Den äldsta delen av det franska nationalbiblioteket, La Bibliothèque nationale de France, la BnF, har utställning igen i den kanske allra vackraste läsesalen, la salle Labrouste. För första gången sedan Sophie Calles utställning ”Prenez soin de vous” beger jag mig till denna del av BnF i annat syfte än jobb och studier. Från att ha hört talas om idén har jag längtat efter att få se denna ”choses lues, choses vues”, om att det lästa hör ihop med det sedda, av Alain Fleischer, en välkänd ord- och bildkonstnär med många idéer som förenar olika konstarter (klicka här för en video).
Ämnet för utställningen är läsning. Fleischer har filmat läsande människor. Kända och okända människor läser ur valda verk på valda platser, och de nästan 100 filmer som gjorts för utställningen är placerade runt om i läsesalen. Varannan läsplats är utrustad med en liten bildskärm, ungefär som under Sophie Calles utställning där de korta filmerna istället var iscensättningar av en och samma text: Calles före detta pojkväns avskedsbrev. Men utrustningen är utbytt. Det är relativt mörkt i salen, och för att titta på skärmarna får man lyfta upp en liten lucka.
Varje besökare får en karta med läsplatserna numrerade och en lista på vilka utdrag man kan lyssna på var. Det primära är alltså vad som läses, därefter vem som läser. Men när jag tittar på filmerna blir ändå miljön det mest framstående; det är sammanhanget som väcker intresse. Vissa lässtunder är filmade i mer vanligt förekommande miljöer för läsning såsom i en fåtölj, en soffa, vid ett skrivbord, i ett klassrum, på ett café, i en park, på en bänk någonstans. De flesta läsare är filmade i Paris, i miljöer jag lätt känner igen, andra på någon strand eller utomlands. Italien och Canada lägger jag märke till. Några av filmerna är mer experimentellt gjorda. En läsare står vid en rulltrappa, någon annan sitter i en dansstudio där en balettdansös dansar till högläsningen.
Mellan filmmonitorerna har citat om läsning, böcker och bibliotek placerats. Citaten kommer från många stora författare, många av dem känner jag igen. Att platsen för läsningen blir betydelsefull för läsupplevelsen är grundtanken bakom utställningen. Men alla citat tillför något till helheten. Godards ord tycks dock extra angelägna för sammanhanget:
”Finalement, je crois que ce qu’il y a de plus extraordinaire à filmer, ce sont les gens qui lisent.”
Det citatet, om att det mest fantastiska är att filma människor som läser, tillsammans med många som handlar om läsning och omläsning, om att man förenas i läsningen, om böckernas samlade kunskap och om att bibliotek framstår som paradis, förklarar och sammanfattar utställningen ganska väl. Citaten står i tydlig dialog med de filmatiserade läsningarna.
Till en början undrar jag ärligt talat hur mycket jag egentligen kommer att uppskatta denna utställning som först ter sig väldigt repetitiv, och jag går förstrött runt bland monitorerna. Men så hittar jag en rytm, ett sätt att titta, lyssna, läsa mig fram. Ungefär en gång i kvarten stängs de små bildskärmarna av, ljuset tänds en liten stund och klassisk musik fyller salen. Sedan släcks allt ljus och en stor filmduk breds ut i mitten längst fram i salen och en film visas i stort format. Under de två timmar jag befinner mig i salen visas ingen film två gånger. En kortdokumentär om läsandets plats genom konsthistorien, gjord av Fleischer för utställningen, utgör en stundens höjdpunkt.
Med rätt inställning, en del tålamod och stor kärlek till böcker, litteratur och läsning blir ”choses lues, choses vues” en stundvis magisk upplevelse. Att BnF också låter salen inramas av några av de vackraste franska originalmanuskripten av gör förstås inte min upplevelse mindre minnesvärd. De två kortsidorna visar handskrivna texter av Chateaubriand, Flaubert, Proust, Aragon, Gracq, Bataille med flera. Jag ser dem som kronan på verket. När jag lämnar salle Labrouste har jag svårt för att inte vända tillbaka in igen. Så starkt har jag fäst mig vid denna fantastiska hyllning till läsandet.