Tyska kriminalförfattare 2. Ricarda Huch

Från filmen Der Fall Deruga från 1938
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository 61 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository 61 kr)

Av MARTIN LAGERHOLM

På inhemska topplistor över de bästa tyskspråkiga kriminalromanerna, där de båda schweizarna Friedrich Glauser och Friedrich Dürrenmatt brukar ligga i täten, hamnar tyska Ricarda Huchs Der Fall Deruga (1917, Fallet Deruga) ofta bland de högst rankade. Dock är det allt annat än självklart att se hennes namn i just de här sammanhangen, eftersom hon gått till historien huvudsakligen på andra meriter än som författare av två deckarliknande romaner (den andra boken, Der letzte Sommer från 1910, är en civilisationskritisk kriminalhistoria och brevroman som utspelar sig i det förrevolutionära Ryssland).

Ricarda Huch (1864-1947) debuterade som författare och diktare redan i början av 1890-talet och blev småningom en framstående historiker, filosof och osedvanligt karaktärsfast intellektuell i den tyska offentligeheten. För eftervärlden är hon kanske främst förknippad med sin oförskräckta och ihärdiga kritik av Hitlertyskland. Till skillnad från de flesta andra oppositionella författare under 30-talet valde hon, tillsammans med namn som Erich Kästner och Frank Thiess, att stanna kvar i Tyskland under nazitiden. Från sin ”inre exil”, med Heidelberg och Jena som bas, fortsatte hon oförtrutet att vara verksam. Kort efter Hitlers maktövertagande 1933 gav hon ut första delen av det väldiga verket Deutsche Geschichte, som av den nu huvudsakligen nazifierade kritikerkåren blev häftigt kritiserat för dess implicita kritik av regimen. Verkets andra del (1937) kunde bara under stora svårigheter ges ut, medan den tredje färdigställdes mitt under brinnande krig (1943) och inte tilläts tillträde till tryckpressarna förrän 1949, två år efter Huchs död.

Det är denna hennes ståndaktiga och djärva attityd som fick Thomas Mann att kalla henne ”Tysklands första dam”. Tillsammans med just bröderna Thomas och Heinrich Mann, Alfred Döblin och en handfull andra bemärkta namn begärde hon 1933 utträde ur det aktningsvärda författarförbundet Preußische Akademie der Künste, efter att högerradikala och nationalistiska krafter inom förbundet velat se en ”nyordning” inom verksamheten efter nationalsocialisternas maktövertagande. Huchs öppna brev, där hon motiverar sin sorti ur akademin, har blivit känt för sin kraftfullt formulerade systemkritik av det nazistiska styret. Särskilt ett parti i brevet förtjänar att citeras i sin helhet:

”Att en tysk har tyska känslor är en självklarhet. Men vad som är tyskt, och hur det tyska skall förverkligas, råder det delade meningar om. Vad den nuvarande regeringen stipulerar som nationens hållning är inte min tyskhet. Centraliseringen, förtrycket, de brutala metoderna, smutskastningen av oliktänkande och det skrytsamma självberömmet bedömer jag som något högst otyskt och oroväckande. Eftersom min egen uppfattning avviker så starkt från den statligt påbjudna är det omöjligt för mig att stanna kvar i en statlig akademi.”

Ord och inga visor. Detta oförvägna egensinne går som en röd tråd också genom hela hennes författarskap och akademiska arbete, som ofta berör diskrepansen mellan idealet och verkligheten och hur individen psykologiskt går i clinch med olika inre och yttre krafter för att bevara sin egenart. Framför allt är Huch en ständigt reflekterande och i all sin aristokratiskt eleganta hållning resonerande författare. Under mellankrigstidens i övrigt starkt affektbetonade retorik utgjorde Huch en välbehövligt balanserad och behaglig röst i den litterära offentligheten. Därav — och åter igen — Thomas Manns hyllning av henne som den idealiska företrädaren för en modern intellektuell författare som inte betraktar den omedvetna kreativitetens naturkraft som litteraturens huvudkälla, utan mer besinnande element som tankeförmåga och analys.

Ricarda Huch

Ricarda Huch

Just denna inställning är tydligt framträdande redan i Der Fall Deruga. Snarare än en kriminalroman i vanlig mening, rör det sig här om ett psykologiskt förtätat rättegångsdrama om ett mystiskt dödsfall. Med sin ciselerade prosa och sitt kristallklara intellekt skildrar Huch en man som står inför rätta i München, anklagad för att ha mördat sin förmögna före detta hustru. Att denne Deruga inte har något alibi för mordtillfället förvärras i både rättens och åhörarnas ögon av att han dessutom ger intrycket av att vara en tämligen osympatisk, trotsig, dubbelspelande och utmanande skojare med retoriska gåvor som i förstone prövar tålamodet hos såväl åklagare och domare som hans egen försvarare. Under rättsprocessens gång, som Huch med mästerlig exakthet i varje stavelse huvudsakligen gestaltar i dialogform, framträder successivt en helt annan bild av Deruga, som undan för undan yttrar sig som en av livet drabbad men uppriktig man med stark moralisk integritet. Men ju mer han vinner åhörarnas (och läsarens) sympatier, desto mer besvärande blir de indicier som allt tydligare pekar ut honom som den trolige gärningsmannen. Med dramatisk precision drar Huch åt snaran i rättssalen, ända tills det tragiska fallet tar en oväntad vändning.

Av allt att döma skrev Huch både Der Fall Deruga och Der letzte Sommer liksom i förbifarten och främst på grund av av penningbrist. Att hon under nedskrivandet av kriminalromanerna egentligen var fokuserad på helt andra saker, i synnerhet det historiska verket om Martin Luther, säger något om den allt genomsyrande skärpa och humanistiska tillförsikt som trots denna förmodade förströddhet definierade henne som författare. Om hon var tankemässigt splittrad medan hon skrev den laddade rättegångsromanen, är det hur som helst ingenting som märks i denna tvärtom kristallklart berättade och närvarande historia. Men framför allt är porträttet av Deruga djupt inkännande, och Huchs underförstådda kärleksförklaring till människans egensinne och okränkbara rätt att finnas till på sin egen fason befriande i all sin oreserverade humanistiska övertygelse. Som det förstås anstår Tysklands första dam.

__________

Klicka här för att läsa också Ivo Holmqvist om Der letzte Sommer
Susanne Osten gjorde 2000 filmen Skyddsängeln baserad på Der letzte Sommer

Kommentera: