Vägen till Quirinalen

Av ÅKE MALM

Kung Giorgio har avgått och Italien ser bekymrat på vad som väntar de närmaste veckorna. Kungen
är förstås Giorgio Napolitano. Han avgick som president för republiken dagen efter regeringschefen Matteo Renzi lämnat sin slutrapport för Italiens ordförandeskap för EU.

Punktligt kl 9 morgonen därpå fattade Napolitano pennan och skrev under de tre kopiorna av hans avskedsansökan, en kopia till var och en av parlamentets talmän och en till Renzi. Så skakade han hand med sina närmaste medarbetare. Kyrassiärernas avsked hade han tagit emot dagen innan. Tillsammans med fru Cleo travade han iväg till bilen som körde honom ut ur Quirinalpalatset.

– Det skall bli skönt att få komma hem igen, kommenterade han efter 9 års regerande.

Ja, det blev sammanlagt nio år efter att partierna för två år sedan bönföll honom att acceptera ett andra mandat. Den partipolitiska krisen var så total att ingen koalition var i sikte. Bland de som bönföll Napolitano att acceptera ett omval fanns också Silvio Berlusconi.

Ända sedan det stod klart att Napolitano skulle hålla sitt löfte och avgå så snart de stora institutionella reformerna genomförts, har diskussionerna rasat om hans efterföljare. Frågan många ställer sig nu är om Giorgio Napolitano varit en bra president eller inte. Som vanligt går uppfattningarna isär. Ezio Mauro, la Repubblicas chefredaktör, hävdar att han varit en effektiv försvarare av institutionerna. Han anser också att mycket av kritiken mot Napolitano är förutfattad och har till syfte att riva ned den lilla respekt som finns kvar gentemot det politiska etablissemanget.

Han är i varje fall älskad i hans mysiga hemmakvarter i Rom, kvarteret Monti. Där organiserade slaktarn tillsammans med konditorn en trevlig fest med tårta och skumpa. Nu betyder inte avskedet att han lämnar politiken. Den italienska författningen reserverar fortfarande en lång rad privilegier för en tidigare statschef. Naturligtvis har han rätt till tjänstebil (med telefon, specificerar lagtexten), chaufför och eget kontor i senatens annex. För som alla hans föregångare får han nu titeln livstidssenator med rätt till ett arbetsrum på 100 kvm, ett sekretariat på 15 personer, samt butler och klädvårdare hemma. Han har också rätt till en egen störningsskyddad telefonlinje med Quirinalen (presidentpalatset) och Viminalen (inrikesministeriet). Plus lönen som livstidssenator: 15.000 euro i månaden – skattefritt.

Nu är det inte sagt att Napolitano tänker utnyttja alla privilegier – han kan själv välja hur mycket han har behov av. Om detta rasar nu en våldsam debatt där man jämför kostnaderna för Quirinalen med t ex Hollandes Elyséepalats – där man klarar sig med hälften så många anställda. För att nu inte glömma drottning Elizabeth i Buckingham Palace, som bara har en fjärdedel av Quirinalens fasta personal.

Hursomhelst – nu måste en ny statschef väljas och det går till på följande vis: Senatorer och deputerade samlas i Palazzo Montecitorio (som är deputeradekammaren) tillsammans med valda representanter för landets regioner. Tillsammans blir det 1009 elektorer. De skall samlas inom 15 dagar efter att statschefen lämnat Quirinalen.

Omröstningarna går till så att varje namn ropas upp, parlamentsmedlemmarna får en lapp i handen när han går in i ett valbås där han i lugn kan skriva ett namn på röstsedeln. När han eller hon kommer ut läggs valsedeln i en urna. När alla har röstat töms den förseglade urnan och valsedlarna läses upp en efter en medan lapparna passerar framför valkommittén. En omröstning brukar ta mer än två timmar.

För att segra under någon av de första tre omröstningarna fordras två tredjedels majoritet, 672 röster. Svårt – men knappast omöjligt. Carlo Azeglio Ciampi utsågs 1992 redan i första omgången, då med 707 röster. Fordras det en fjärde omröstning sjunker quorum till hälften plus en. Och då kan allt hända.

