Under mina Berlinvistelser brukar jag unna mig nöjet att i bokhandeln ströva långsamt längs hyllorna, kolla efter författarnamn som jag redan känner till men också — förutsättningslöst — spana av avdelningen för nyutgiven litteratur. Spaningen slutar dock alltid på samma sätt: jag lämnar bokhandeln med en trave böcker som alla på något sätt berör det förflutna (oftast nazitiden och andra världskriget). Nästan aldrig ligger det någon bok om dagens Tyskland i min påse. Troligen säger det mer om mig själv än om den tyska samtidslitteraturens angelägenhet och kvalitet.
Senast var det en roman av Michael Degen som först fångade min uppmärksamhet. Eftersom jag själv översatt denne författares självbiografiska bok Nicht alle waren Mörder (den som handlar om hur han och hans judiska mamma höll sig gömda i Berlin hela kriget igenom och därigenom lyckades undgå Förintelsen) måste jag naturligtvis läsa även denna nya bok.
Den heter Familienbande (Rowohlt Berlin 2011) och handlar inte, som man kanske skulle kunna tro, om Degens egna familjeband utan om Tysklands mest kända och dissekerade borgerliga familj alla kategorier, Nobelpristagaren Thomas Mann och dennes stora barnaskara där nästan alla var kulturellt skapande, de flesta litterärt.
Det finns redan skrivet massor om Thomas Mann, hustrun Katia (av judisk familj) och de sex barnen och deras inbördes förhållanden. Både självbiografisk och biografisk litteratur. Mitt intryck av tidigare läsning är att det måste ha varit en ytterst dysfunktionell familj, där alla på ett eller annat sätt var olyckliga och där allt kretsade kring den geniale familjefadern, der Zauberer (trollkarlen) eller Herr Papale (herr pappsen) kallad. Och där familjens situation, självklart, också påverkades av Tysklands mörka historia och åren i exil (Schweiz, USA).
Degens roman är ett porträtt av den yngste sonen, Michael Mann, född 1919 och verksam som musiker fram till 1957 då han abrupt gav upp sin solistkarriär (bl.a. innefattande turnéer med Yehudi Menuhins syster, pianisten Yaltah Menuhin) och i USA började studera litteraturvetenskap med inriktning på germanistik.
Det är en skildring av en pojke som från början åsattes stämpeln problembarn, ett argt och skrikigt barn som växte upp i en kall och kärlekslös miljö, i ”en känsla av gränslös övergivenhet”, i skuggan av en egotrippad far och med en mor som så snart Michael visade lust att också han bli författare tog självförtroendet ifrån honom och gav honom ett livslångt underlägsenhetskomplex.
I stället gav sig Michael musiken i våld, studerade violin och viola men hämmades av sina psykiska störningar, sitt tilltagande alkoholmissbruk, sina självtvivel och aggressiva utbrott som ständigt satte käppar i hjulet. Han var redan knäckt när han, under arbetet med att utge faderns samlade verk, också fick dennes privata dagböcker i sin hand. Där kunde han nu läsa — svart på vitt — att han själv varit ett oönskat barn (Katia borde ha gjort abort!) och att fadern aldrig hyst några ömma känslor för honom utan enbart avsmak, äckel och distans.
Det blev droppen som fick bägaren att svämma över. På nyårsdagen 1977 avled Michael Mann, av en blandning av alkohol och mediciner. Nästan trettio år tidigare hade hans älskade och beundrade storebror Klaus också tagit sitt liv, och den gången var Michael den ende i familjen som infann sig till begravningen. Detta är också den starkaste scenen i Degens roman: lillebror Michael som sitter på kanten till den öppna graven på en kyrkogård i Cannes och gråtande spelar på sin fiol för den döde Klaus, först en sats ur en violinkonsert av Pietro Nardini, därefter Beethoven.
Nästa bok i min trave är skriven av en man som också han fick ett olyckligt slut. Det är Franz Hessel, författare och ”flanör”, som den litteraturhistoriska termen lyder, son till en judisk bankir i Berlin och pappa till Stéphane Hessel (den snart 95-årige f.d. franske motståndskämpen och diplomaten som 2010 utgav bestsellerpamfletten Indignez-vous!, på svenska betitlad Säg ifrån!, men som själv växte upp med sin mor i Paris och mest beundrade sin far på avstånd).
Franz Hessel (född 1880) vistades åren före första världskriget i Paris där han umgicks i konstnärskretsarna i Montparnasse. Efter kriget flyttade han tillbaka till Tyskland, bodde först i München, sedan i Berlin där han jobbade för Rowohlt Verlag och tillsammans med Walter Benjamin översatte Marcel Proust. Trots yrkesförbud efter Hitlers Machtübernahme emigrerade han först 1938, strax före Kristallnatten, till Frankrike. Vid den tyska invasionen flydde han söderut men internerades, som många andra tyska emigranter, i koncentrationslägret Les Milles utanför Aix-en-Provence. Där drabbades han av slaganfall och dog, direkt efter frisläppandet, i januari 1941.
