Man anar författarens avsikt att med denna väldiga roman om DDR:s sista sju år ge bilden av en hel epok, så som Thomas Mann en gång med ”Buddenbrooks” gestaltade ett stycke högborgerlig tysk historia.
Utan jämförelser i övrigt, måste sägas att Tellkamp verkligen lyckats; inget verk vi hittills äger förmedlar livet i denna försvunna stat på ett mer övertygande sätt. Som hos Mann är perspektivet familjeromanens: dess nav är familjen Hoffmann, skönandar och konstälskare som kan verka mer hemma i en senborgerlig salong än i den tyska arbetar- och bondestaten. Men med stor precision, kärlek till detaljen och outtömliga kunskaper om olika yrken och samhällskikt i den förment egalitära staten, lyckas Tellkamp på sina nästan tusen sidor skapa ett levande panorama också för den läsare som kanske aldrig upplevt denna stat.
Tellkamp tar tid på sig att utveckla sin roman, långsamt breder han ut den som en solfjäder; av all den tid som i DDR fanns i överflöd och till ingen nytta har här blivit stor konst.
Också Sven-Eric Liedman har här skrivit om Tellkamps bok