Ännu så länge talas det allmänt om vilka krav en kommande president bör uppfylla. Ingen vill i det här läget på allvar föreslå en bestämd kandidat. Många talar om att det är dags för en kvinna, men det verkar litet halvhjärtat. Men nog finns det goda namn. Deputeradekammarens talman Laura Boldrini t ex med ett långt förflutet som taleskvinna för UNHCR. Eller Anna Finocchiaro, som länge varit gruppledare för Pd i senaten och har lång erfarenhet som advokat.

Men det vore nog en revolution att tänka sig en kvinna i Quirinalen – alltför många jag pratat med säger att det är för tidigt. Men några riktigt självskrivna namn finns ändå inte på den manliga sidan. Möjligen kan man tala om en gammal frihetskämpe som Stefano Rodotà, framstående jurist och garant för allt som har med fri- och rättigheter att göra. Han var M5S kandidat 2013 men Pd nekade då att rösta på honom eftersom förslaget kom från Beppe Grillo.

Tidningen Il fatto quotidiano har hållit omröstning bland sina medlemmar. Rodotà vann stort med nästan dubbla antalet röster före legendariske åklagaren Fernando Imposimato. Så går diskussionerna och spänningen ökar för varje dag. Matteo Renzi har litet spralligt lovat att det minsann inte är en omöjlighet att presidenten kan väljas redan i första försöket. Inte många tror på detta.

Pd är självt alltför splittrat och Nazarenoöverenskommelsen, den mellan Renzi och Berlusconi i Pd:s partihögkvarter, vacklar i sina grundvalar. Just nu är faktiskt Pd mer illa ute än på länge. Anledningen är ett preliminärval i Ligurien, där man måste utse ett nytt regionalt styre. I sista stund ställde den gamla facklige ledaren Sergio Cofferati upp. Han tillhör verkligen Cgil:s legender, det var han som samlade tre miljoner i generalstrejk på Circo Massimo. Men hans motståndare, Raffaella Paita från La Spezia, medlem i Pd:s partistyrelse efter en lång rad år som framgångsrik lokalpolitiker i Ligurien, vann stort. Cofferati anklagade henne för att ha organiserat invandrare som mot betalning ställde upp och röstade på henne.

Anklagelserna godtogs faktiskt i 13 valkretsar men partiets valkommitté fastställde ändå resultatet. Resultat: Sergio Cofferati kände sig lurad. Han som ändå varit en av partiets grundare hade skymfats. Ingen hade tagit hans anklagelser på allvar. Alltså avgick han – ett av vänsterns säkra kort. Jubel från oppositionen inom partiet som såg Renzis ställning vackla. Några av Renzis ständiga häcklare ansåg att presidentvalet måste diskuteras och Cofferatis avsked tas med i beräkningarna. Yttersta vänstern, SEL, hävdade att det nu kunde vara dags att bilda ett nytt parti. Kanske i greken Tsipras anda.

Samtidigt rasar verkligen diskussionerna om de stora reformerna som skall avgöras samtidigt. Det gäller den nya vallagen och den författningsreform som skall förändra senaten. Oppositionen inom Pd har funnit en princip som gör det omöjligt för den att rösta på Renzis reformförslag. Han svarar sturskt: ”Vi kan inte ha ett parti i partiet. Kan vi inte besluta om den reform vi lagt fram får det vara. Då gäller fortfarande den gamla vallagen”.

Vilket skulle betyda 20 års diskussioner och 8 månaders förberedelser kastade i papperskorgen. Kan det verkligen gå så? Vad många fruktar är att det nu förestår en upprepning av vad som hände 2013, när Romano Prodi var Pd:s kandidat till ny president. Då röstade 101 ”krypskyttar” på tvärs med det egna partiet och stoppade den förödmjukade Prodi att bli president. Just nu säger man på radio att Matteo Renzi och Silvio Berlusconi skall träffas ikväll för att diskutera de närmaste två veckornas arbete. Eller som någon förklarade: Matteo Renzi riskerar just nu att spela bort allt han uppnått på bara 14 dagar.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).