Här på Dixikon har Peter Landelius tagit upp frågan i sin blogg och har gett sitt svar – ett svar som aktualiserats av hans irritation över (åtminstone en del av) mottagandet av Jan Stolpes nyöversättning.
Men kristallklart är det nog inte vad Camus menade. När boken kom ut 1942 skrev Camus med ett klart avståndstagande om sin Meursault som en symbol för ”negativitet” – vilket rimligen ska kunna förstås som nihilism – men i hans förord till en amerikansk skolutgåva från 1955 låter det mycket annorlunda:
”För en tid sedan sammanfattade jag Främlingen i en mening som visserligen är mycket paradoxal: *I vårt samhälle riskerar den som inte gråter vid sin mors begraning att dömas till döden.’ Jag menade bara att bokens hjälte blir dömd helt enkelt därför att han inte följer spelreglerna./–/ Han vägrar att ljuga.
”Helt enkelt”? undrar man.. Och hur var det, sköt inte Meursault också en medmänniska? Men Camus fortsätter:
”För mig är Meursault inte en människa stadd i förfall utan en stackars naken människa som älskar en sol som inte kastar någon skugga. Han saknar långt ifrån känslor – tvärtom drivs han av en djup lidelse för det absoluta och för sanningen.
Jag har till och med gått så långt som till att säga – och också det är en paradox – att Meursault är den enda Kristus vi förtjänar. Jag vill gärna understryka att jag inte avser att häda utan enbart talar med den lätt ironiska ömhet som en författare har rätt att hysa för den gestalt han har skapat.”
Vad har månntro hänt mellan 1942 och 1955? Mycket har hänt men det som kan ha varit viktigt för Camus åtminstone i det ögonblick han skrev för amerikanska skolungdomar var att outsidern och upprorsmakaren mot konventionerna – the rebel without a cause – hade kommit på modet och Camus måste ha kunnat intala sig att han med Meursault varit före sin tid. The rebel without a cause har förövrigt fortsatt att finnas som hjältetyp: Norman Mailer förklarade ju att Charles Manson (han som 1969 ledde slakten på den höggravida filmstjärnan Sharon Tate och hennes gäster) visade prov på ”intellektuellt mod”.
Litteraturvetare har klart för sig att det inte nödvändigtvis är meningsfullt att fråga sig vad författare menar för författare kan mena olika ting vid olika tidpunkter, när boken är skriven är författaren bara en av sina läsare.
Amerikanen Roger Shattuck, litteraturvetare med fransk litteratr som specialitet, har citerat några av sina studenters omdömen om Meursault: ”Meursault gjorde orätt i att döda araben men han gjorde det inte med avsikt. Dråpet var närmast ett misstag. Han är ingen brottsling. Han är bara en människa som råkat illa ut.”
Och: ”Jag anser att åklagaren är det verkliga monstret, den som verkligen inte kan behärska sina känslor, är åklagaren.”
Och: ”Om man förstår Meursault rätt inser man att han inte valde att handla som han gjorde – det var bara något som hände.”
När Shattuck kommenterar de här uttalandena blir hans poäng att studenterna låtit sig förföras av romanens berättarteknik, att de inte förmått hålla distans till Meursaults jagperspektiv, att de lockats att dela huvudpersonens moraliska blindhet, hans oförmåga att känna skuld eller ta ansvar. – Det kan verka som om Camus själv något tag lät sig förföras.
Själv har jag i många år läst romanen med grupper av läkarstudenter i Uppsala. Inte minst just för läkarstudenter kan det vara nyttigt att reflektera kring hur avgörande det kan vara vem som berättar och hur, men intressant nog låter sig just läkarstudenter sällan förföras. Kanske de till skillnad från kritiker och författare helt enkelt har fötterna för mycket på jorden?