Sista spännande minuterna på det här året. Här i Neapel förkunnar tidningarna att tonvis med livsfarliga fyrverkeripjäser beslagtagits av ordningsmakten. 1,5 ton hade gömts under en järnvägsviadukt. Samtidigt som tidningarna slår vad om att Berlusconi skall misslyckas även denna gång med sin förutsägelse att alla sopberg skall vara undanröjda från stadens gator före det sista tolvslaget.
En omöjlighet, naturligtvis. Det ligger fortfarande något tusental ton på gatorna samtidigt som Neapel producerar runt 1200 ton om dagen. Av dessa är knappt 20 procent källsorterade. Provinsens (ungefär landstingets) sopförbränningsstation har minskat produktionen med 60 procent för reparationer. Vilket innebär att man återigen letar efter ett hål i marken någonstans att stoppa sopor i.
Men det finns inga lediga hål. Frustrerade soptransportörer berättar att deras bilar står i kö framför något av de gamla hålen för att få tömma sin last. Med väntetider som kan röra sig om en vecka!
En viss trötthet kan förmärkas på de flesta håll. Allt oftare publicerar tidningarna bilder av en trött Silvio Berlusconi som nickar till varhelst han sätter sig. Ändå är han fullare än någonsin – av tillförsikt vill säga. Han förblev ensam segrare vid förtroendeomröstningarna i parlamentet. Med en stark majoritet i senaten och en riskfylld tre rösters-seger i deputeradekammaren. Men den majoriteten kommer att växa de närmaste veckorna, lovar han. Det lär pågå febrila diskussioner bland olika partigrupper för att köpa över några villiga till regeringssidan. ”Kreatursmarknad”, klagar oppositionen. Andra talar om fotbollens spelarbörs. Men här finns parlamentariker som bytt tröja både tre och fyra gånger.
Nu har också universitetsreformen som drivit studenter och forskare upp på fakulteternas tak i veckovis, antagits. Trots alla protester och demonstrationer skrev presidenten Giorgio Napolitano på lagtexten som nu är en av landets tiotusentals lagar. Men Napolitano gjorde vad ingen tidigare i hans ställning vågat göra. Han bjöd in en grupp representanter för de kämpande studentena till en överläggning i Quirinalpalatset.
Många hade kanske trott att han skulle ha sänt lagtexten tillbaka till parlamentet för en ny omröstning tillsammans med en förklaring om vilka svagheter han noterat i texten. Det är det enda sätt som står en italiensk statschef till buds för att uttrycka sitt missnöje med en reform. Men Napolitano promulgerade alltså reformen samtidigt som han uppmanade regeringen att lyssna på studenternas synpunkter.
En professor vid ett av Neapels universitet – jag känner honom sedan snart 50 år – förklarade:
– Reformen är en katastrof. Men alla reformer under de senaste 20 åren har varit katastrofer, med Luigi Berlinguers till att börja med. Problemet är att kraven i gymnasiet har minskat stadigt vilket gör att studenterna har väldiga luckor i sitt kunnande när de kommer till universitet. Därför har också universiteten tvingats sänka kraven samtidigt som alla anslag minskats. Bara inom vår ingenjörsfakultet har 60 professorer pensionerats. Sedan tvingas ministern kalla in dem på nytt för att fylla luckor som uppstått i programmet.
– Universitetet finns inte längre, suckade uppgivet min professorliga vän.
En annan påtvingad reform är den revolution som nu sker inom industrin. Fiats VD, Sergio Marchionne, räddade koncernen från en säker bankrutt för nästan tre år sedan. Sedan dess har han gått fram som en ångvält över gamla fackliga traditioner och principer. För att komma ifrån de gamla avtalen bildade han ett nytt företag, ett ”newco”, som det heter på modern italienska. Bara de anställda som accepterar det nya anställningsavtalet får arbete. Detta innebär att metallarbetaravtalet på riksplanet inte längre gäller. Det enda som gäller är det nya avtalet i det nya företaget.
Med detta uppnådde han flera fördelar. En av de viktigaste var att den länge eftersträvade enigheten på LO-nivå nu är skjuten i sank. Jag tror aldrig jag någonsin tidigare sett en djupare facklig splittring. Metallarbetarförbundet FIOM, tillhörigt CGIL, det gamla LO som en gång hade en kommunistisk majoritet, nekar att skriva på. Av detta följer att enligt de nya principerna har FIOM inte längre representationsrätt i fabrikerna. Endast de förbund som skrivit på avtalet har rätt att fackligt företräda de anställda.
