Märken i minnet
Utøya och två böcker om minnesmärken

Kenneth Hermele diskuterar med utgångspunkt bl.a. i James E Youngs The Stages of Memory och Jay Winters Sites of Memory, Sites of Mourning och inte minst i Jonas Dahlbergs till sist avvisade förslag till minnesmärke över alla offren för massmordet på Utöya, hur minnesmärkeskulturen förändrats från det heroiserande till det lågmälda och hur tidigare upphöjda monument nu blir till låga, ibland nedsänkta rum, som besökaren också kan gå in i.

 

När Norges regering lade ner Jonas Dahlbergs vinnande förslag till ett minnesmärke över massmördandet på Utöya – ”Memory Wound” – möttes beslutet av protester. Dahlberg ville skära upp en landtunga på fastlandet mitt för Utöya och därmed öppna en kanal, ett sår som för alltid skulle minna om dådet. Minnesmärket skulle också innehålla en besöksplattform, utgrävd eller sprängd ur berget, varifrån besökare kunde läsa namnen på de 69 unga människor som fallit offer för mördarens kulor (klicka här för en presentation av projektet).

Kritikern James E Young ger oss i sin nya bok ”The Stages of Memory” (Massachusetts University Press 2016) redskap för att diskutera Dahlbergs förslag och värdera dess starka och svaga sidor. Young har skrivit om minnesmärken – särskilt Förintelsens – i närmare trettio år, och blivit något av en uttolkare för hur vi kan ”läsa” minnesmärken över huvudtaget och hur de förändras över tid, både när det gäller utformning och vår förståelse av vad det är vi ser och upplever. Viktigare, i detta sammanhang, är att han ingått i flera kommittéer som utsett minnesmärken, från Berlin via Buenos Aires till New York.

I samband med Utöya deltog han som rådgivare och hade inget direkt att säga till om när det gäller det vinnande förslaget. Young gillar Jonas Dahlbergs ”Memory Wound”, och kallar det lysande, djärvt, utsökt. Jag tyckte till en början precis så: ett elegant snitt öppnar marken och skapar på en gång ett sår och en ny ö, ett passande minnesmärke över ett brott som aldrig kan läka, en sorg som aldrig går över.

Young påminner om att Dahlbergs snitt kan ses som inspirerat av de senaste decenniernas mest inflytelserika minnesmärke, Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington DC från 1982. Lin gör där ett sår i marken som leder oss ner mot minnesmärkets centrum (inte upp som i traditionella krigsmonument).

Men det finns också uppenbara skillnader. Medan Lins snitt sker i jord går Dahlbergs genom berg: i ena fallet ett mjukt sår, i det andra ett hårt, i det ena minnesmärket står vi inför ett sår som kan läka och ärras, även om det alltid kommer att synas; i det andra fallet ett sår som förblir öppet, bokstavligen hugget i sten.

Sedan Lins minnesmärke har minnesmärkeskulturen förändrats på tre sätt, i alla fall den kultur som intresserar Young och som konstnärligt uppmärksammas. För det första har vi lämnat det heroiserande, triumfatoriska tilltalet. Minnesmärken är numera lågmälda, pacifistiska, åtminstone ifrågasättande, de öppnar för kontemplation snarare än för jubel.

För det andra byggs de inte uppåt utan nedåt. För att hämta en tanke från historikern Jay Winters studie av minnesmärken efter Första världskriget, Sites of Memory, Sites of Mourning: minnesmärken som visar framåt – och som skyr jublet och triumfen – är horisontella, inte vertikala. Till det kan vi lägga att idag, efter Maya Lin, är minnesmärken i ökande grad ”negativa”, det vill säga de går ner i marken, under jord.

För det tredje har minnesmärken i ökade grad kommit att bli rum vi går in i, kroppar vi tar i besittning, inte stumma beläten – tänk en gubbe på en häst – som vi beundrande ska blicka upp emot. Minnesmärkets betydelse och effekt skapas när vi rör oss längs det, vandrar igenom det. Minnesmärken som en del av stadens landskap, inte som ett avgränsat, avspärrat område.

