Václav Havel i helfigur
Michael Žantovský – Václav Havel: A Life

När Václav Havel utsågs till Tjeckoslovakiens förste demokratiske statschef efter kommunismens fall hösten 1989, slogs också portarna upp till en hoppingivande demokratisk framtid. Frihetskampen hade till sist krönts med framgång efter trägen strävan, som nu beskrivs i biografin Václav Havel: A Life. Där lämnar Tjeckiens Londonambassadör Michael Žantovský, mångårig vän och rådgivare till Havel, en omfattande redogörelse för både hans liv och den långa färden mot målet. Med stöd i brev och dagboksanteckningar delar författaren med sig av personliga minnen, kombinerade med en minutiös skildring av det historiska förloppet och en ingående utredning av den politiska händelseutvecklingen. Den sakliga psykologiska genomgången av Havels agerande bär prägel av Žantovskýs bakgrund som terapeut, och kanske har även hans översättargärning färgat av sig på dispositionen. Här lämnas nämligen också stort utrymme åt Havels författarskap, med särskilda inblickar i originaltexternas specifikt tjeckiska aspekter, vilket är välkommet i en genre där den politiska verksamheten annars ofta är helt dominerande. Och vad vore annars rimligt? Havel såg sig själv alltid främst som författare.

Enligt Žantovský var det en unik historisk tillfällighet som gjorde att en författare och dissident utan erfarenheter av officiella politiska uppdrag kunde bli republikens president efter sammetsrevolutionen 1989. Och denne president stärkte i sin tur intrycket av unicitet, när han lät sin regering befolkas av en brokig skara politiska amatörer med erfarenheter från vitt skilda fält, men definitivt inte från tjänstgöring i statens ledning. Ministären bestod av allt från musiker till fönsterputsare, läkare och en adelsman av gammal centraleuropeisk familj, som inte hade regeringsvana, eftersom de systematiskt utestängts från all offentlig politisk verksamhet på grund av sitt arbete mot diktaturen. Men en sak är säker: regimen hade inte kunnat störtas utan den kamp för yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter som de fört ända sedan de sovjetiska trupperna förvänt Pragvåren i fimbulvinter.

Klicka på omslaget för att komma till bokahndeln
Klicka på omslaget för att komma till bokahndeln
Ett skäl till att myndigheterna ändå överraskades av omvälvningarna 1989 var att oppositionsrörelsen länge betraktades som en lätt anarkistisk motkultur, som tilläts blomstra inom givna gränser. De annars så rigida myndigheterna var enligt Žantovský väl medvetna om vissa oppositionellas ganska vidlyftiga festande, ackompanjerat av subversiv rockmusik som drivfjäder och medel för att bryta sig ut ur den mentala instängdheten. Men även om korken periodvis satt löst i flaskan och marijuanacigaretterna nästan tycks ha rullat sig själva, sågs detta av regimen alltså som ett lämpligt opium för oppositionen. Havel som tidigt uppfyllts av musikens omstörtande kraft deltog också med liv och lust, men det var naturligtvis inte främst hans backanaliska insatser, utan hans omvittnade skarpsinne och moraliska integritet i mötet med regimen som snart gjorde honom till en av regeringsmotståndarnas samlande gestalter.

Havel föddes i en förmögen Pragfamilj 1936 och berövades därför rätten till högre studier i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Tack vare några år på internatskola kom han ändå i kontakt med likasinnade, som exempelvis Miloš Forman, vilket tidigt inspirerade till litterära försök. Men det var först isamband med arbetet vid Teatern på Balustraden i Prag några år senare som skrivandet kom igång på allvar. Resultatet blev bland annat pjäsen Trädgårdsfesten 1963, där Havel formulerar de humanistiska värderingar som han alltid skulle komma att försvara. Under samma period mötte han också Olga Šplíchalová, som 1964 blev hans första hustru och, trots de upprepade affärerna, tveklöst den viktigaste personen i hans liv.

Žantovský framhåller att Havel som ung trodde på kommunisternas paroll ”Socialism med ett mänskligt ansikte”, men att han snart genomskådade den som tomt prat. När medlemmarna i rockbandet Plastic People of the Universe 1976 ställdes inför rätta utan trovärdig brottsrubricering, sådde Havel genom ett upprop fröet till Charta 77 som trots sin heterogenitet ändå blev en framgångsrik gruppering. I rörelsen fanns många antikommunister, precis som Havel själv, men den omfattade också personer med andra motiv, bland andra reformkommunister vilka uteslutits ur partiet 1968 och just därför undertecknade denna uppmaning till regeringen att efterleva sitt eget godkännande av Helsingforsdeklarationen om medborgerliga rättigheter. Havel, som också var känd för traktaten De maktlösas makt – ett politisk credo om medborgarnas möjlighet att segra över totalitarismen genom ett liv i sanning – greps vid flera tillfällen för sitt oppositionsarbete och fick i omgångar avtjäna fängelsestraff, med bruten hälsa som följd. Till skillnad från sin vän filosofen Jan Patočka överlevde Havel ändå säkerhetspolisens övervåld och kunde 1989 lämna fängelset, fysiskt försvagad men med en moralisk styrka som snart gjorde honom till den givne presidentkandidaten. Havel siktade enligt Žantovský tidigt på presidentämbetet, men när de maktlösa väl fått makten visade sig många uppgifter svårlösta och det förtroende som folket gav honom i valet 1990 förtärdes snabbt.

Václav Havel var regissören som fick möjligheten att iscensätta de stora politiska skeendena, och hans främsta insatser var enligt Žantovský utrikespolitiska, särskilt den snabba förankringen i den västliga sfären genom medlemskap i Nato och senare EU (då för Tjeckiens räkning), men svårare var det att hantera inrikespolitiska stötestenar som slitningarna mellan tjecker och slovaker. Ett skickligare politiskt handlag hade kanske kunnat mildra motsättningarna, men ett problem som inte kunde lösas snabbt nog var slovakernas kraftiga underrepresentation i den nya förvaltningen. Efter delningen av landet 1992 avgick Havel i protest, men återinträdde som president 1993 och satt på sin post ända till 2003, vilket Žantovský ser som ett misstag och något som, tillsammans med den hårda inhemska kritiken mot giftermålet med Dagmar Veškrnová ett år efter hans första hustrus död 1996, fortsatt att grumla eftermälet också sedan Havel avled 2011.

Boken är överlag personligt hållen, inte minst i beskrivningen av ”rockpresidentens” många internationella kontakter, särskilt med utlandstjecker i USA och andra länder som exempelvis Sverige, där hans vän Alfréd Radók en tid verkade som regissör. Mycket av detta är anekdotiskt och av skiftande relevans, men det vore försumligt att inte nämna berättelsen om ett par svenska juniorhockeyspelare som i slutet av sjuttiotalet utförde stordåd genom att smuggla kassettinspelningar av Havels förbjudna pjäs Audiens till Sverige för vidare spridning. Sådana inblickar i diktaturens realiteter, tillsammans med en kunnig politisk analys, ger totalt sett en läsvärd biografi och en rikare bild av en man som förtjänar att minnas för att han mot ogynnsamma odds och egna svagheter aldrig gav upp.

 

   Klicka här för böcker av Havel på svenska (Bokbörsen)

  Havel om Kuba

  Vaclav Havel i ett tal inför Creative Europe

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).