När jag tidigare i år vistades i Frankrike läste jag på tidningarnas kultursidor flera artiklar om ett filosofiskt och retoriskt begrepp som kallades ”parrhesia”, på franska stavat ”parrhésie”. Det är ett begrepp hämtat från antikens Grekland och betyder, ungefär, samma sak som frispråkighet, d.v.s. att tala fritt och öppet, att säga sanningen även om den är obekväm, utan förskönande omskrivningar och dimridåer. Kanske lite grand som barnet (i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder) som spontant säger det alla vuxna tänker men inte vågar uttala: Men han har ju ingenting på sig!
Anledningen till att de franska tidningarna uppehöll sig så mycket kring begreppet ”parrhesia” var att de föreläsningar filosofen Michel Foucault (han med studierna över vansinnet, fängelsesystemet och sexualiteten, ni vet) höll på åttiotalet just utkommit i bokform under titeln Le courage de la verité (mod att säga sanningen).
Foucault var professor vid Collège de France i ämnet ”Histoire des systèmes de pensée” (tankesystemens historia). 1983 och 1984 samlade han stora åhörarskaror till sina föreläsningar om ”parrhesia”. Först kom mest hans trogna anhängare från det radikala Vincennes-universitetet. Men sedan spred sig ryktet och snart var ”hela Paris” på plats, författare, politiker, mediamänniskor, teaterfolk. Det sägs att de andra professorerna, som kanske hade på sin höjd tjugo-tjugofem studenter, blev ganska så avundsjuka när tusen personer ibland invaderade Foucaults föreläsningssal. En del av åhörarna fick inte ens sittplats utan tvingades stå eller lägga sig på golvet. Och framför sig, på katedern, hade han en skog av mikrofoner eftersom många åhörare ville spela in vart enda ord som kom från hans mun.
Vad var det då som drog människor till Foucaults föreläsningar? För att förstå det måste man betänka tidpunkten. Detta var alltså på åttiotalet, decenniet då allt som majrevolten 1968 representerade var totalt nedkämpat, begravet och förtalat. Makten hade segrat och en ny tidsanda etablerats. När allt handlade om politikens död och nyliberalismens totala herravälde över sinnena, när ”satsa på dig själv” var ett viktigare budord än solidaritet och när de intellektuella ägnade sig åt att förneka själva verklighetens existens i stället för att kritiskt granska Makten, då ställde sig Foucault upp och talade om vikten av ”parrhesia”, om att våga säga sin uppriktiga mening och avslöja obehagliga sanningar.
Han talade om antiken och hämtade sina exempel därifrån: medborgaren på torget i Aten, olika grekiska filosofer och komediförfattare etc. Men alla som lyssnade uppfattade det ändå som att det var samtiden det hela egentligen handlade om. Och framför allt talade han om de risker som sanningssägaren löper och det mod som krävs. Sokrates fick som bekant tömma giftbägaren och Nya testamentets Kristus avrättades genom korsfästelse.
Foucault var mycket trött och märkt av sin sjukdom när han föreläste om ”parrhesia”. Han höll sin sista föreläsning i slutet av mars 1984. Tre månader senare, den 25 juni, avled han, av aids. Men de som kände honom upplevde det som att han, som tidigare haft långa perioder av depression, ändå var påtagligt lycklig när han föreläste över detta ämne.
När Foucault talade om ”parrhesia” talade han i någon mening också om sig själv som filosof och intellektuell och om den ensamhet som ofta åtföljer sanningssägaren. Han tyckte sig i detta begrepp ha funnit ett sedan länge bortglömt instrument som gjorde det möjligt att närma sig historien och samtiden på ett nytt och fruktbart sätt. Därav lyckan och den intellektuella tillfredsställelsen.
Vad har då ”parrhesia” för plats i dagens värld? Vilka är vår tids sanningssägare, de som har modet att kritisera Makten trots de risker, och den ensamhet, ett sådant sanningssägande medför? När jag funderar på detta begrepp kommer jag ofelbart att tänka på två italienska författare, Pier Paolo Pasolini och Roberto Saviano.
Pasolini mördades och Saviano lever under mordhot. Foucault tycks ha rätt. Det är farligt att säga obekväma sanningar. Men vad händer i en kultur och i ett samhälle där alla går omkring och talar om hur oerhört förtjusande och välsittande kejsarens nya kläder är? Föder inte ett sådant tillstånd en längtan efter någon som till slut spräcker det underdåniga samförståndet och påtalar kejsarens nakenhet?
MARGARETA ZETTERSTRÖM