En gång i världen – det var i mina sena tonår – läste jag Sigrid Undsets stora medeltidsroman Kristin Lavransdotter och den blev en av mitt livs riktigt stora läsupplevelser. I decennier har jag tänkt att jag en vacker dag skulle läsa om den men efter att ha tagit del av den norska journalisten Sigrun Slapgards stora – drygt sexhundra sidor långa – biografi Sigrid Undset. Diktardrottningen är jag mer än osäker.
Drottninglik var Sigrid Undset verkligen. Eller som danska författareföreningens viceordförande konstaterade några år efter att hon fått Nobelpriset:
”Hur skall man närma sig henne, om hon inte själv hittar den vardagliga och obesvärade tonen? Man kan ju inte säga ’god dag, god dag’ till ett monument. Man kan inte ställa fram en stol åt ett torn. Och vem kan komma stickande med en cigarett åt ett fjäll? Det tjänar ingenting till att låtsas som om hon är av samma storlek!”
Framförallt var hon full av motsättningar. Än var hon vresig och stel eller uttalat arrogant, än slagfärdig och rolig och fullt kapabel att tävla med författareföreningens herrar om antalet groggar. Som flicka visade hon utpräglad studiebegåvning men valde att avstå från gymnasiet och bli kontorist.
Tack vare sin arkeologpappa var hon från barndomen insatt i medeltiden med dess sagor, myter och visor men debuterade med en samtidsroman som började: ”Jag har varit min man otrogen.” Hon lovade evig underkastelse när hon gifte sig med målaren Svarstad – en herre som skilde sig för hennes skull och som förövrigt tyckte illa om judar och föraktade modern konst, i synnerhet Picasso – men fick senare äktenskapet ogiltigförklarat och tycks ha kommit att förakta honom (När parets äldsta son stupade alldeles i början av tyska ockupationen 1940 omtalades han i medierna enbart som Undsets son, inte som Svarstads.)
Hon predikade att kvinnor skulle hålla sig till sina uppgifter som mödrar och hemmets vårdarinnor men även om hon skapade sig det storslagna hemmet Bjerkebaek nära Lillehammer var hon samtidigt oupphörligt verksam inte bara som författare utan också som samhällsdebattör och ordförande för Norges författareförening. Ingen har som hon levt sig in i berättelsen om Maria och barnet men hon ville inte veta av någon ”förtrolig kladdighet” i förhållande till de egna barnen som hon stängde ute från sitt arbetsrum och kunde ge rungande örfilar om de försökte tala till henne medan hon arbetade. Yngste sonen fick åtta år gammal börja i internatskola och kom att vända henne ryggen.
En av bokens sorglustiga historier handlar om ett besök denne lille Hans fick göra hos sin far:
”Hans hade nästan inte sett sin far, de första åren så sällan att han inte kände igen Svarstad från gång till gång. En gång när modern hade dragit honom lite bryskt uppför trapporna och han hade fått klart för sig att här var det något obehagligt som skulle klaras av, såg han bara en man i vit rock som målade på en akt – och som grälade med mamma.
Allt naket är fult, sa den lille pojken djärvt till den okända mannen i rock.
Besöket blev kort, och när de hade kommit ut i trappan frågade han sin mor varför de hade gått till tandläkaren när de skulle till far.
Den där idioten i rock är din far, svarade Sigrid Undset.”
Mest älskade hon kanske sin enda dotter som var utvecklingsstörd. Hon var rationalisten som konverterade till katolicism – och upphörde att vara en läsvärd författare Hon var en nazismens svurna motståndare som kom att använda nazisternas eget språk för ännu efter kriget ansåg hon att tyskarna var löss som helst skulle utrotas, att varje tyskt spädbarn förtjänade att dö.
Modern är hon väl i den bemärkelsen att hon försökte skapa en nyfamilj – också Svarstads barn från det första äktenskapet bodde ofta hos henne – och tvingades inse att en alltför krävande vardag tär på också den starkaste erotiska passion. Ja, och kanske i det att hon under en rad av år var en internationell bästsäljare – hon sålde hundratusentals exemplar i USA, hon förekom på en lista över världens tio mest inflytelserika kvinnor, hon omtalades som Katherine Hepburns favoritförfattare – och mycket medvetet snickrade fram sin myt . ”Hon ägnar dagarna åt att ta hand om huset, trädgården och barnen. Hon skriver på natten när allt är tyst.” ville hon att det skulle heta även om hon sällan visade sig förrän framåt eftermiddagen.
I övrigt är hon – gudskelov – omodern: hon gjorde tidningsreklamer för rökning och var för dödsstraff men emot radio, film och sexualundervisning. I vissa avseenden verkar hon monstruös. Skulle hon vara gudmor ville hon också bestämma barnets namn och när en nära väns son drunknade skrev hon till modern: ”Om det bara inte hade varit Svante – den ende av de barnen som det verkade vara ruter i.”
Om Kristin Lavransdotter förklarade hon: ”Ingen kan bli för mig det Kristin var.” Jag undrar om det inte är just därför jag inte tror att jag vill läsa om romanen? Det är osofistikerat att som litteraturvetare låta sin inställning till verket påverkas av vad man får veta om författaren men nu har det alltså hänt.
Och så finländare jag är hjälper det inte att Sigrid Undset i samband med ett nordiskt författarmöte i Helsingfors kom till att Helsingfors är en vackrare stad än Stockholm.
Faktum är också att Slapgard skriver illa. Hon verkar ha för stor respekt för drottningen för att gå i närkamp med henne. ”De människor som Sigrid Undset tog in under sina vingars skugga fick ofta uppleva att hennes mänsklighet hade en del brister” konstaterar hon bara och det får väl sägas vara en underdrift att kalla detta en underdrift.
Boken framskrider kronologiskt utan att göra skillnad mellan stort och smått, Nobelpriset eller flykten till USA är inte märkligare än att Bjerkebaek får rinnande vatten. Varken människor eller miljöer runt Undset blir påtagliga och det är de svagaste verken som ägnas mest utrymme.
Också den annars så förträffliga översättaren Gun-Britt Sundström tycks ha ledsnat, det vimlar av språkfel, några av dem grova, till exempel ”hon lagade sig den ena kaffekannan efter den andra.”
Ack ja.
- Läs också Maria Schottenius i DN den 17 mars 2007 om en nyläsning av Kristin Lavransdatter
- Andre Brink rankar i Guardian Kristin Lavransdatter bland de tio främsta romanerna