Lissajouskurva. Ursula Wagner, Foto: Juliane Eirich, 2013. Från utställningen

+ultra. gestaltung schafft wissen
Om en utställning i Berlin

Hur leder naturvetenskapens senaste rön till nya material och tillverkningsprocesser och hur  påverkar det  världen och människan? På en utställning i Berlin var huvudtendensen tydlig: biologi och teknik håller på att flyta ihop. Det syns inom allt från materialteknik till förhoppningarna om artificiell intelligens, som inte längre handlar om att bygga en enorm elektronisk hjärna, utan om små, självlärande system jämförbara med bakterier eller insekter.

__________

Det är med en liten känsla av att jag är på väg att bli lurad som jag går runt och tittar på alla de spännande sakerna på utställningen +ultra på Martin-Gropius-Bau i Berlin. Eller om inte lurad så i alla fall förförd.

Enligt Berliner Zeitung är +ultra är den mest intressanta utställning som visats på länge i staden (den pågick 30 september 2016 till 8 januari 2017). Jag går dit för att få veta vart vi är på väg de närmaste åren – eller åtminstone för att ta en närmare titt på vilka idéer de som befinner sig vid konstens och forskningens frontlinjer sysselsätter sig med och fascineras av. Utställningen vill undersöka hur naturvetenskapens senaste rön leder till nya material och tillverkningsprocesser, och hur detta i sin tur påverkar världen och människan. +ultra greppar över mycket, men huvudtendensen är tydlig: de som driver utvecklingen framåt lockas av allt som tyder på att biologi och teknik håller på att flyta ihop. Det syns inom så många områden, från materialteknik till förhoppningarna om artificiell intelligens, som inte längre handlar om att bygga en enorm elektronisk hjärna, utan om små, självlärande system jämförbara med bakterier eller insekter.

+ultra matar sina besökare med en särskild sorts intellektuell lustfylldhet. Man känner att man snart är på väg att förstå betydelsefulla samband. Titta, sprickor i lera, floder från hög höjd och nerverna i ett blad följer samma mönster! Det måste betyda något. Här finns en rockas underliga skelett, en fraktal stadsplan, de eleganta konturlinjer som bildas när bubblor trängs med varandra, samt en konstnär som flätar saker av betong som om betongen vore tjockt garn – känn hur associationerna vill växa ut mellan alla dessa suggestiva föremål!

Jo, men när jag har stått och känt det ett tag, då? Det är dessutom inte första gången jag känner det, och jag verkar aldrig komma särskilt mycket längre, hur många gånger jag än upplever den här sortens intellektuella lockelser. Är det inte dags för nästa steg snart, när de lockande associationerna ska infria sitt löfte och omsättas i fördjupad, verklig kunskap? Går det ens att omsätta dem i kunskap? De kanske inte kan bli djupare än de redan är: suggestiva sammanträffanden, ytan på en vackert skimrande såpbubbla. De verkligt betydelsefulla mönstren och sambanden är kanske osynliga. De ger inte samma intuitivt tilltalande snabba belöning som när man upptäcker att floder och blodådror liknar varandra; de kan kräva hårt, systematiskt arbete innan de är åtkomliga för människan.

Detta är vad jag menar när jag skrev lurad eller förförd här ovanför. Är det något fel med att bli förförd? Naturligtvis inte, så länge man är medveten om det.

Apollo från Belvedere med paraboliska kurvor. Sammlung Mathematischer Modelle und Instrumente der Georg-­‐August-­‐Universität Göttingen, Foto: Frank Stefan Kimmel

På +ultra finns bland all ny teknologi också ett kranium med en frenologisk karta över olika karaktärsegenskaper samt Petrus Campers teckningar från sent 1700-tal. Camper ville hitta de geometriska reglerna bakom de vackraste och mest högtstående ansiktena. Kanske är utställningens många intuitivt lockande samband en vetenskaplig återvändsgränd på samma sätt som Campers (för min del inte särskilt vackra) idealansikten inskrivna i kvadrater, omgivna av linjer som ska demonstrera proportioner och käkvinklar.

Curatorerna Nikola Doll och Katharina Lee Chichester vill få nya associationer att uppstå hos besökarna. Det första man möter är en monter där de har placerat djurs och människors verktyg bredvid varandra. Smala pinnar som apor och kråkor har använt för att komma åt myror och annan föda har lånats från någon naturaliesamling och ligger nu tillsammans med en rad bestick från olika århundraden. I montern bredvid dem finns en gorillas hand, en mänsklig hand (avgjutna i gips) och ett par robothänder, alltmer förfinade. I det här sammanhanget ser de utställda stenåldersredskapen inte längre primitiva ut: jag upptäcker att de spetsiga flintstenarna, avsedda att hållas i handen, har samma snygga kilform som rymdskeppen i science fiction-filmer. Jag kan rent av se dem flyga mellan stjärnorna.