Jag kallade Franz Hessel för ”flanör” och det är också i den egenskapen han under tjugotalets andra hälft skrev boken Spazieren in Berlin. Den utgavs 1929 och har nu utkommit på nytt med en inledning av sonen Stéphane (vbb, Verlag für Berlin-Brandenburg 2011). På förstautgåvans omslag beskrevs boken med orden: ”En lärobok i konsten att promenera i Berlin. Vägledd av den tjuskraft som staden själv är närmast omedveten om. En bilderbok i ord.”
Det är en skildring av den tyska huvudstaden som den tedde sig innan Hitler kom till makten, en skildring präglad av ett profetiskt och samtidigt melankoliskt ljus som får läsaren att både ana det som skall komma och sörja det som är dömt att försvinna. Tjugotalets Berlin är en modern, dynamisk och aktiv stad. Där arbetas, byggs och planeras för framtiden. Hessel skildrar arkitekternas visioner, byggarbetsplatser, fabriker, varuhus, nöjestempel, åker på turistrundfart med buss, besöker museer, beskådar både det gamla och det nya Berlin, tidningskvarteren, de judiska stadsdelarna, boulevarderna, parkerna och koloniträdgårdarna, ytterområdena likaväl som Sportpalatset där de politiska massmötena avlöser varandra. Ena dagen nazister, andra dagen kommunister, men varje gång samma höga politiska temperatur, sånger, fanor, uniformer och ofta våldsamma motdemonstrationer. Hessel är heller inte blind för den stora sociala nöden, alla tiggare och prostituerade, alla hemlösa, arbetslösa och hungriga som flockas på gatorna.
När Hessel vandrar omkring och ”avläser staden” tar han, även om han inte säger det rakt ut, samtidigt avsked av den. Där finns i hans text, som är hållen i en medvetet slängig och nonchalant ton, även en sorgsen biton. Det glada tjugotalet var inte glatt och i Tyskland banade det, faktiskt, väg för nazismen.
Boken består av en rad självbiografiska prosaminiatyrer, skrivna i Frankrike under trettiotalet och liksom Hessels bok ett slags avsked. Benjamin gick i exil 1933 och flydde söderut sommaren 1940 — med självmordet i Portbou vid fransk-spanska gränsen som tragisk slutpunkt. Men deras böcker är ändå helt olika, skrivna av olika temperament och med olika avsikter.
Benjamins tunna lilla bok innehåller, som han själv skriver, bilder av en ”storstadsbarndom”, ett judiskt borgarbarns upplevelser av den tyska huvudstaden Berlin kring sekelskiftet. Det är en skildring där allt som andas saknad och hemlängtan är bannlyst. Ingen kronologisk tråd och heller inga individuella ansikten och fysionomier. Det är en extrem minimalism, en krampaktig lakonism som dock vibrerar av återhållna, närmast förnekade, känslor. En prosa över vilken Hitlers skugga ruvar tung.
Under flykten påbörjade hon sin roman Transit som utkom 1944 på spanska, engelska och franska men först 1948 på originalspråket tyska. Denna roman utspelar sig just i Marseille där tusentals flyktingar undan nazismen samlas, i en tröstlös väntan på visum och intyg, på möjligheten att ta sig över haven, bort från krigets Europa.
Jagberättaren är en man som flytt från ett tyskt koncentrationsläger och simmat över Rhen, en man som i Paris sett hakkorsfanan vaja på Stadshuset och sedan av en slump får överta en död mans kvarlämnade papper. Denne man hade tagit sitt liv när tyskarna marscherade in i Paris. I Marseille förälskar sig jagberättaren i den döde mannens hustru som inte kan och vill tro att hon blivit änka utan fortsätter att leta och leva på rykten och förhoppningar.
Det är en lysande skildring av den vanmakt människor känner som väntar på en utväg ur en omöjlig situation, på klargörande om sin framtid, på beslut som om det vill sig illa (och det gjorde det ofta vid denna tid) kan innebära döden. Vad är helvetet? ”En vansinnig väntan på intet”. Vad behöver man för att överleva? ”En ny värld, löften, friska drömmar”. Som en liten detalj i Anna Seghers romanväv finns ett barn som illustrerar vår nutida diskussion om apatiska flyktingbarn. Det är en pojke, som när de vuxna förtvivlar och han själv berövas sitt sista hopp, lägger sig ner, vänder sig in mot väggen och slutar tala.
Anna Seghers byggde sin roman på egna och andras upplevelser av internering, flykt och väntan. Vad gäller självmord var det främst den österrikisk-judiske läkaren Ernst Weiss hon hade i åtanke. Precis som mannen i roman efterlämnade Weiss, sedan han på ett hotellrum i Paris i juni 1940 tagit gift och skurit upp sina pulsådror, en koffert med opublicerade manuskript. Men naturligtvis tänkte hon även på Walter Benjamin, som dog några månader senare, och många, många andra.
Fyra böcker om mörka öden. Jo visst, men världen blir inte ljusare för att man förnekar mörkret. Men kanske borde jag nästa gång jag styr kosan till Berlin försöka hitta någon bok om dagens verklighet, skriven av någon nu levande författare. Och helst då någon som har blicken öppen för vår tids stora sociala frågor. Tips på titlar och författare emottages tacksamt!
– Se en intervju med Degen här:
– Se en film från Youtube om Berlin då och nu: