Kenneth Hermele diskuterar med utgångspunkt bl.a. i James E Youngs The Stages of Memory och Jay Winters Sites of Memory, Sites of Mourning och inte minst i Jonas Dahlbergs till sist avvisade förslag till minnesmärke över alla offren för massmordet på Utöya, hur minnesmärkeskulturen förändrats från det heroiserande till det lågmälda och hur tidigare upphöjda monument nu blir till låga, ibland nedsänkta rum, som besökaren också kan gå in i.
 
När Norges regering lade ner Jonas Dahlbergs vinnande förslag till ett minnesmärke över massmördandet på Utöya – ”Memory Wound” – möttes beslutet av protester. Dahlberg ville skära upp en landtunga på fastlandet mitt för Utöya och därmed öppna en kanal, ett sår som för alltid skulle minna om dådet. Minnesmärket skulle också innehålla en besöksplattform, utgrävd eller sprängd ur berget, varifrån besökare kunde läsa namnen på de 69 unga människor som fallit offer för mördarens kulor (klicka här för en presentation av projektet).
Kritikern James E Young ger oss i sin nya bok ”The Stages of Memory” (Massachusetts University Press 2016) redskap för att diskutera Dahlbergs förslag och värdera dess starka och svaga sidor. Young har skrivit om minnesmärken – särskilt Förintelsens – i närmare trettio år, och blivit något av en uttolkare för hur vi kan ”läsa” minnesmärken över huvudtaget och hur de förändras över tid, både när det gäller utformning och vår förståelse av vad det är vi ser och upplever. Viktigare, i detta sammanhang, är att han ingått i flera kommittéer som utsett minnesmärken, från Berlin via Buenos Aires till New York.
I samband med Utöya deltog han som rådgivare och hade inget direkt att säga till om när det gäller det vinnande förslaget. Young gillar Jonas Dahlbergs ”Memory Wound”, och kallar det lysande, djärvt, utsökt. Jag tyckte till en början precis så: ett elegant snitt öppnar marken och skapar på en gång ett sår och en ny ö, ett passande minnesmärke över ett brott som aldrig kan läka, en sorg som aldrig går över.
Young påminner om att Dahlbergs snitt kan ses som inspirerat av de senaste decenniernas mest inflytelserika minnesmärke, Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington DC från 1982. Lin gör där ett sår i marken som leder oss ner mot minnesmärkets centrum (inte upp som i traditionella krigsmonument).
Men det finns också uppenbara skillnader. Medan Lins snitt sker i jord går Dahlbergs genom berg: i ena fallet ett mjukt sår, i det andra ett hårt, i det ena minnesmärket står vi inför ett sår som kan läka och ärras, även om det alltid kommer att synas; i det andra fallet ett sår som förblir öppet, bokstavligen hugget i sten.
Sedan Lins minnesmärke har minnesmärkeskulturen förändrats på tre sätt, i alla fall den kultur som intresserar Young och som konstnärligt uppmärksammas. För det första har vi lämnat det heroiserande, triumfatoriska tilltalet. Minnesmärken är numera lågmälda, pacifistiska, åtminstone ifrågasättande, de öppnar för kontemplation snarare än för jubel.
För det andra byggs de inte uppåt utan nedåt. För att hämta en tanke från historikern Jay Winters studie av minnesmärken efter Första världskriget, Sites of Memory, Sites of Mourning: minnesmärken som visar framåt – och som skyr jublet och triumfen – är horisontella, inte vertikala. Till det kan vi lägga att idag, efter Maya Lin, är minnesmärken i ökande grad ”negativa”, det vill säga de går ner i marken, under jord.
För det tredje har minnesmärken i ökade grad kommit att bli rum vi går in i, kroppar vi tar i besittning, inte stumma beläten – tänk en gubbe på en häst – som vi beundrande ska blicka upp emot. Minnesmärkets betydelse och effekt skapas när vi rör oss längs det, vandrar igenom det. Minnesmärken som en del av stadens landskap, inte som ett avgränsat, avspärrat område.
Dessa trender kan vi se i senare tids mest uppmärksammade minnesmärken, i Berlin och New York. Peter Eisenmans Minnesmärke till Europas mördade judar i Berlin brukar beskrivas som en skog av stelar, men jag ser det snarare som ett hav av gravstenar eller kistor. Minnesmärket är mäktigt, ett helt kvarter stort, där själva marken böljar, rör sig som i konvulsioner. Vi vandrar på vågorna, i utkanterna är blocken låga, men snart svävar betongen högt över oss, eller också lutar sig blocken närmast hotfullt in över oss. Det är inte svårt att förstå varför så många lockas att leka kurragömma, eller att hoppa bland blocken, sätta sig och vila, kanske duka fram en picknick.
Sådana brott mot protokollet för hur vi ”skall” bete oss vid ett minnesmärke sker inte i New York, tror jag. Michael Arad och Peter Walkers vinnande tävlingsbidrag – av drygt 5 000 insända förslag, förutom Young ingick Maya Lin i kommittéen – ”Reflecting Absence” har använt de störtade tornens omkrets för att skapa två nedsänkta bassänger där vatten strömmar ner från kanterna; varje bassäng rymmer i sin mitt ytterligare ett sjunkande fall, ett tomrum inom ett tomrum. Runt omkring bassängerna har namnen på de drygt tre tusen dödade – inklusive de brandmän som dog i räddningsarbetet – stansats in i det bröstvärn som löper kring bassängerna, sörjande stoppar in meddelanden och blommor i bokstäverna.