Underligt nog bebor främlingen oss; han är vår identitets skuggsida, den del av vår boning som ödelägger resten, tiden i vilken sämja och sympati går under. Genom att erkänna honom inom oss besparas vi avskyn inför honom. Främlingen är faktiskt det symtom som får ett ”oss” att bli problematiskt, kanske omöjligt, och som börjar när medvetandet om min skillnad dyker upp och slutar när vi alla erkänner oss som främlingar i uppror mot förenande band och gemenskaper.
(Julia Kristeva ”Främlingar för oss själva”, övers. Ann Runnqvist-Vinde)
Som sjuttonåring upptäcktes Marie NDiaye (f. 1967) av den legendariske förläggaren Jérôme Lindon från Éditions de Minuit, ”midnattsförlaget”, där han 1985 gav ut hennes debutroman Quant au riche avenir. Sedan dess har hon utkommit med ett flertal kritikerhyllade romaner och barnböcker, varit verksam som dramatiker och även skrivit filmmanus. Hon är född och uppvuxen i Frankrike men har i viss mån sina rötter även i Afrika, dit hennes senegalesiske far återvände när hon fortfarande var liten. Sedan 2007 har hon varit bosatt i Berlin.
Fina litterära utmärkelser har genom åren regnat över Marie NDiaye, däribland Goncourtpriset 2009 för romanen Trois femmes puissantes (”Tre starka kvinnor”, 2010, övers. Ragna Essén). Intressant nog åtnjuter hon stor popularitet i Frankrike, trots att hennes texter både form- och innehållsmässigt bjuder motstånd, vilseleder läsaren, upplöser hans eller hennes fasta orienteringspunkter. Tack vare översättningar till bland annat engelska och tyska har hon dessutom nått ut till en internationell läsekrets, vilken idag sträcker sig långt utanför Europas gränser.
På senare år har NDiaye fått allt större uppmärksamhet i en rad monografier, studier, artiklar och kollokvier. I maj 2011 anordnades vid Mannheims universitet ett kollokvium där litteraturforskare från flera länder lyfte fram olika aspekter av hennes särpräglade författarskap. Deras bidrag till detta kollokvium har samlats i en nyutkommen volym, Une femme puissante. L’œuvre de Marie NDiaye. Sous la direction de Daniel Bengsch et Cornelia Ruhe.
NDiayes litterära alster låter sig svårligen klassificeras – berättelsens konturer suddas ut, textens skenbart solida yta visar sig ha kvicksandens bedrägliga konsistens. De ledtrådar som vid första anblicken tycks hjälpa läsaren att tolka texten är snarast dimhöljda villospår, vilka under läsningens gång kan förmedla en svindelkänsla. I Mon cœur à l’étroit (2007, ”Mitt instängda hjärta”, 2012, övers. Ragna Essén) är dimman ett yttre tecken på huvudgestaltens ovisshet och förvirring, ”luften känns tung av tät dimma som har stigit upp från floden”, säger Nadia när hon genom immiga glasögon ser på omgivningen och känner sig instängd i de andras föraktfulla blickar.
Främlingskap och alteritet är viktiga teman i NDiayes författarskap och gestaltas på olika plan. I många fall blir både de andra och sinnevärlden obegripliga i gestalternas ögon. Verkligheten kan inte sällan te sig som gåtfull eller rentav ogenomtränglig, vilket får de kvinnliga gestalterna att uppleva världen som en fullständigt främmande plats. För Nadia blir verkligheten till den grad förvirrande att hon uppfattar det egna jaget som en främling: ”och jag känner att jag blir så främmande för mig själv”. Vissa oförklarliga, underliga eller rentav övernaturliga företeelser kan stundvis tränga in i själva vardagen, såsom i romanen La Sorcière (1996, Häxan).
Även i sin fängslande dramatik utforskar NDiaye oförtrutet mellanmänskliga relationer, förhållandet mellan identitet och främlingskap samt sociala, språkliga och identitetsmässiga gränser. I detta sammanhang kan nämnas hennes kanske mest kända pjäs, Papa doit manger (2003, Pappa måste äta), där personerna förhåller sig till varandra genom att förhandla fram avstånd av olika slag (fysiska, sociala eller psykologiska); dessa avstånd är beroende av deras syn på pengar, etnisk tillhörighet, religion och kärlek.
NDiayes pjäser artikuleras ofta kring en rumslig dimension, närmare bestämt kring tröskeln till ett hus eller till en lägenhet. Det gäller att reda ut vem som har makt över tröskeln, vem som står innanför eller utanför den, vem som har rätt att passera den eller tvärtom vägrar släppa in den andre. Hela livet tycks vara en kamp för att få härska över ett visst rum. Språket fungerar inte längre som kommunikationsmedel, utan begränsas ofta till ett ordförråd som kretsar kring kontroll och tvång.
Hos NDiaye är barnen förvisso ofta våldsoffer, de blir övergivna eller utsatta för olika slags övergrepp, men samtidigt kan de ha en oväntad själsstyrka. I somliga av hennes barn- eller ungdomsböcker blir barnet också minnesbärare eller bevarare av humanism med förmåga att älska och hysa medlidande.
Obestridligen är NDiaye en av de intressantaste rösterna inom fransk samtida litteratur.