1866 råkade ingenjören Carl Culmann lyssna på ett medicinskt föredrag och insåg att den inre strukturen i ett lårben påminde om en kran som han just höll på att konstruera. Belastningar och spänningar kunde avläsas i benstrukturen så tydligt att benet liknade linjerna i en ingenjörs diagram. I båda fallen handlade det om att bära upp en viss vikt med minsta möjliga material. En elev till Culmann, Maurice Koechlin, utvecklade senare fackverksskelettet i Eiffeltornet. 1800-talets gjutjärnskonstruktioner är alltså direkt inspirerade av kroppens benbyggnad. Ska man tro +ultra kommer den närmaste framtidens högteknologiska byggmaterial att ligga närmare naturen än någonsin tidigare. Forskare printar ut förstorade skelettdelar med 3D-skrivare för att förstå naturens konstruktioner bättre – och för att få idéer till avancerade nya material.

Tärningsfraktal – Daniel Lordick, Foto: Eberle & Eisfeld

Michael Hansmeyer föreslår arkitektur av en sort jag inte har sett förut: dataprogram genererar extremt detaljerade fraktala former som sedan kan skrivas ut med 3D-skrivare. Han visar upp en rad pelare med en helt ny slags ornamentik. Om de blir verklighet skulle vi befinna oss långt ifrån den fyrkantiga glas- och betongarkitektur som har dominerat alltför länge, men inte för att vi har gett den mänskliga fantasin större spelrum. Vid en hastig titt, som det blir i en utställningslokal, ser hans pelare fascinerande ut, de kunde vara hämtade från ett överdekorerat tempel, det är oklart om de passar bäst i en utopi eller en skräckfilm. Hur skulle man reagera på dem om de blev en del av vardagen? Mest av allt skulle jag vilja se vilka former som blir resultatet om programmet hänger sig och börjar producera helt nya sorters misstag.

När jag går på utställningen börjar jag snart föreställa mig byggnader som växer av sig själva, som förstärker sig själva där de belastas hårdast. Kanske kommer vi i framtiden att uppföra självläkande byggnader, som kan reparera mindre skador på egen hand, som levande organismer gör. Mikrobiologen Hendrik Marius Jonkers har, tillsammans med forskare på det tekniska universitetet i Delft, utvecklat självläkande biobetong. När vatten tränger in aktiveras bakterier i betongen och börjar producera kalk, som tätar sprickorna.

På utställningen visas också ett material gjort av 3D-printade träfibrer, som öppnar och stänger sig beroende på luftens fuktighet. En byggnad med sådana väggar kan själv reglera sin luftfuktighet, utan styrning eller energitillförsel. Istället för döda material får vi med andra ord zombiematerial som varken är riktigt levande eller riktigt döda, byggmaterial och kanske också textilier som befinner sig i en gråzon mellan död materia och organiskt liv.

Men det viktigaste är inte sådant, hur många fascinerade futuristiska rysningar det än ger upphov till – det enda som i slutänden betyder något är om de byggnader vi uppför i framtiden är människovärdiga, om det hus vi bor i förtjänar att kallas ett hem.

Yael Reuveny och Clemens Meyer visar en video med encelliga organismer i stark förstoring. Sådant har man sett förut, det läckra med deras video är att de har försett organismerna med ljud. Genom ljuden kommer man dem riktigt nära: varje art har ett karaktäristiskt läte, knackande, flämtande, smackande, anpassat till deras ryckiga, pulserande rörelsemönster. Encelliga organismer på nära håll är mer obegripliga än de stora djur som människor är vana att se. De är spastiska och darrande som om deras liv skulle upphöra i nästa ögonblick, och samtidigt fulländade, seglivade.

Jag fångas också av ”organs on chips” – små legoblock, genomskinliga som bergkristall. Små kanaler inuti dem innehåller levande mänskliga celler, från exempelvis lever eller lunga. På dem kan man undersöka effekten av nya läkemedel utan att behöva använda djurförsök.

På +ultra också studera en mycket speciell skapelse i sin naturliga miljö: utställningskatalogsprosan. Den är ett slags lightversion av insikter som en gång var ögonöppnande och tankar som en gång var nya och ifrågasättande, men som nu har stelnat och reproduceras lika osjälvständigt som de uttryckslösa ansiktena på bysantinska ikoner. Människan mäter och katalogiserar naturen med verktyg som tvingar in naturen i ett på förhand uppgjort rutmönster, talar utställningskatalogen om för oss; jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst den meningen, formulerad på lite olika sätt. Upprepningen av sådana nästan men inte riktigt identiska förnumstigheter leder till avtrubbning, inte till att den som läser dem utvecklar sitt självständiga, kritiska tänkande. Kanske kommer det speciella språk och tänkande som är karaktäristiskt för utställningskataloger att vara den industriprodukt från vår tid som är mest fascinerande eller mest främmande för en framtida publik.

Vad leder allt detta till? Kan de idéströmningar som visas på +ultra bidra till att vi i framtiden får en arkitektur som är lite mer människovänlig än 60- och 70-talens betongbrutalism – som uppriktigt sagt inte var något annat än förvaringslådor för arbetskraft – är det gott nog.

________

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Håkan Lindgren

    Håkan Lindgren

    Håkan Lindgren är frilansande kulturskribent.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: