Att återvända till Sverige är att återvända till mörkret. Jag har svårt att få upp ögonen när jag vaknar och vandrar sedan hela dagen i ett grådis som aldrig spricker upp. Redan i tretiden börjar det skymma och jag tänker med saknad på mina eftermiddagspromenader i Bures-sur-Yvette. Där brukade jag gå ut i halvfemtiden och det var då fortfarande fullt dagsljus, ett välsignat ljus som gjorde underverk med mina signalsubstanser och sömnhormoner.
I morse läste jag i tidningen att Uppland under första halvan av november bara haft tre soltimmar. Inte undra på att folk då är deprimerade och behöver äta Cipramil eller gå på ljusterapi.
Jag promenerar nu på platta Uppsalaslätten i stället för på sluttningarna runt floden Yvettes dalgång. Det är konstant duggregn och tunga gråa moln som nästan slickar marken. Träden har tappat sina löv och det finns ute i min Uppsalaförort inte minsta tillstymmelse till någon häger eller Monsieur Le Fleuve. Fåglarna har tystnat eller flyttat söderut. De katter jag ibland brukar möta kurar inomhus, och min enda tröst är att jag nu åtminstone kan ta upp fiolen (som aldrig fick följa med till Frankrike) och försöka skingra tungsinnet med musik. Men även fingrarna verkar påverkade av mörkret, och det är en ständig kamp mot stelhet och ringrostighet. Jag försöker också återuppta min avbrutna pianoinlärning, men där är jag ännu mera nybörjare och har därför ännu större motstånd att övervinna.
Jag skulle förstås, via nätet, kunna lyssna på radiokanalen France Musique även hemma i Sverige. Men jag märker att mörkret redan börjat göra mig handlingsförlamad och det blir i stället, som vanligt, svenska P2 där jag dock ofta har oturen att bara få höra långrandigt prat om musik.
Jag har nu lämnat den franska språkvärlden. I stället för Le Monde och Libération läser jag fem svenska dagstidningar (DN, SvD, UNT, AB och Expressen) och kollar bara flyktigt på nätet rubrikerna i den franska pressen.
Min kvällslektyr är heller inte längre Simone de Beauvoir. Jag avslutade, redan i Bures, min läsning av hennes vidunderliga ”Mémoires d’une jeune fille rangée”, alltså den bok som på svenska heter ”En familjeflickas memoarer” och utgör den första, i mitt tycke även den bästa, delen av hennes självbiografi. En bok som är så fylld av energi och aptit på livet att man nästan tappar andan. Den målmedvetenhet varmed den unga borgerliga familjeflickan Simone tar sig ur sitt kvävande familjefängelse och, på tvärs mot alla förväntningar och krav, skapar sig en egen identitet som självständig kvinna och skapande intellektuell, den är verkligen beundransvärd och inspirerande. Speciellt när man betänker att det i Frankrike under 1900-talets första hälft bara fanns en livsuppgift för kvinnor: att gifta sig och slå sig till ro i familjens sköte, att göra avkall på alla sina egna ambitioner och behov och nöja sig med att i alla avseenden vara ”det andra könet”, icke fullvärdiga medborgare, utan rösträtt och talan.
Jag skulle förstås kunna leva mig kvar i den franskspråkiga världen genom att fortsätta läsa brevväxlingen mellan Simone de Beauvoir och hennes yngre vän och älskare Jacques-Laurent Bost, en tjock lunta på nästan tusen sidor som heter ”Correspondance croisée 1937-1940” och som jag påbörjade nere i Bures. Då kanske jag skulle piggna till och lättare stå ut med mörkret. Men det är som om jag vid återkomsten till mörko lande saknade den rätta inspirationen och drivkraften.
Så den boken får nog vänta tills jag i januari, inshallah, återvänder till min franska förort. Och innan dess har förhoppningsvis julens budskap hunnit lysa upp min dystra själ. Jag tänker på de gammaltestamentliga orden i Jesaja om att det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
Jag märker att det är den gamla bibelöversättningen som fortfarande spökar i mitt huvud. I den nya har ju ”dödsskuggans land” förvandlats till ”mörkrets land” och ”fridsfurste” till ”fredsfurste”. Men att det är frid och fred och slut på allt förtryck som är det hägrande målet, det framgår både av den nya och den gamla översättningen.
Desto mer tragiskt då att svenska riksdagsmän, i mörka november, nu röstat ja till ännu större svenskt militärt deltagande i USA:s och Natos kolonialistiska krig i Afghanistan. Men det finns också de som fortsätter att predika neutralitet och alliansfrihet, som exempelvis 76-årige Thage G. Peterson, tidigare socialdemokratisk riksdagsman, talman, försvarsminister m.m., som nu reser land och rike runt och talar sig varm för att Sverige skall dra tillbaka sina soldater från Afghanistan och i stället satsa på rent humanitärt bistånd. I nästa vecka kommer han till Uppsala. Ett ljus i mörkret och en påminnelse om att livet inte behöver vara slut för att man nått pensionsåldern!
MARGARETA ZETTERSTRÖM