglar de flesta demokratier idag och det skadar demokratin. Det är också självförstärkande, eftersom det gör att en hel del kompetenta människor drar sig för att bli politiker. Det beror förvisso ofta på en omfattande korruption, menar Vargas Llosa, men också på en förändring i den samtida kulturen.
I skådespelets samhälle (här kunde han ha hänvisat till Guy Debord som myntade termen på 60-talet) blir konsten ytligare och mer lättsmält. Den syftar till stundens underhållning snarare än berikande upplevelser.
Många av dagens intellektuella drar sig undan ett samhällsengagemang som präglat tidigare generationer—som en Sartres femtiotal, antikolonialismens sextiotal och revolutionernas sjuttiotal. Dagens stjärnor uttalar sig lättvindigt om allvarliga frågor och en konstnär (Damien Hirst) blir världsberömd på att baka in en haj i plast.
Vargas Llosa har inte mycket tid för sig själv och sitt skrivande numera, klagar han. Men arbetslusten är det inget fel på. Han har flera projekt på gång, och det första är en lång essä med rubriken ”La civilización del espectáculo”. Han vill skriva en pjäs konstruerad som Bocaccios Decamerone — människor samlas i en grotta på flykt undan pesten och inväntar döden medan de berättar historier för varandra — och en roman om vad det blev, på gott och ont, av barndomsstaden Piura.
Det sistnämnda framkom i ett samtal i serien ”Städerna och orden” dit Universidad Católica redan bjudit några av samtidens bästa författare. Vargas Llosa har en hel del städer och platser att bjuda på, alltifrån lyckliga barnaår i Cochabamba (Bolivia) och Piura: Lima, Paris, London, Barcelona och Madrid.
Om några dagar ska vår senaste nobelpristagare gästa Buenos Aires—”för att bli lynchad”, säger han skämtsamt. Sist han var i Argentina (på en liberal konferens i Rosario) möttes bussen av stenkastning. Att han inbjöds till årets bokmässa mötte protester bland peronister och övervintrande revolutionärer som ville hålla ”nyliberalen” borta. Chefen för Argentinas nationalbibliotek skrev att inbjudan var skamlig. Till slut ingrep president Cristina Kirchner, denna gång till yttrandefrihetens försvar.
Och till slut ställer förstås Vargas Llosa alltid upp för den missförstådda och mediokra demokrati som ändå är frihetens grundbult. Han kan rentav tänka sig att rösta i andra omgången: ”Aldrig på Fujimori”, men kanske på Humala, ”det beror på vad han ingår för politiska allianser.”