Gråtande och protesterande medlemmar och väljare samlades ikväll framför Lega Nords huvudsäte. Det omöjliga hade inträffat – Umberto Bossi, legendarisk grundare, ja skapare av protestpartiet Lega Nord har avgått. Nyheten spred sig som blixten runt om i landet. För de flesta av hans anhängare hade svuret en trohetsed till honom mycket mera än till partiet.
Och han föll på samma brutala vis som så många andra självutnämnda skapare av utopier. De senaste dagarna har tidningarna fyllts med reportage om en stor åklagarutredning, där åklagarna i Reggio Calabria, Neapel och Milano efter månader av telefonavlyssningar och polisspaning nu bestämt sig för att genomföra en razzia.
Det gällde att få fram bevis för väldiga oegentligheter i partiets sätt att hantera det statliga partistödet och redan igår på onsdagen hade partiets skattmästare tvingats avgå.
Misstankarna gäller partiledningens tämligen yviga sätt att handskas med medlen som officiellt heter ”ersättning för utgifter under valkampanj”. Detta är formeln som kom till efter folkomröstningen 1993 då 90,3 procent av väljarna ville att partistödet skulle avskaffas.
Detta skedde också. Men mindre än ett år senare ersattes det med en ny lag om ersättning för kostnader under valkampanjer. Den lagen har sedan fått flera tillägg och idag är det på nytt ett partistöd det handlar om – men under annat namn.
Som vanligt är staten frikostig – inte att undra på eftersom staten i det här fallet är partierna i parlamentet. Under de senaste åren har 2,4 miljarder euro betalats ut – men partierna har endast redovisat 570 miljoner. Det betyder att bortåt 1,5 miljard euro är ute och driver utan någon kontroll.
Första partiet att hamna under en åklagares skarpa blick var Margheritan – den kristdemokratiska delen av PD. Dess ledare Francesco Rutelli har förnekat all kännedom om partikassörens handhavande av 24 miljoner euro. Där har åklagarna hittat fastighetsinvesteringar i Kanada och kassörens egna storslagna villaköp i lyxklassen.
Men nu gäller det Lega Nord, partiet som i nästan 25 år hamrat mot Roma ladrona, skall vi översätta med Rom tjyvstaden? Allt ont i Italien kom från områdena söder om Po-floden. Vanligaste talkören löd: Roma ladrona, la Lega non perdona.
Och nu är det Legan själv som vållar rubrikerna. Åklagarna säger sig ha bevis för att Bossis båda söner gjort slut på 200.000 euro. Det har handlat om hyra och omkostnader av välkända nattklubbar i Milano, penningtvätt via Tanzania och off-shoretävlingar utanför Qatar.
Men också om stöd till en skola som Umberto Bossis hustru hittat på. En skola där det bara skulle talas venetiansk dialekt, undervisas i Venedigområdets kultur och dess historia. Inga historieböcker som används söder om Po godkändes. Där rök 300.000 euro. Ett annat projekt som kostat stora summor är Lega Nords eget fackförbund – för inte kunde man nöja sig med de LO som finns i Rom.
Att det länge pyrt inom Lega Nord har varit välkänt. Den tidigare inrikesministern Roberto Maroni har kritiserat partiledningen just för sättet att handskas med partimedlen. Maroni är nu en självskriven kandidat till ny partiledare.
Till jobbet som partisekreterare finns en annan självskriven kandidat, Roberto Calderoli, också han en tidigare minister i Silvio Berlusconis regering. Han har nu fått uppdraget att agera partiledare tills en partikongress bestämmer framtiden för Lega Nord. Det är bara en dryg månad kvar till de kommande lokalvalen där Legan hade tänkt sig vinna stora segrar inom sitt område. Frågan är nu vart de väljare vänder sig som överger Legan.
På sitt sätt kommer det ändå att bli tomt efter Bossi. Visst var han outhärdlig i sitt råskäll på immigranter, romer och syditalienare. Men ingen kan säga att han saknade fantasi. Han plockade fram en hjälte från tidig medeltid, Alberto da Giussano. Enligt historieböckerna enade han de norditalienska städerna mot de tyska kejsarnas attacker.
Detta hade ju ingenting med det enade Italien att göra men på varje partihögtid vid Pontida dök det upp folk utklädda till medeltida riddare. Han valde Verdikören Va pensiero som partihymn – utan att bry sig ett dugg om att de judiska fångarna som i operan Nabucco drömmer om sitt eget land.
Och vem kan glömma skämten när grundaren Umberto Bossi böjer sig ned för att fylla en ampull med vatten från urfloden Po:s källa i bergen ovanför Cuneo. Partifesterna avlöste varandra medan ampullen fördes längs Po till Venedig och där dess innehåll slutligen förenades med lagunens vatten.
Där fanns hela tiden hotet – eller löftet som många såg det – att ”La Padania” skulle bryta sig loss och bli en egen stat. Första steget hade tagits när en lag infördes om att skattemedlen till stor del skulle stanna inom kommunen där de producerats. Med Mario Monti i regeringskansliet lär det inte bli mycket av det projektet.
Och tur är väl det. Det kan vara skoj ett tag men att ha folk som pratar och pläderar för en politik hämtad från ett av de bakre rummen på en osteria ger inga höga poäng i det enade Europa.