Pascal Bruckner (Skärmavbild Youtube)

Tyskland på egen väg?
Intervju med Pascal Bruckner i Die Zeit

Tyskarna står allena, hävdar den franske filosofen Pascal Bruckner i ett samtal i Die Zeit, som fångar mitt intresse. Det finns väl inget bättre argument för EU än att det är ett fredsprojekt som ”bäddar in” Tyskland i ett beroende av sina europeiska grannar. Det började några år efter det andra världskriget med Kol- och stålgemenskapen 1951, Frankrike, Tyskland, Benelux och Italien skulle tvinnas samman ekonomiskt. Ur detta samarbete, och denna tanke om ömsesidighet, växte sedan Romfördragen 1957, vilka ledde fram till det som idag är EU, inklusive en gemensam valuta. Förhoppningen var, och är, att inbäddningen ska omöjliggöra att Tyskland, Europas farliga stormakt, åter går sin egen väg på bekostnad av sina grannar.

Därför hajar jag till när Bruckner säger att Merkel inte frågade någon europé när hon valde att ta emot en miljon flyktingar. Jag är van att se Tyskland (och Sverige) som de enda länder som tog ansvar i ”flyktingkrisen”, medan alla andra EU-länder fallerade då de stängde sina gränser och lät flyktingarna bli någon annans problem.

Precis så ”europeiskt” resonerar Bruckner: flyktingarna är inte EU:s problem. Han menar att det är de stater som skapat flyktingkrisen som bär ansvaret, och då i första hand, något förvånande, Saudiarabien. Han har helt enkelt en egen tolkning av vilka förpliktelser internationella konventioner om alla människors rätt att söka och få asyl innebär för Europa: inga alls. Vi har inget moraliskt ansvar för flyktingarna, säger han kallt, och påstår att den europeiska intelligentian (vad det nu kan vara för några?) håller med. Att Tyskland valt en annan väg när det gäller flyktingar beror enligt Bruckner på att Tyskland försöker sudda ut minnet av andra världskriget. I själva verket, säger Bruckner, är Merkels politik en variant av Stalins: medan Stalin valde socialism i ett land – och därmed öppnade vägen för tysk expansionism och i slutänden det andra världskriget – har Tyskland valt att negligera EU och därmed gjort det europeiska projektet irrelevant, alla gör nu som de vill. Vi ser idag ingen europeisk politik, säger Bruckner, inga politiker bara administratörer, cynismen går hand i hand med givmildheten, det är ingen oäven sammanfattning av svängningen i EU:s Turkietpolitik. Bruckner menar att när Merkel nu närmat sig den nya sultanen, Erdogan, är det en parallell till Stalins och Hitlers pakt.

Merkel mellan två kriser, Grekland och Turkiet

Merkel mellan två kriser, Grekland och Turkiet

Bruckner, nu närmare 70, gjorde sig på 1970-talet ett namn som en av de nya franska filosoferna; senare har han gått till storms mot ”multikultur” och försvarat somaliska-holländska författaren Ayaan Hirsi Ali och hennes kritik av Islam (mot Timothy Garton Ash och Ian Buruma). Den tyska politiken väcker visserligen hans beundran, men han finner den naiv, den slår nu tillbaka mot Tyskland självt, och mot alla som vill ha ett liberalt samhälle. Merkel har gett de högerextrema förnyat liv, nu senast i lokalvalen då Alternative für Deutschland – med mottot: Modet att se sanningen – gick starkt framåt.

Det är Tysklands eget fel, hävdar Bruckner, invandring är ingen lek, en människa är inte en konservburk som kan fyllas med valfritt innehåll, i invandringens fotspår följer terrorism, fundamentalism, kvinnoförtryck. Invandringen har medfört en kulturchock – och nu anför Bruckner Sverige som varnande exempel – och pekar på övergreppen på nyårsafton i Köln samtidigt som det faktum att terrorister växer upp mitt i Frankrike, Belgien, Storbritannien och Sverige blir bevis på att multikultur leder fel.

Vad göra? Flyktingar, migranter, asylsökande finns ju redan i Europa, många, som de nordafrikanska invandrarna i Frankrike, är sedan generationer medborgare. Bruckners svar är ”starka, starka lagar” som ska gälla alla ”grupper” lika, ingen flirt med multikultur förstår vi. Och för EU:s del vill han se en ”återinbindning” av Tyskland, tvinga tyskarna till kompromisser. Det verkar redan ha skett, vi ser idag hur Tyskland, och Sverige, tvingats in i EU:s strömfåra, samtidigt som denna allt mer vridit sig i riktning mot nationalism och främlingsfientlighet.

Jag tänker att det kunde ha funnits en annan väg att gå, tidigare, än den panikstängning av Europa som skett, där både Tyskland och Sverige, de två lysande undantagen, kunde bidragit till att hela EU tog ett gemensamt ansvar för ett gemensamt problem, den tilltagande migrationen och det ökande antalet flyktingar runt Medelhavet. I backspegeln ser det ut som om vi glömde att meningen med föreningen – EU – är att bädda in Tyskland för det gemensamma bästa, ett bästa som dessutom inte kan tillåtas ta slut vid Medelhavets norra stränder.

____________

  • Klicka här för att läsa om Raphaël Glucksmanns Génération Gueule de bois, en ”handbok mot de reaktionära

  • ”När ändrar ni politik, fru Merkel?” Se en intervju med Merkel från februari 2016 här:

  • Kenneth Hermele

    Kenneth Hermele

    Ekonom och humanekolog, verksam vid Institutionen för Globala studier, Göteborgs universitet

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: