Det finns en berömd essä av argentinaren Ricardo Piglia, ”Tesis sobre el cuento” (Teser om novellen) där han skisserar den moderna novellkonstens historia utifrån ett tankeexperiment om hur några författare (Tjechov, Kafka, Hemingway, Borges) skulle ha hanterat den enkla fabeln ”en man spelar på roulett, vinner en miljon, går hem och tar sitt liv”. Exempelvis skulle Hemingway, menar Piglia, aldrig ha berättat om självmordet, men skildrat själva spelet som om läsaren redan visste om självmordet, medan Kafka skulle ha skildrat självmordet som en neutral, vardaglig handling och själva spelet som något dunkelt och hotfullt.
Essän är ett fint porträtt av Ricardo Piglia som både författare och kritiker. I noveller och romaner, exempelvis den klassiska Respiración artificial (Konstgjord andning) från 1980, har han med stor uppfinningsrikedom varierat idén att en litterär text alltid berättar två historier, en synlig och en osynlig. Hans estetik fokuserar ofta på relationen mellan det nödvändiga och det möjliga, det vetbara och det anade. Men detta fokus anläggs inte via någon mall som syftar till att leda i bevis eller förklara. Tvärtom spelar Piglia gärna, inte minst i Respiración artificial, ut fiktion och verklighet mot varandra så att relationen kunskap-aning differentieras och framträder i oväntade perspektiv.
Det är lätt att förstå att denna roman har blivit förebildlig för en yngre latinamerikansk författargeneration, i det att han här levererar en tänkvärd kritik av all ovanifrån anlagd historieskrivning, samtidigt som han intensivt gestaltar en postutopisk tomhets- eller avdriftsupplevelse.
Respiración artificial kom ut i Argentina fyra år efter militärkuppen 1976. Samhället befann sig då mitt i militärernas ”nationella reorganisationsprocess”, och romanen kan läsas som en röntgenbild av repressionen. Men inte bara det. Den är också ett djupsinnigt spekulativt montage som försöker gestalta hur det vi kallar historia – och som vi ju gärna uppfattar som en given verklighet – består av instabila berättelser som bildar ett vacklande system av synvinklar, tolkningsbehov och intressen.
Persongalleriets centrala figuranter bildar två par. I sjuttiotalets Argentina har vi en viss Emilio Renzi som givit ut en roman och får en samling brev av en gammal bekant, den äldre historikern Marcelo Maggi. Maggi har genom den gamle senatorn Luciano Ossorio fått tillgång till familjen Ossorios arkiv bestående av brev och manuskript i en koffert. I brev till Renzi redogör Maggi för hur han utifrån detta familjearkiv rekonstruerar Luciano Ossorios farfars liv.
Vad som börjar som en enkel berättelse om en ung författare som får ett brev av en äldre bekant öppnar med andra ord snabbt djupa schakt i historien. Innan Piglias läsare vet ordet av, befinner man sig flera generationer bakåt i Argentinas förflutna.
Utifrån sin syn på historien som system av ekon, vittnesbörd och drömmar skriver Piglia fram diktaturens och exilens erfarenheter, dels ur det primära berättarnuet, dels ur en vision av en möjlig framtidsfantasi som föreställer sig det hela i form av gåtfulla brev.
Bakom den här idén kan man ana Jorge Luis Borges metafiktiva besatthet: att skriva det redan skrivna, att i skrift reflektera över det just skrivnas framskrivande osv. Hos Piglia sker detta i ett montage med historisk, överindividuell skala, vilket inte hindrar intima episoder av utsökt konstfullhet.
Historiskt skulle jag vilja lokalisera Ricardo Piglias märkliga roman mellan å ena sidan argentinska föregångare som den förfinade Borges och den brutale Roberto Arlt (med den charmerande Cortázar ute på kanten) och efterföljare som chilenen Roberto Bolaño med sin kyliga fabuleringskonst och spanjoren Enrique Vila-Matas med sin pseudofilologiska utforskning av litteraturen som den enda bärande vävnaden i livets tomrum.
Likväl är kanske ändå Franz Kafka den centrala litterära referensen i Piglias romantext. Kafka är också den gestalt som skänker romanen dess universella giltighet i den lysande fjärde avdelningen, där Renzi träffar en viss Vladimir Tardewski, lätt igenkännlig som den länge i Argentina exilerade polacken Witold Gombrowicz. Denne berättar om ett möjligt möte i Prag mellan Kafka och den Hitler som senare skulle diktera Mein Kampf samtidigt som Kafka låg på sitt yttersta.
Den dikterande Hitler blir i Tardewskis skildring mannen som inte värdigt kan bära sitt konstnärliga misslyckande, utan täcker över det med en idé som inte får ifrågasättas. Kafka däremot är den som har lyssnat till Hitler, förstått och i texter som Processen, I straffkolonin och Förvandlingen gestaltat vad som skulle komma.
Piglia levererar utan tvivel ett djupsinnigt antifascistiskt credo. Men sin uppfordran och skönhet har Respiración artificial framför allt som läsäventyr. Det är så gott som omöjligt att skilja form från innehåll i denna text som är mer spännande än en deckare, kusligare än en skräckhistoria, fläckvis roligare än en fars och skarpsinnig som en filosofisk traktat.
Allt detta tycks den mig vara därför att den motstår genrernas renodling och skriver sig förbi så många stereotyper, exempelvis tanken om en motsättning mellan underhållning och intellektualitet eller mellan sanningssökande och fabulering.
- Klicka här för att läsa en essä av Ricardo Piglia om författaren Juan José Saer
- Klicka här för att läsa novellen Kvällningen av Saer, med förord och i översättning av Ulf Eriksson