Umberto Eco – Il cimitero di Praga

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av BARBARA CZARNIAWSKA
Mästaren är tillbaka, och ännu en gång får läsarna smaka på en litterär delikatess som tillagats av en semiotiker (mina metaforer är starkt påverkade av originalet…). I Il cimitero di Praga (”Begravningsplatsen i Prag” – titeln anspelar på en mycket känd och gammal judisk begravningsplats i Tjeckiens huvudstad) väver Eco in en fabula med en sujet (dessa ryska Formalisters termer förklaras i slutet av boken men är inte nödvändiga för att förstå de två berättelserna).

Den ena berättar om händelser som ägde rum mellan den 24 mars 1897 och den 31 december 1898; den andra om händelser i Europa (särskilt i Frankrike och Italien, men med många kopplingar till resten av världen) från och med 1830, men särskilt åren mellan 1848 och 1898: Folkets vår, Italiens förening (Il Risorgimento), Dreyfusaffären…

Det är faktiskt ett otroligt sammanträffande, väl värt Ecos penna, att hans bok kom ut just före revolterna i Nordafrika. Om Eco har rätt var inte heller de tidigare revolutionerna så trevliga och smidiga som man nu skulle kunna tro, och ändå var förändringen – för det mesta – till det bättre.

Men för honom erbjuder den här perioden en möjlighet att beskriva det han tycker mest om: uppkomsten av konspirationer och intriger. Om man ska tro Eco är konspiratörer mycket lika pyromaner till sinnet, som efter vad som sägs gärna arbetar som brandmän. För att kunna avslöja en konspiration måste man först förbereda den. Spioneri behöver kontraspionage och tvärtom. Brottslingen och detektiven kan vara en och samma person.

Här blir det också klart att den dubbla betydelsen av ordet ”intrig” är en illusion: ordet kan bara ha en betydelse. För att kunna förbereda en politisk konspiration måste en intrigmakare inspireras, och inspirationen kommer enklast från populärlitteraturen – och går också tillbaka dit! ”Kulturens kretslopp” som den kallas av kulturforskare återfinns även inom politiken. Man börjar med Cagliostro av Dumas och slutar med Sions vises protokoll (av Ochrana, den tsarryska säkerhetstjänsten).

Honoré Daumier, "Notre Dame de Paris"

För att kretsloppen ska fungera måste media spela sin roll, en roll som blir större och större. Eco delar med Niklas Luhmann en syn på världen som brukar kallas för den radikala varianten av socialkonstruktivism: kommunikationssystemet bara återskapar sig själv: ”Det räcker att prata om något för att göra det verkligt”. Och vidare: ”Simonini [protagonisten] var före sin tid: med utbredningen av den fria pressen och de nya informationssystemen, från telegrafen till radion bakom hörnet, man hittar sällan några konfidentiella nyheter (…) och ”folk slukar historier om allt mellan himmel och jord, och kriminalromaner, bara för att njuta; sedan glömmer de vad de har läst och när de sen hör samma historia berättad som sann har de ett vagt minne av den vilket bekräftar deras tro på den”.

Om det nu skulle finnas någon läsare som av någon anledning inte är intresserad av Europa under artonhundratalet, av det kulturella kretsloppet eller av ursprung och utveckling av konspirationer och intriger, skulle denna läsare fortfarande kunna njuta av huvudgåtan i boken – som jag inte tänker avslöja.

Dessutom finns det nästintill etnografiska beskrivningar av Paris från perioden, men också ett porträtt av den dramatiska urbana utvecklingen – med både Eiffeltorn och Metro – som ägde rum i den stad som då var Europas huvudstad.

Dessa mycket detaljerade och färgrika beskrivningar kompletteras med presentationer av många ytterst komplicerade maträtter (kunde de verkligen äta så mycket på den tiden?), och Eco inkluderar recept till flera av dem.

Bokens 513 sidor innehåller åtskilliga ritningar från perioden (några av Honoré Daumier, men många också från Ecos egen samling), men den är inte en sida för lång!

_____________

– Se ett inslag om boken i ett av Gad Lerners program på TV7 här :

(klicka här för att se hela programmet)

– Se en intervju med Eco om boken här:

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Det dröjer säkert inte länge innan Umberto Ecos bok är översätt till diverse andra språk. Den ska bli intressant att läsa Jag undrar om han fortfarande för sig med samma grandezza som den gången jag såg honom på Palace Hotell i Helsingfors, där vi båda råkade vara gäster samtidigt, han dock i en betydligt dyrare svit, för snart trettio år sedan. Han var kort i rocken men imposant, försedd med vidbrättad hatt och omgiven av ett eget hov av unga män.

    Det kan väl vara läge att påminna om den här klassiska dikten, tryckt första gången 1891:

    På judiska kyrkogården i Prag

    Lägg icke blommor, band och fransar
    på vården över deras ben,
    ej livet gav dem gröna kransar
    men sten. På vårdarne lägg sten!

    Så gjorde fädren, de som jagats
    från land till land i spe och skam
    och genom sekel som ej dagats
    sett ghettots jämmer slå sin stam.

    Där den förtröttade fått somna
    från hemlös vandrings tistelstråt,
    och ängslat hjärta äntligt domna
    från andras hån och egen gråt,

    där ej med sommarns löften gäcken
    den döda ro, som vunnits ren.
    Ej blommor lägg som kärlekstecken
    på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

    När Oscar Levertin vandrade bland gravstenarna där – en av dem över Rabbi Löw, bekant genom legenden om Golem – var Kafka ännu en liten parvel och turisterna få. Sedan man satt upp en minnesplatta över honom på hörnet av ett hyreshus i närheten har horderna börjat komma, och på kyrkogården kommer man numera inte in utan att betala, inte ens om man vill hedra de döda med den judiska seden att lägga sten på vården…

Kommentera: