Om man tror att tysk skönlitteratur med höga anspråk måste vara allvarstyngd så är Uwe Timm motbeviset.
Timm har alltid haft ett ben stadigt i politiken, historiskt eller i nutiden. Född 1940 och präglad av 1960-talets proteströrelse har han alltid varit en politiskt medveten författare med kritisk diktion. På senare år har han ofta stampat av i det självupplevda. Så gjorde han exempelvis i Der Freund und der Fremde från 2005, en minnesbok om författarens relation till Benno Ohnesorg, studenten som föll offer för de dödande polisskott i Västberlin 1967 som enligt mångas mening blev startpunkten för den västtyska vänsterns radikalisering.
Men humorn finns alltid där, kanske tydligast demonstrerat i Upptäckten av currywursten (på svenska 2009), där Timm skildrade en bit tysk historia med hjälp av en skröna om en korv. Uwe Timm närmar sig alltid sina figurer och de historiska skeenden som de hamnar i med en humor som bäst beskrivs som mild ironi. Denna ironi vill lyfta fram det lustiga i det sorgliga, det som kan verka försonande. Ibland, som i den historiska romanen Morenga (1978), om Tyska rikets brutala kolonialpolitik i nuvarande Namibia, blir det halsbrytande skröna och slapstick. Historiens fasor finns ändå närvarande, också det mycket påtagligt i Morenga.
Av Timms senare böcker är särskilt Freitisch från 2011 värd att lyftas fram. Här är historiens traumata scenbygge snarare än spelplats. Två tidsplan: tidigt 1960-tal och nutid. Andra världskrigets fasor finns i bakgrunden, men ännu i 1960-talets början har den stora rannsakningens tid inte satt igång. Snart skall studentrevolten komma, därefter terroråren. I det nära förflutna finns murens fall, Tysklands återförening och allt vad som skulle följa av komplikationer och den ”Mauer im Kopf” (mentala mur) som sägs finnas kvar ännu i våra dagar.
Handlingen, så: en pensionerad lärare – bokens berättare – får reda på att en bekant från studieåren i München skall besöka den före detta östtyska lilla kuststad där han numera bor tillsammans med sin norska fru. Bekanten från förr – kallad Euler – skall stöpa om stadens sophantering enligt nya, datorbaserade metoder. Förr var han radikal, en äventyrsman med litterära drömmar, nu entreprenör, kapitalist. Den pensionerade läraren driver antikvariat. De gamla vännerna slår sig ner vid ett cafébord på stadens lilla torg och samtalar om då och nu, drömmar och verklighet, livet som det tänktes och som det blev.
Titeln spelar an på det ”Freitisch” vid vilket de båda unga männen och ett par kamrater åt sponsrad lunch under studietiden. Vid detta bord kretsar samtalen framför allt kring Arno Schmidt, den skygge kultförfattaren i Bargfeld och upphovsmannen till Zettel’s Traum. Dit åker de båda vännerna en gång på 1960-talet, för en signerad bok och ett samtal med mästaren. Bara Euler blir insläppt, ett kort sammanträffande, några ord, en autograf. Och Euler, som skickat en text till den store författaren, i bästa språkexperimentella Schmidt-anda, får höra att det där var inget vidare: ”bättre att skriva solida berättelser”.
Och det är just en sådan solid berättelse som Timm har åstadkommit här, en bagatell visserligen, men en lysande sådan, med ett språk som är kondenserat och enkelt och tillbakalutat och utan estetiska krumbukter. Det är egentligen ganska förbluffande, hur Timm på dryga 140 sidor med små åtbörder lyckas göra en cafédialog med återblickar till en enastående rolig och insiktsfull historia om tidens gång och framfart.
Man vill se honom framför sig i länstolen, eller över en öl vid ett Stammtisch, hur han bränner av sin historia som av bara farten. Som den mästare i det lilla formatet som han ju är.