Hårda bud. Det här spelet började i Termini Imerese på Sicilien, Fiats sydligaste fabrik i Italien med ett stort symbolvärde för insatserna i det alltid eftersläpande Syditalien. Den fabriken måste stängas totalt eftersom den är fullständigt oekonomisk, hette det. Väldiga protester inleddes med hungerstrejkande arbetare på fabrikens tak. Men beslutet stod fast och det enda industriministern kan lova är att det finns utländska företag som är villiga och intresserade att rycka in.
Nästa steg var Fiatfabriken i Pomigliano d’Arco, strax utanför Neapel. Och nu anrika Mirafiori i Turin. För alla gäller att avtalet skall godkännas vid en omröstning. I Pomigliano röstade bara drygt 60 procent ja. Företaget hade krävt minst 75 procent ja för att verkställa de utlovade investeringarna. Någon kallar tekniken för utpressning, andra för morot/knölpåk. För Mirafiores del är moroten utlovade investeringar på 1,2 miljarder euro. I Pomigliano gällde det också att flytta över produktionen av Panda från Polen till Campania.
Några grundbultar i det nya avtalet som skall gälla från 4 april 2011.
– Rätt till tre pauser om 10 minuter per skift – idag är det två om 15 minuter och en om 10. De tio minuter till per skift betalas med 0,1877 euro brutto för varje arbetad timme. Det här skulle betyda ca 45 euro mer i månaden.
– En halvtimmes måltid läggs obligatoriskt i slutet av skiftet.
– Vid frånvaro som kan betraktas som illegitim betalar inte företaget sin del av sjuklönen.
– Arbetstider: 18 skift om 8 timmar beräknade på sex arbetsdagar – lördagar är inte längre lediga. Företaget kan kräva 120 timmar i övertid per år utan ytterligare förhandling med facket. Om facket medger det kan ytterligare 80 timmar i övertid tas ut. Det här skulle betyda 3.700 euro brutto i lönepåslag.
– Det nya avtalet garanteras inte av en överenskommelse med Confindustria, företagarsidans institution.
– Inga strejker medges (i verkligheten är formuleringen mycket krångligare men summan av kardemumman är denna).
På alla dessa punkter har facket splittrats. CISL (som vi alltid för enkelhetens skull betecknat som kristdemokratisk) och UIL (republikansk/socialdemokratisk) har skrivit på och stödjer de nya reglerna. Risken skulle annars vara att Fiat lägger sina investeringar i något annat lämpligt land, menar man. CGIL är splittrat och FIOM mera trotskistiskt än på länge. Tonen är desperat – från FIOM har hörts kommentarer som att resten av metallfacket borde skämmas.
Det intressanta på den här punkten är att även PD (som vanligt) är splittrat. Partiledaren Pierluigi Bersani försöker hålla sig i mitten. Massimo D’Alema är positiv liksom Walter Veltroni och Piero Fassino medan tidigare CGIL-basen och Bolognaborgmästaren, Sergio Cofferati, är absolut motståndare.
Debatten är tuff och skjuter till en del in sig på om man verkligen kan göra på det här viset. Alltså att helt enkelt strunta i ett avtal på riksnivå och istället kräva ja eller nej till ett avtal på fabriksnivå. Utan tvekan betyder detta att decenniers fackliga principer och förhandlingsresultat nu plötsligt inte längre är värda någonting – särskilt inte sedan nästan hälften av facket accepterar kraven.
Vi lämnar dessa fackliga spörsmål för ett tag och förpassar oss till ”andra sidan Tibern” – ett uttryck som i Rom alltid betyder Vatikanen. Bland allt ståhej kring julmässor och julkrubbeinvigningar har påven Benedikt XVI utfärdat ett ”motu proprio”, som är lag eller dekret på vatikanska. Och här handlar det sannerligen om historia.
Från och med nu skall Vatikanens bank öppna sig för omvärlden. Ett speciellt institut, AiF – l’Autorità d’Informazione Finanziaria – skall samarbeta med liknande institutioner i de övriga EU-länderna i kampen mot pengatvätt och terroristfinansiering. Det nya institutets chef skall utses direkt av påven och arbeta enligt ”gällande internationella överenskommelser” för ”trasparenza, identificazione e registrazione” av de kunder som använder sig av IOR – det som brukar kallas för Vatikanens egen bank.
Och då skall man veta att IOR har varit inblandad i flera av de stora finansskandalerna under senare tid. Man kan nämna namn som Roberto Calvi, monsignor Paul Marcinkus och Michele Sindona vilka påminner om maffiainvesteringar, hejdlösa spekulationer och förluster för Vatikanen i storleksordningen 600 miljoner dollar. Nog kan det behövas litet ordning i administrationen även bland ”Guds bankirer”.
Nåväl, detta som avslutning på det gamla året medan explosionerna tilltar i styrka utanför mitt fönster.
– Undvik att skjuta smällare mot avskrädeshögarna – vi riskerar jättebrasor, varnar kommunen.
Gott Nytt År!