Av ÅKE MALM
Långa köer framför inrikesministeriet på Colle Viminale. Det är dags att registrera partisymbolerna som sedan skall finnas med på valsedlarna. Som vanligt har partierna gått ut i god tid. Den som kommer först in på registreringskontoret får också den första platsen överst till vänster på valsedeln. En klar fördel, anser många. Under decennier var det PCI som tog den platsen. Man parkerade en partimedlem någon vecka innan öppningen på piazzan framför ministeriet. En noggrann vaktlista gjordes upp och så turades man om att hålla platsen.
Sedan kom Radikala partiet och försökte sno PCI:s förstaplats. Det blev knuff och våldsamma protester – för grabbarna från förorterna som bar kommunistpartiloggan på rockuppslaget var liksom lite fler och lite tuffare än de intellektuella radikalerna.
Men detta var länge sedan. I år var det listan ”Italienare i utlandet” som ohotad knep första platsen efter att ha slagit upp tält och kaffekokare redan en vecka före startskottet. Tvåa blev ”MSI – Destra nazionale”, alltså yttersta, yttersta högern. Kort sagt: nyfascisterna. Trea: Piratpartiet. Fjärde: Femstjärnerörelsen – alltså komikern Beppe Grillos rörelse. De stora partierna är inte ens på plats.
Ansvarig för ordningsföljden är en legendarisk gestalt: Mirella Cece, grundare av ”Sacro romano impero e cattolico”. Hon har tagit på sig det ansvaret sedan 70-talet och ingen har lust att protestera mot denna självpåtagna auktoritet. Någon plats i någon folkvald församling har hon aldrig vunnit – men ”Det heliga och katolska romerska kejsardömet” finns alltid med bland kandidaterna.
Till slut blir det 110 olika listors symboler som registreras. Många kommer att falla bort för på mindre än en vecka måste varje lista presentera 70.000 namnunderskrifter, regelmässigt vidimerade och kontrollerade. Många kuriösa namn dyker upp: Partito della gente per la gente – det skulle väl enklast kunna översättas som Folkpartiet.
Det verkliga startskottet för valkampen var annars Silvio Berlusconis match mot Michele Santoro i TV-kanalen La7 (som ägs av TelecomItalia). Båda två kämpar om något rekord i narcissism och har egon stora som hus. Efter 3 timmars fäktande tog Berlusconi hem segern – det är bara att erkänna. Santoros försök att få Berlusconi att erkänna att Italiens nuvarande kris till största delen beror på Frihetspartiet, misslyckades totalt. Marco Travaglio som skulle ha kunnat rubba honom spelade bort sig med att läsa en alldeles för lång lista över Il Cavalieres missöden i raketfart. Istället för att koncentrera sig på ett par viktiga frågor svepte man till och orerade ändlöst. Men det är en specialitet där ingen kan matcha Berlusconi.
Han fick dessutom sista ordet på ett demagogiskt slagkraftigt sätt. Han plockade fram ett brev ur fickan (som skrivits av hans ständige försvarsadvokat Niccolò Ghedini). Ett brev som bestod av en lista över Travaglios 10 förlorade rättegångar. ”Men detta är bara civilrättsliga processer”, försökte Travaglio försvara sig. Inget argument som går hem ute i stugorna.
Man får nog erkänna att dessa båda proffsjournalister inte var tillräckligt förberedda. De hade inget vinnande konsept för hur matchen skulle vinnas. Utan ett sådant är det utsiktslöst att försöka slå pokerspelaren Berlusconi. Som omedelbart rapporterade två vunna procentenheter i opinionstesterna. Det här var ju ändå Det Stora Tillfället. Michele Santoro hade tidigare drabbats av ”det bulgariska ediktet” tillsammans med stjärnjournalisten Enzo Biagi och komikern Daniele Luttazzi. De avstängdes från all medverkan i public servicekanalerna med Rai:s symbol. Ett förbud som Berlusconi, ägare av Rai-konkurrenten Mediaset, formulerade under ett statsbesök i Bulgarien, därav namnet. Santoro har därefter skapat sig en egen profil med program i andra former. Det var därför en stor händelse när han kunde framträda i en normal rikskanal – även om den hette La7. När så tillfället kom att ta emot i hans program ”Servizio pubblico” väntade alla på en verklig match. Men det blev alltså ingen sådan. Det verkliga avtrycket kom istället i tittarsiffrorna: Nästan 9 miljoner och 34 procents share. Siffror som La7 aldrig tidigare varit i närheten av.
Läget på opinionsfronten är att PD fortfarande leder med 32,2 procent. Med övriga allierade listor (som SEL) når man 38 procent. Pdl noterar från 17,5 till 19,2 beroende vilket institut som tillfrågas. Berlusconi själv anser sig redan ha passerat 20 procentsstrecket och med allierade listor skulle han redan ligga över 30 procent. Om detta vore sant blir det en het strid om de åtta procent som skiljer.
Mario Montis koalition ligger fast på 15 procent och tycks inte röra sig nämnvärt. I Berlusconis ständigt upprepade historiebild är det Monti som bär ansvaret för Italiens ekonomiska kris. Hans team har konstruerat en serie bilder för hur allt gick till och dessa upprepas ständigt.
La Repubblicas vice chefredaktör Massimo Giannini kunde enkelt på en helsida förklara de 10 allvarligaste lögnerna från Berlusconis sida. Men eftersom artikeln inleds med några ord från ”Anna Harendt” har nog en stor del av effekten i den sidan pyst ur.
Stora frågor just nu: Skall verkligen Silvio Berlusconi lyckas ännu en gång att förföra de italienska väljarna? Den frågan ställs medan många av hans närmaste medarbetare lämnar det gamla Pdl och går mot mitten i någon form. De senaste är Franco Frattini, tidigare utrikesminister, och Mario Mauro, tills för någon dag sedan gruppledare för Pdl i Europaparlamentet. Viktiga namn men det märkliga är att deras förklaringar klingar ut utan någon synbar effekt.
Den andra frågan är förstås om Mario Monti och hans brokiga koalition skall lyckas göra något intryck. Idag ställde han upp i Orvieto i en seminarium organiserat av ”PD:s liberaler”. Han talade plötsligt om att han ”kanske snart skulle få en annan uppgift i livet”. Något som omedelbart tolkades som att han kände nederlaget närma sig. Den förre EU-kommissarien kritiserar allt som kan tolkas som extremism. Alltså understryker han svårigheterna med att tänka sig någon form av samarbete med PD när det också betyder att ha med sig vänsteralliansen SEL. Särskilt när det gäller dess ledare Nichi Vendola. ”Hur trovärdig är Pd-ledaren Pier Luigi Bersanis moderata framtoning om den bygger på en allians med Vendola”, frågar sig Monti.
Tredje frågan gäller de båda nya organisationerna. ”Den sociala revolutionen” kallar Palermoåklagaren Antonio Ingroia sin nya rörelse. Den består av återstoden av Antonio Di Pietros Italia dei Valori och Neapelborgmästaren och tidigare åklagaren Luigi de Magistris. Det är ytterst tveksamt om den koalitionen lyckas ta sig över kvalificeringsgränsen.
Fjärde frågan: gör Beppe Grillo det? Den vrålande komikern har lyckats med att klättra upp mot 20-procentsgränsen i opinionsundersökningarna – för att nu falla tilbaka mot 12,5.
De här personerna kräver mera utrymme för en analys. Den skall jag återkomma till i nästa blogg.
– Berlusconis brev i TV-programmet: