Valborgsmässoaftons morgon med strålande sol i Valborgsfirandets heliga stad Uppsala. Ren i förrgår såg man späda tonårsflickor som halsade vinflaskor på gatorna och om man är så gammal som jag kunde man inte låta bli att bekymrat undra om de alls skulle vara på benen idag. Men man stannar ju inte upp och frågar: ”Har du eventuellt tänkt på att -?”
Det gör man inte.
Däremot var det igår en alldeles nykter dam som i ett gathörn undrade: ”Tycker du inte det låter bättre att dö i fågelinfluensa än i svindito?” Det tyckte jag. Jag tyckte också det var ett ganska bra bidrag till det som brukas kallas small talk. Värdet av small talk har jag funderat mycket på. När jag nån gång i somras skulle stiga av tåget på en station i södra Finland var det en främmande dam som sa:
– ”Visst är sommaren vacker i Finland?”
– ”Jo,” instämde jag entusiastiskt, ”Det är den verkligen.”
– ”Inte är det något fel på hösten heller,” fortsatte hon.
– ”Nej,” sa jag, ”hösten kan också vara fin.”
– ”Och vintern, ” sa hon. ”Vintern kan ju också vara vacker.”
Det var i exakt det ögonblicket jag var tacksam för att det var dags att stiga av.
Samtalsforskaren Viveka Adelswärd har skrivit en alldeles utmärkt läsvärd liten bok som heter Till struntpratets lov. Efter kapitel om sånt som kaféstrunt, mobilstrunt och skvaller kommer ett tänkvärt avsnitt om bullshit. Där står bland annat:
”För att ljuga måste man tro att man vet vad som är sant och förhålla sin lögn till detta. Den som bara snackar skit behöver faktiskt inte riktigt bry sig om sanningen, han kan prata på och fabulera litet som det faller sig. En bra bullshitare behöver inte medvetet lura oss när det gäller fakta eller händelser. Han behöver bara mörka sin okunskap.
Lögnaren vet att han ljuger, den som talar sanning vet att han talar sanning. Men för skitpratare är förhållandet till sanningen mindre viktigt. Det som är viktigt är att det han säger passar hans syften för tillfället. Visst kan man skitprata medvetet som när man talar illa eller medvetet för vidare en osanning om någon. Men man kan mycket väl prata strunt och tro att man påstår sanna och vederhäftig saker. Man för i god tro vidare ett rykte, man upprepar vad andra sagt eller vad man läst i tidningen utan att kontrollera sanningshalten.
Och sanningen är kanske den att vi lättare tolererar bluffmakaren och den som pratar bullshit än lögnaren. (Filosofen, min anm.) Harry Frankfurt citerar en man som ironiskt ger sin son följande råd: ”Ljug aldrig om du kan klara dig undan med skitprat.”
Jag tror det här allra sista är det viktigaste. Den moderna världen bygger mycket på bullshit – den kan heta marknadsföring, den kan heta politisk kampanj, den kan också ofta heta ”damage control”. Ibland kallar den sig rätt och slätt kommunikation.
Bonusdiskussionen i Sverige – mer än i Finland – har varit full av bullshit. En del av det som i Sverige kallas kommunikation kallas i Finland hyckleri.