Dessa trender kan vi se i senare tids mest uppmärksammade minnesmärken, i Berlin och New York. Peter Eisenmans Minnesmärke till Europas mördade judar i Berlin brukar beskrivas som en skog av stelar, men jag ser det snarare som ett hav av gravstenar eller kistor. Minnesmärket är mäktigt, ett helt kvarter stort, där själva marken böljar, rör sig som i konvulsioner. Vi vandrar på vågorna, i utkanterna är blocken låga, men snart svävar betongen högt över oss, eller också lutar sig blocken närmast hotfullt in över oss. Det är inte svårt att förstå varför så många lockas att leka kurragömma, eller att hoppa bland blocken, sätta sig och vila, kanske duka fram en picknick.

Sådana brott mot protokollet för hur vi ”skall” bete oss vid ett minnesmärke sker inte i New York, tror jag. Michael Arad och Peter Walkers vinnande tävlingsbidrag – av drygt 5 000 insända förslag, förutom Young ingick Maya Lin i kommittéen – ”Reflecting Absence” har använt de störtade tornens omkrets för att skapa två nedsänkta bassänger där vatten strömmar ner från kanterna; varje bassäng rymmer i sin mitt ytterligare ett sjunkande fall, ett tomrum inom ett tomrum. Runt omkring bassängerna har namnen på de drygt tre tusen dödade – inklusive de brandmän som dog i räddningsarbetet – stansats in i det bröstvärn som löper kring bassängerna, sörjande stoppar in meddelanden och blommor i bokstäverna.

North Tower Fountain National September 11 Memorial & Museum (Wikicommons)

Jonas Dahlbergs nu nedlagda minnesmärke följer i dessa spår, men har också sin egen logik. Hans förslag våldför sig på halvön på ett sätt som för mina tankar till det övervåld Utöyas unga offer drabbades av, som om han vill straffa marken och jorden för brottet som begicks på ön. Läkande, helande är inte att tänka på, ej heller försoning. Här kan inte snitt bli ärr, här är inte vatten livgivande utan för alltid åtskiljande.

Men det finns andra minnesmärken på Utöya, som det inte talas så mycket om. Det ”kafé” där många dräptes – samtidigt som andra gömde sig och därmed undkom mördaren – har satts under tak och fått 69 stöttande pelare – lika många som offren, det används nu för ceremonier och högtidsdagar. Likaså finns på ön en glänta där de dödades namn stansats in i en stor metallring som hänger i luften, fäst i träd nära stranden, med havet som fond; en plats för begrundan och kanske meditation. På en annan strand står en vanlig minnessten, en stele på vilken en metallskylt fästs: Om en man kan hata så, tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans.

Olika sätt att utforma minnesmärken lever sida vid sida, den ”utveckling” som konstvetare och uttolkare vill se finner vi inte alltid i verkligheten. Det skulle nog glädja James Young: han har med tiden kommit fram till att processen när minnesmärken beslutas, tävlingar utlyses, vinnare utses – och alla protester och invändningar, förändringar och förskjutningar som minnesmärken utsätts för innan de kan förverkligas, är en del av själva minnesarbetet. Framgångsrika minnesmärken avspeglar de debatter de genomgått, det givande och tagande som skett mellan olika intressenter, de kompromisser som ingått, allt en del av de flesta minnesmärkens tillkomsthistoria. Ibland leder det till att minnesmärken reses, ibland till att de skrotas; i bägge fallen kan vi lära oss en del om minnets skiftande former.

 

  • Klicka här för att på Sveriges Radio läsa Jonas Dahlbergs egna kommentarer till att hans förslag inte kommer att genomföras

  • Klicka här för att läsa Nils Forsberg i Expressen ”Ärret efter Utøya borde inte gömmas undan”

  • Lyssna här på ett inslag från SR:s Kulturnytt i augusti 2017 om den fortsatta striden om ett minnesmärke på Utöya:

  • Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om ett traditionellt minnesmärke, tyska das Hermannsdenkmal

  • Klicka här för att läsa Helga Krook om ett minnesmärke i Berlin
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).