Tyskspråkiga kriminalförfattare 1. Friedrich Glauser

Bokomslag
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

AV MARTIN LAGERHOLM

Nämner man Schweiz och kriminalromaner i samma andetag brukar det handla om Friedrich Dürrenmatt och hans moralfilosofiska deckare om illusionslösa kommissarier och slumpens makt över rättvisan. Men den högsta utmärkelsen för en tyskspråkig kriminalroman har namngivits efter någon helt annan, nämligen den schweiziske 1900-talslitteraturens ”enfant terrible”, blandmissbrukaren, småtjuven, kåkfararen och mentalpatienten Friedrich Glauser (1896-1938). I den introducerande urvalsvolymen ”Morfin” presenterar översättaren Peter Handberg människan och författaren Glauser med hjälp av en rik blandning av självbiografiska texter, kriminalnoveller, fragment, brev och dokument, som sammantaget ger en god bild av den man vars livsefarenheter bland annat beskrivits som ”den totala katastrofbiografin”.

Ja, vad finns kvar av en människa efter att modern dött i unga år, fadern småningom omyndigförklarat honom på grund av ”liderligt och utsvävande leverne” och tillvaron pendlat mellan uppfostringsanstalter, häkten och psykiatriska kliniker? Mellan narkotikamissbruk, medicinering och självmordsförsök? Och svaret: en observant och lyhörd människoskildrare med starka band mellan det levda och gestaltade livet, ända till den förtidiga döden vid 42 års ålder. Lika plågsamt som det är att läsa Glausers sakliga redogörelser för exempelvis morfinmissbrukets förbannelser (rena pendanger till Thomas de Quinceys ”En engelsk opieätares bekännelser”), lika njutbart är det att förlora sig i den tankens klarhet och stilistiska egenart som genomsyrar hans kriminalromaner, prosastycken och lyrik. Här är han avgjort mer släkt med ”litterära makrosbarn” som Hans Fallada och Jean Genet än med de flesta av vår tids författare av dussindeckare och deras som regel slentrianmässigt gestaltade och enkelriktade samhällskritik.

När man i Tyskland, Österrike och Schweiz publicerar listor över de bästa tyskspråkiga kriminalromanerna (det finns mängder av sådana topplistor i både tryckt form och på olika digitala forum), är utfallen oftast snarlika. Listorna toppas nästan utan undantag av just de två schweizarna Dürrenmatt (1921-90) och Glauser, som skrev vars fem kriminalromaner — eller snarare ”kriminalromaner”, eftersom de båda på olika vis underminerade själva genren och utsatte den för en rad berättartekniska försåt. På den populära sajten Krimiforum, exempelvis, abonnerar de båda på de första fem platserna. Den överlägsna vinnaren, här som på de flesta andra listor, är Dürrenmatts numera klassiska ”Der Richter und sein Henker” (Domaren och hans bödel) från 1950. Inte så märkligt, kanske, med tanke på att den utgör en såväl raffinerat berättad kriminalroman som ironisk och metalitterär kommentar till detektivberättelsens klassiska attribut. I minst lika hög grad som romanens svårt sjuke kommissarie Bärlach intresserar sig för mordgåtan i sig, fördjupar han sig i mer genomgripande och efterkrigstypiska frågor om ondskans problem och dess relation till paradoxala begreppspar som moral och tillfälligheter. (Se för övrigt Marianne Jeffmars utmärkta text om Dürrenmatt på Dixikon.)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

På Krimiforums lista följer så ytterligare två Dürrenmatt-titlar, ”Der Verdacht” (Misstanken, 1953) och ”Das Versprechen” (Kommissariens löfte, 1958; här med den symptomatiska undertiteln ”Requiem över kriminalromanen”), samt Glausers ”Wachtmeister Studer” (Överkonstapel Studer, 1936) och ”Matto regiert” (1936). Anmärkningsvärt är att de båda schweizarnas respektive kommissarier — Dürrenmatts Bärlach (i de två förstnämnda titlarna, sedan satt författaren andra detektiver i arbete) och Glausers överkonstapel Jakob Studer — båda är från Bern och dessutom har snarlika karaktärsdrag och psykologiska profiler. De är motsträviga och luriga enstöringar i övre medelåldern, buttra men med instinktiv människokännedom och en social medvetenhet som i första hand gör dem till medmänniskor snarare än poliser. Deras oftast outtalade men märkbara sympatier ligger hos outsidern i den konformistiska och förljugna schweiziska samfälligheten eller hos den lilla människan som hamnat i kläm. Och i likhet med deras berömde och tydligt inspirerande föregångsmans, Georges Simenon, oförliknelige kommissarie Maigret, styrs de av sin inlevelseförmåga och magkänsla.

Förutom nämnda urvalsvolym finns tre av Glausers Studer-romaner sedan några år tillbaka tillgängliga i svensk översättning: ”Överkonstapel Studer”, ”Feberkurva” (1938) och ”Kinesen” (postumt 1939). Dessa böcker om den inte helt hälsosamme men alltid lika sympatiske detektiven med smak för starka drycker och billiga cigarrer, kan liknas vid ett slags ironiska pastischer på hårdkokta noir-deckare, men är samtidigt högst levande gestaltningar av en trångsynt schweizisk bygemenskap mot fonden av ett tydligt tecknat Mellankrigseuropa. Oftast har Studer bara att uppgivet instämma med sin erfarne kollega: ”Hellre tio mordfall i stan än ett på landet”.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Glauser sätter aldrig den realistiska skildringen och de konturskarpa personporträtten på spel, men ser odygdigt till att på olika vis liksom kontaminera de naturtrogna händelseförloppen med drömaktiga, surrealistiska detaljer och lätt förvända perspektiv. Att dukarna på en restaurang kan liknas vid ”flugsvampar i en expressionistisk målares fantasi” är ett typiskt exempel på författarens drastiska bilder, som påminner oss om hans korta samröre med Dada-rörelsen i 20-talets Zürich.

Av de två oöversatta kriminalromanerna, ”Matto regiert” och det sista Studer-fallet ”Krock & Co” (postumt 1941), är den förstnämnda den tveklöst bästa och biografiskt också mest intressanta. Här får Glauser tillfälle att krydda fiktionen med självupplevda inslag som skänker gestaltningen en alldeles särskild nerv. Studer undersöker här ett mordfall (eller självmord?) som begåtts på ett sinnessjukhus, en miljö Glauser bara alltför väl var förtrogen med. Framför allt lyckas han naturligt införliva sina vederhäftiga beskrivningar av mentalpatienternas visioner och anfäktelser med den löpande intrigen. Det är då Glauser också är som allra bäst; när han tillåts spetsa sina realistiska skildringar med bisarra små enskildheter och odygdiga infall, och med sitt eget nakna hjärta som insats.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).