Tidningarna idag är fulla av goda råd.
Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.
Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet (”credibilità”) skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.
Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig (”furbo”) konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.
”Il pasticcio” – hur det började
Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).
– Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.
Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.
Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.
Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.
”We are the world for Polverini” – en parodi från nätet
I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN – (Alleanza Nazionale) – och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en ”överfärjning”, som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.
Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.
Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.
Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.
Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.
Åke Malm